Jag längtar till det röda huset intill älven, det doftar så gott där av Syrénbuskar och blommor. Träden uppe vid skogen viskar saker till mig om tiden som var, älskade mormor och morfar om ni bara visste hur saknade ni är av mig. Jag minns hur jag låg på en stor filt på gräset och tittade på hur molnen formade sig till olika figurer. Det var där och då som det var möjligt att drömma om livet och vilken väg jag skulle gå. Jag ser inte så mycket bakåt längre utan strävar hela tiden framåt för att finna den inre friden som jag saknar. Ett liv på scenen är det jag drömmer om mest, för att skriva texter och spela musik är det absolut roligaste som finns. Jag saknar en kvinna vid min sida som kan älska mig för den jag är och som bromsar mig när jag hastar för fort fram, jag vet att hon finns där ute och bara väntar på mig, hon tycker att jag är något medans hon själv inte är någonting men det är inte sant, för tillsammans så är vi allt. Jag har vandrat många mil på Sundsvalls gator men aldrig känt mig så lyckligt förälskad i en ängel större en livet som nu. Jag hoppas du tar emot min hand när jag sträcker ut den mot dig. Harry frågade om jag ville gå ner till älven och fiska en dag, det ville jag göra för det var så spännande att gå genom den lilla skogen och möta kossorna som bonden hade i sin hage på vägen ner, fåglarna kvittrade i sina trädtoppar. Det nappade inte så bra den gången men att höra dånet från älven gjorde mig alltid lugn, här var det ingen som störde sig på att jag inte var perfekt i den bemärkelse som man förväntar sig. Åter inne i det röda huset intill älven så hörde jag hur det sprakade från kaminen medans Ulla lagade något av den goda maten. Där kände jag att snart är det jag som är kung och jag säger till er alla som läser: sluta aldrig drömma och ta för er av livet och bli vad ni vill.





Hörs hej!!!

Repen är lossade

Båten är redo att lämna din hamn

Jag tar en enkel packning denna gång

Jag ska följa örnen som glider i skyn

Detta blir min sista resa

Det spelar ingen roll att du lämnade mig

Jag ska resa och söka lyckan och finna meningen med mitt liv

Om du är ledsen ses vi säkert igen en stund

Du sköt en pil genom mitt hjärta när jag var liten, den var full av gift

Jag har aldrig gillat dig och du har aldrig gillat mig

Du är för liten till ytan, har inget jag vill ha

Jag är en storstadsgrabb, i en småstadsgrabbs kropp

Där ute väntar kanske någon på mig

Kanske vinkar en skönhet vid land

Med en vind som blåser i hennes hår och som säger att jag är hennes allt

Jag ska följa mitt hjärta, fast jag vet att jag har allt emot mig

Jag vet att denna värld är skrämmande för mig

Men den som söker finner oftast rätt

Då blir det en annan vackra värld

Att bli fast här, kommer att bli mitt förfall, det vet jag för att jag känner det.

Gata upp och gata ner

Jag famlar runt i minnen

Dom spelar egentligen ingen roll nu

En ensam fyr lyser på stormande hav

En del av mig drömmer om det goda livet

I  ljus och i mörker

Kan du älska mig då

För jag börjar nå mitt vägskäl nu

När jag ser mig själv i speglar

Ser jag en förlorare som aldrig törs ta för sig

Men när jag ser dig

Ser jag något vackert

Vill du bli en del av min historia

Vill du vara den som öppnar mitt ensamma hjärta

Kan du se den goda delen

Kan du stå utanför min dörr

Jag har lärt av mina misstag

Torkat mina tårar

Lämnat dom som föraktar mig

Jag vet inte vem du är

Men jag är ändå ledsen att du inte är här

Jag hör en röst i mitt huvud

den säger alltid samma sak

du har inget val, du måste fajtas eller dö

gatorna ligger öde inga lampor tänds

snön faller ner, jag känner kylan mot kind

Jag ska ge livet en andra chans

jag ska aldrig mer vara rädd

jag ska aldrig mer springa

det är här jag hoppar av

jag frågar mig alltid

hur kan en kvinna som du, tycka om en kille som jag

vad är det som är så speciellt med mig

du är min drottning och jag din soldat

jag står troget vid din sida

Jag ska ge livet en andra chans

jag ska aldrig mer vara rädd

jag ska aldrig mer springa

det är här jag hoppar av

du är lyckan i mitt liv

du är vinden som bär mig fram

och utan dina vingar, kan jag inte ta mig någonstans

och när du ler mot mig, då stannar världen till

när jag hör dina mjuka andetag gör du mig till en lycklig man

En tyst skoldag och alla elever är spända inför starten av en ny termin. En del är självsäkra, en del är blyga och en del visar utåt att det är tuffingar. Tiden går och tyvärr så väljer rötäggen ut de offer som dom ska ge ett helvete. Det är knuffar in i skåp och krokben så personen faller, slag och sparkar tillsammans med kränkande ord och förföljelse och skadegörelse av egendom där offret bor. Varje dag som man går till skolan som mobboffer så känner man en klump i magen och en vilja av att inte ens gå dit. Man tänker bara: vad ska mobbarna hitta för fel idag då, vad ska jag utsättas för. I skolan får man inte sticka ut för då kommer de här svaga mobbar eleverna som hökar direkt. Pratar du som offer med lärare så nonchaleras bara det du säger, lärarna har ju fullt upp med att dricka kaffe och snacka en massa strunt, dom varken hör eller ser. Det var inte många som ville komma hem till mig heller eftersom jag hade fel föräldrar och syskon. Likadant var det i fotbollslaget, skulle vi samlas på ett ställe får att samåka till cuper eller bortamatcher så gjorde alla andra spelare i laget allt för att slippa åka i våran bil, jag minns att jag funderade lite då varför det var så, men det gjorde mig inget då. Jag ville byta skola under 90-talet då jag gick på hagaskolan i Sundsvall, jag hade inte många kompisar och trivdes inte, sedan så hade min bästa vän då flyttat till en annan skola för att få närmare hem. Jag tror inte att mobbare förstår hur mycket de förstör sina offers liv, allt de gör sätter djupa sår i själen och ger konsekvenser. Oftast handlar det om att offret måste uppsöka psykiatrin för att kunna laga det som går, ibland blir depressionen, ångesten och självmordstankarna för svåra så det blir inläggning på psykriatisk klinik om inte självmordet redan hunnit bli sista utvägen.

Jag vaknade upp på julaftonsmorgonen för längesedan. Nu skulle det ligga paket under granen hos mormor och morfar, kände hur det verkligen spratt i benen på mig innan frukosten skulle vara serverad. Det var aldrig några problem med att få presenter där och då, för det var ju bara jag, min bror och mormor och morfar som skulle närvara just då. Det var sedan när huset intill älven skulle vara fullt med nära och kära som det jobbiga kom inom mig, då ville jag bara dra mig undan och öppna mina paket där ingen kunde lägga fokus på mig, jag skämdes helt enkelt över att få julklappar och presenter vid födelsedagar. För mig är att ge den största gåvan, glädjen man ser i den person man skämmer bort är obeskrivligt och ger en frid som knappt går att beskriva. Jag tänkte alltid: vad är det för fel på mig, varför ser hon mig inte? Jag är så kär i henne att jag gråter av olyckan över att inte få bekräftelse denna gång heller, men jag ska visa attitydsproblem i korridoren och på lektionerna för då måste hon ju bara se mig tänkte jag. Jag ritade en bild i mitt block där jag låg i sängen på mitt rum, jag hade ingen kraft att röra mig egentligen och det var svårt att andas, när jag sedan tittade på papperet så såg jag att det var en gravsten med mitt namn som blivit ritat, ska man göra så när man bara är 14 år tänkte jag. Det var nog mycket saknaden efter fotbollen som var svår att hantera, det var svårt att fylla dagarna med någon mening alls innan musiken fullkomligt fyllde tomrummet i det inre kaoset av labyrinter. Återigen flydde jag till mormor och morfar vid huset intill älven då det vart Fredag, det var alltid min fristad och det hände alltid något som fick mig att sluta tänka så mycket, jag och pappa kom inte överens och passade inte alls att vara under samma tak hemma många gånger, det kunde vara jag som skrek honom rakt i ansiktet med svarta ögon när jag tyckte något var fel och orättvist. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte ska lita på någon och att om man vill få något gjort, så ska du göra det själv.



Skönt att skriva av mig lite

Mamma det har gått en lång, lång tid

jag har länge letat efter mig själv

jag ser på kort från då jag var barn

det var den tiden utan smärta och utan sorg

tiden utan allt det dystra mörkret

Jag knackade på himlens port

men jag släpptes aldrig in, jag kom tillbaks

min tid på jorden var ännu inte slut

var det nån som sa till mig den där dan

Jag går på gator som jag känner igen

jag minns exakt vad jag tänkte på just då

innan jag började se ner på mig själv

och tyckte att allting var förlorat

jag sökte trösten i något som jag inte alls förstod mig på

Jag knackade på himlens port

men jag släpptes aldrig in, jag kom tillbaks

min tid på jorden var ännu inte slut

var det nån som sa till mig den där dan

Ni fanns alltid där vid min sida

när disträheten tog fart

fast ni kanske blev mera ledsen än jag

men jag har läkt mina sår nu

jag är tillbkaks till den jag va

Jag står i regnet, det har gått några år

ni sover och har det bra tillsammans

jag besöker er så många dagar det går

vid stenen där era namn står skrivna

det är vemod i mitt hjärta

när jag passerar det röda huset intill älven

Ni fanns för mig när jag var ur balans

ni skrämde bort ondskan ur mitt sår

och jag önskar er alltid tillbaka igen

ni var dom bästa ett barnbarn kunnat få

Det gör mest ont när julen står för dörren

jag vill ju så gärna att ni ska finnas kvar

för ni var mina jular, ni var mina sommarlov

nu är allting dött

jag springer på Sundsvalls gator

men jag vet inte riktigt vart jag ska

Ni fanns för mig när jag var ur balans

ni skrämde bort ondskan ur mitt sår

och jag önskar er alltid tillbaka igen

ni var dom bästa ett barnbarn kunnat få

Alla mina vackra minnen

kommer jag bära med mig i resten av mitt liv

ni kan se mig från er himmel

när jag funnit kärleken

och sen så ses vi igen, när min tid är kommen