En tidig morgon i Maj

jag går min vanliga runda

genom skogspartiet där du och jag brukar gå

campingplatsen sover ännu när jag går förbi

måsarna dom cirkulerar ovanför havets liv

Jag är aldrig ensam så länge du kan älska mig

Jag är aldrig ledsen så länge du vill krama mig

vilsna själar blir till ett när du ler

natten är aldrig mörk och kall så länge du vill kyssa mig hel

Det är så svårt, jag har ingen koll för tillfället på vad jag gör, det är tankarna som styr och känslan av hopplöshet är stor. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva i det ständiga kaoset som cirkulerar runt mig. Jag vill uppföra mig bra och vara jag, det är så svårt för mig att koncentrera och lägga fokus på det jag ska göra, det känns som att jag bara bär på ett skal tömt på känslor och glädje, det är så staden är mot mig, den vill att jag ska säga allt negativt för att andra ska ta åt sig. Jag kämpar på även om det känns som att jag inte kan andas i denna stad, jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu heller. Det är kanske inte så egentligen men jag har slutat att se att någon bryr sig om vart jag är eller vad jag gör. Jag skulle bara behöva åka så långt bort från staden som möjligt och tänka och vila upp mig. Det tar på krafterna att ha ångest och hela tiden ha den inre rösten som bara vill förgöra och förstöra allt jag håller kärt. Jag behöver starta upp ett nytt liv och vara en man med glädje och kärlek, jag måste ta kontrollen över mig själv igen men ensamheten gör så att viljan tryter. Det är ingen glädje i att älska någon du inte kan få och det är ingen glädje i att vara annorlunda och inte passa in. Jag börjar fundera på när jag tappade fotfästet, var det när mormor dog för några år sedan eller var det när min vän gick bort ifjol. Allt jag vet är att livet inte tar slut, jag måste kämpa och får acceptera att jag kan få leva ensam resten av livet, allt kan hända och vända. Men ensam i denna stad kommer jag inte att acceptera att vara, då flyttar jag till något nytt och början om där istället. Det är inte vackert här och jag längtar verkligen efter kärleken mellan en man och en kvinna, den där magin som bara älskande kan skapa till varandra. Jag är jag och vill inte vara någon annan för att bli bekräftad, men ska jobba på det som är dåligt med mig.



Jag har bara inte tid att vänta längre, jag har redan missat så många år av mitt liv och försöker att kpmma ikapp mig själv.

Jag skrev mitt brev till mor

jag satt ensam utan förstånd

jag var så ledsen och svag

spriten dämpade min förbannade ömklighet

i en värld jag inte längre kunde se

livet har aldrig varit en enkel sak

jag somnade in och såg min himmel

någonting drog mig tillbaka

lidelse är nåt jag känt av

att älska någon som inte gör det tillbaka

är den tyngsta bördan i ens liv

och den vanligaste i mitt

när jag ser fåglar flyga på himmel så blå

drömmer jag mig bort mot något som jag inte kan nå

min tanke på döden är brutalt hård

känslan av jublet när man lämnar in

är som att finna finaste guld för er

att göra misstag är mänskligt

att förlåta är gudomligt

jag har förlåtit alla svek

men ändå sitter jag ensam i kylan

utan en chans mot kärleken

för själv blir jag nog aldrig förlåten

för att jag är jag och handlade fel

istället för att ge mig chansen att rätta till det

ser jag bara ryggar av dom som funnits

ingen förstår en sån som inte älskar livet och lider

Personerna som nämns i boken heter egentligen något annat, jag valde att ge de personerna andra namn för att inte kränka på deras integritet. Det första bladet är en dikt som jag har skrivit. Alla händelser och tankar som jag beskriver är skrivet utifrån hur jag själv upplevde min uppväxt, tonårsliv samt vuxenlivet. Det är inte skrivet för att såra någon och kanske inte stämmer till hundra procent, men det är så nära man kan komma iallafall

Toby föddes den trettonde oktober nitton hundra åttio fyra på Sundsvalls BB och växte upp i staden Sundsvall, i en stadsdel som heter haga med sin mamma och pappa och sina två bröder, en äldre och en mindre. Toby växte upp i en stabil och lugn familj till en början och levde ett normalt liv. Tobys mamma arbetade inom hemtjänsten och gör så ännu idag och Tobys pappa arbetade som tidningsbud och städare på sjukhuset, han arbetar idag bara som städare på samma ställe. Tobys pappa var inte så aktiv i sin sons liv, annat än att han skjutsade Toby till fotbollsträningar och matcher och cuper men det räckte för honom just då. Allt började när Toby var fjorton år gammal, han kände att livet inte var lika roligt och glädjefyllt som det en gång hade varit, varje morgon som han vaknade och skulle kliva upp ur sängen så kände han sorgen i själen, solen kunde skina och lysa in i sovrummet med en värme men känslan som Toby hade var att det regnade och var kallt. När Toby var liten så drömde han om att bli berömd och världbäst på det som han gillade mest av allt fotboll och han tränade hårt för det, men det var under den tid då livet var en lek. Nu var han alltså på väg in i tonårslivet och alla de prövningar som det ger med en identitetssökning och gemenskap och tjejer. Toby var blyg när han mötte människor som han inte var bekant med oftast, och det ställde till med en hel del men han hade iallafall en bästa vän som han kunde vara med på fritiden efter alla kraven. Livet i skolan var en pina för Toby eftersom han aldrig gillat att vara där och inte alls var direkt nära på att vara smart, han började vid fjorton års ålder att bli mer och mer bekant med känslan av att vilja dö mera än viljan att leva. Tiden efter att fotbollskarriären och proffs drömmen tagit slut för tidigt blev alltså början på en lång kamp om överlevnad från sina mörka tankar och ångest och misslyckanden. En dag mötte Toby en tjej med blicken och fick en sån där konstig känsla i magen, den gjorde honom så där konstigt glad och klumpig mitt uppe i sökandet efter vad det var som var fel på insidan, det gjorde honom både väldigt glad och väldigt ledsen eftersom han trodde att han skulle ha missflyt även denna gång, det brukade sluta så när han blev kär i någon. Toby provade även på sporter som innebandy och ishockey men hans dåliga självkänsla gjorde att de enklaste övningarna blev som att spela schack för honom. Toby kände många dagar en stark frustration över hur livet såg ut, varför var han så annorlunda i jämförelse med andra människor som han mötte och han satt ofta inne på sitt rum och funderade på vem han är och var. Innan Toby visste att det var en kraftig depression som han lider av så var varje dag fylld av en känsla av skam över hur han var och hur han kände och för hur han gjorde, han ville så gärna prata om det med någon men han vågade inte eftersom det inte fanns att man kunde vara deprimerad och sjuk i Sverige. Toby visste redan från stunden då han blev tonåring att hans liv skulle bli svårt att leva, på grund av det samhälle som skulle komma med alla kraven om att man skulle arbeta och hålla sig frisk varje dag, första gången som Toby skrev ett avskedsbrev var han fjorton år gammal och han ritade en bild som visade en gravsten på en kyrkogård med hans namn och födelseår och dödsdag, han skrev också sitt första kärleksbrev under denna tid. Att leva med ständig ångest i kroppen är inte något som är bra tillsammans med en längtan efter att få lämna den stad där man har som mest ont i själen, ibland kändes det som att Toby bara ville springa iväg och aldrig stanna eller vända sig om. Så kom då sommaren och Toby hade överlevt ännu en mörk och kall vinter och skulle ge sig ut för att konkurera på arbetsmarknaden och samtidigt brottas med sitt inre kaos, och resultatet blev ju direkt att han blev överkörd på grund av att han hade så dåligt självförtroende och ett starkt självförakt. Toby var aldrig bra på att prata om känslor med andra människor när han var tonåring eftersom han tyckte att det var fånigt och för att han skämdes över sitt inre mående, han kände sig som familjens svarta får och ville inte dra skam över sin familj. När Toby blev äldre och all ångest, frustration och aggression blev som starkast efter att han varit utanför arbetslivet i flera år så började han att medicinera sig själv genom att dricka alkohol, det var som en bedövning från övriga världen och han kände inte lika starkt känslan av att vara värdelös. Dagen efter alla dessa dagar så kom ju problemen tillbaka med en ännu starkare ångest och oro som riktigt fick det att kännas som att kroppen slets i stycken bit för bit, sen kom frågorna om vad han sagt eller gjort föregående kväll, dessa dagar låg Toby bara kvar i sängen eller soffan för han vågade inte gå ut bland folk då eller vara ute på någon sida på internet. Toby kände hur han började tappa greppet om sitt eget liv och hur han brydde sig allt mindre om hur han såg ut eller vad han gjorde av dagarna, för att han levde ju i ett svart hål utan en botten att landa på ändå. Åren gick och Toby började känna att det inte håller att gå mellan att vara levande och död, han kände att han stod i ett vägskäl där han kunde välja att gå åt vänster och försvinna och glömmas bort för alltid eller välja att gå åt höger och ta tag i sitt liv samt ta emot den hjälp som han hade rätt att få om han bara svalde stoltheten och bad om den. Många år gick samtidigt som Toby tänkte på den tjej som första gången lamslog hans hjärta, han visste inte om det var för att han ännu var förälskad eller om det var för att man tänker på sådant när man är i en kris som sätter ens liv helt i gungning, han var ute på en massa olika arbetsprövningar som det hette för att se hur det funkade och blev lovad lön efter en månad men det drog alltid ut på tiden eftersom de som utnyttjade Toby som gratis arbetskraft visste att han inte hade orken att strida för sin sak ändå, det fick ju inte Tobys självmordstankar att minska och ökade inte heller på hans dåliga självförtroende. Trots att Tobys liv var ett mörker så hade han ändå några saker som kunde rädda dagen för honom, han tyckte om att lyssna på musik och följa med i idrottsvärlden fast det gjorde lite ont i honom att se på fotboll med tanke på de mål han hade, när han spelade fotboll själv från den tid han knappt minns ens. Toby tycker också om att träna på gym för att hålla igång samt för att de mörka tankarna släpper flera timmar efter att ha tagit ut sig helt på gymmet. Toby har aldrig varit rik och kunna bada i pengar på det sätt som många drömmer om, när andra köpte dyra märkeskläder så nöjde sig Toby med lite billigare märken för att det var aldrig pris eller märke som betydde något för honom, det var passformen, fast han köpte mest CD-skivor för sina pengar eftersom det var en hobby för honom. Toby har alltid längtat bort från staden i norr som det gör så ont att bo och leva i, han drömmer om en större stad och en mer anonym tillvaro på en plats där han kan känna att livet börjar ta fart igen, för att Toby känner att blir han kvar i Sundsvall så kommer allt att ta slut för tidigt, här älskas han inte på det sätt som han vill och vet att det inte finns nån kärlek att hämta mer. Det var längesedan Toby gjorde eller visade något kärleksfullt mot någon, det är inte det att han inte kan utan snarare att när han tänker att ”jag kommer ju ändå dö snart iallafall” så ser man oftast inte signalerna från andra och dom känns inte heller så viktiga, det svåraste hindret som Toby möter är att känna sig accepterad och respekterad för den person som han är även fast han lider av depression, många ser honom som galen och något man ska hålla sig borta ifrån och det gör honom ännu mer frustrerad och ledsen, visst kan Toby skriva saker när han är destruktiv som av andra kan ses som onormalt eller korkat men han menar aldrig något illa utan han vill bara få ut lite av alla de tankar som far runt i hans huvud hela tiden i något slags försök att bli förstådd, hans vänkonto sedan vetskapen om hans sjukdom kommit ut är mindre än det var från början, så det med att Toby har en enorm uppförsbacke i allt som han tar sig för är inget nytt för honom, snarare en utmaning att hitta riktiga vänner och glädje igen. Toby brukar försöka att ta för sig mer av livet och synas mer men när han stöter på en motgång så blir han så frustrerad att han vill lägga sig platt ner och försöka försvinna till osynlighet igen, för att ångesten fräter på starkt i hans kropp då. Han är rädd för att lyckas med de mål som han har eftersom han då inte kan mötas av hån som stärker honom i sin mörka personlighet. Toby brukar tänka på sin far då och då, han brukar tänka på alla de gånger då han gråtit och velat ha sin faders tröst utan att han varit närvarande för honom, Toby har alltid varit livrädd för att bli likadan som sin egen far den dagen då han själv blir pappa men han känner att det nog inte är så farligt längre, eftersom Toby har kärlek i sig bara den får tina fram och att han själv som person får mogna i det som kallas för gemensamt liv med en kvinna. När Toby känner på sig att det kommer att komma en tyngre period med mörka tankar så brukar han ta långa promenader och lyssna på musik innan han går och sätter sig någonstans där det finns vatten att blicka ut över, därför att han vet att hans tankar då får fara fritt tills han känner att det blir bättre och ångesten lättar från hans kropp, egentid när man har den tyngre perioden i ett liv med depression är guld värt. Toby skrev sin första text när han var fjorton år gammal, det var en låt med Gyllene Tider som han satte sina egna ord i då han var kär i en tjej på den skolan som han gick på, men han kunde inte spela något instrument så texten landade i en skrivbordslåda och försvann några år senare, det där med att bli kär var något som alltid plågade Toby då eftersom han alltid blev nobbad i grundskolan och under gymnasietiden och senare i vuxenlivet och det har satt sina spår, för Toby är än idag i underläge vad gäller kärlek på grund av sin osäkerhet. Toby har överlevt två självmordsförsök och har nu börjat med att försöka att hitta de rätta pusselbitarna som gör livet hanterbart till hundra procent, han har funnit några svar som gör vissa mål lättare att planera och hantera men han har ännu en lång väg kvar att vandra och visst vill han ge upp många gånger men det slutar alltid med att han bryter ihop och kommer igen lite starkare och lite klokare varje gång. Toby har kommit till insikt med att hans liv blir lättare att acceptera om han pratar med andra om sitt psykiska handikapp, så idag går han på samtal inom psykiatrin och pratar även med andra som vill höra hans historia. Under sin svåraste tid så var Toby pressad från alla håll, vilket höll på att förgöra honom helt. Myndigheterna krävde att Toby skulle söka arbeten och då även de arbeten som han verkligen inte hade en chans att få, han skulle samtidigt sluta upp med att må dåligt för att få pengar till uppehälle. Vänner krävde att han skulle umgås och det ville Toby verkligen göra, men det var så svårt att må dåligt och samtidigt försöka att vara normal och passa in tillsammans med alla sina egna krav, men det var de egna kraven som var hårdast att hantera. Toby hade bestämt sig för att inte vara en gratisarbetare åt samhället längre så han bestämde sig för att börja studera upp de betyg som han gått miste om under grundskoletiden och gymnasietiden, Toby tog därför kontakt med personal på folkhögskolan i den stad som han bodde i för att få svar på några av de frågor som han hade angående chanserna att bli antagen, samtidigt var han oroad för hur hans psykiska mående skulle fälla krokben på honom ju längre in i utbildningen han kom. Toby mådde inte bra i Sundsvall, den stad han var fast i och han ville flytta bort därifrån. Toby kände att han behövde få förståelse för hur han kände och tyckte om framtiden, det förflutna hängde ju fortfarande kvar över honom som en tyngd över axlarna, det fanns personer som han ville möta igen och förklara sitt beteende för, Toby trodde att de personerna då skulle förstå att det inte var meningen att såra dem och att det inte handlade om att han inte var intresserad av dem, utan att det handlade om att Toby var så ovan situationen att någon gillade honom och att han var deprimerad och inte van vid att andra skulle få plats i hans inrutade liv med mörka tankar. Vintrarna är jobbigast för Toby eftersom det då är så mörkt på kvällarna och hans ensamhet verkligen visar sig, medans de vänner han tidigare har haft bra kontakt med och personer som han känner till har ordnat livet på det sätt som de förväntas av en, med sambo, arbete och barn så står han kvar på ruta ett och kommer egentligen ingen vart annat än i drömmarna och målen som han har i sitt huvud. När Toby får en sån där ångestattack så är det inte roligt, då kommer en inre oro om att folk vill honom illa och att allt kommer ta slut och längtan efter att få dö blir enormt stark under denna tid, då brukar han lägga sig på soffan och gråta en stund tills attacken går över men samtidigt så är Toby helt slut efteråt så han orkar inte göra så mycket på ett par timmar, det har varit ett stort problem då han varit ute på en arbetsplats eller i skolan. En dröm som Toby har haft i femton år är att få stå på en scen och sjunga och spela gitarr i ett band, han drömmer om att det han skriver ska bli till sånger som andra kan känna igen sig i och samtidigt låta sångerna ta likasinnade igenom sina svåra tider, Toby vet ju själv hur mycket musik helar honom när han har det som svårast och Toby har lättast för att uttrycka sina känslor för andra genom texterna. Den första gången som Toby var kär och hade en tjej så blev alltihop fel, han vågade inte kyssa henne av rädsla för att hon skulle tycka att han kysste dåligt och var inte van vid att någon tyckte om honom tillbaka, eftersom han inte var bland de populäraste killarna på skolan och inte hade de dyraste kläderna och helt enkelt var en osäker självförtroendelös kille. Som fotbollsspelare var Toby ambitiös och en lagspelare som aldrig satte det egna jag:et före det egna laget och han lärde sig hur man blir en vinnare tillsammans med andra likasinnade spelare i samma lag, det bästa som fanns innan depressionen kom in i hans liv var att träna varje dag i veckan då de var träning och sedan belöna sig själv med att spela matcher på helgerna, mycket av det som gjorde att det var extra roligt var ju det att de gick så väldigt bra för laget. Det vart många cup och serievinster genom åren och otroliga minnen som Toby brukar tänka på ibland när han mår dåligt, han minns också hur det var med förberedelserna innan match, hur han lyssnade på musik hemma för att ladda upp ordentligt innan det var dags för samling och genomgång på plats, det Toby saknar mest från den tiden är snacket och stämningen som blir i omklädningsrummet precis innan det är dags att gå ut och spela matchen. Somrarna är underbara tider för en sån som Toby, det bästa är när solen lyser och himlen är blå utan ett endaste moln och att det är varmt ute, då brukar Toby gå och vara ute så mycket som det bara går och oftast så går han ner till en strand och sätter sig ner för att sola och koppla av. När Toby skulle ut på en arbetsplats för att praktisera så var det alltid svårt för honom att ta för sig, det berodde på blyghet men samtidigt av ångest som fick honom att undra om han ens kunde de arbetsuppgifter som gavs honom, det kändes som att bli inbunden i sig själv och paniken i kroppen gjorde att Toby ville springa iväg och bara glömma bort allt det svåra med att öppna sig för andra. Det är svårt att bemästra ångest och mörka tankar till något bra, om man inte får hjälp och vägledning åt rätt håll. När Toby gick i skolan så vart det tuffare och tuffare att hänga med på lektioner ju högre upp i klasserna han kom, vissa ämnen gick lite enklare än andra, men det var alltid det svåra som vann och det såg till så att Toby tappade intresset för att lära sig, han hängde ju inte med ändå. Toby vågade inte fråga någon om hjälp i skolan heller eftersom han inte ville klassas som dummare än andra och det tog ju så lång tid för honom att förstå, senare fick Toby gå med några andra elever på skolan i något som hette specialklass, det var en grupp på fem till tio elever som träffades i ett avskilt rum på skolan tillsammans med specialläraren. Toby tyckte alltid att det var lika pinsamt varje gång som den läraren kom till klassrummet för att hämta honom, det kändes som att alla andra i klassen skrattade när han gick iväg. Toby hade inte så många kompisar att vara med på skolan, det var inte så att någon frågade om han ville vara med eller om han ville följa med någon hem, sånt som kompisar brukar göra. Toby själv sa aldrig något om det heller. När Toby gick på högstadiet så var det många andra elever som gick en klass under honom som gillade att göra honom till åtlöje, de verkade njuta av att se hur deras kompisar och andra som passerade skrattade åt skämten och oartigheterna mot honom. Toby brydde sig inte så mycket om det där och då men när han kom hem så funderade han på vad det var som gjorde att han blev utsatt för det. Hade Toby varit aggresiv och gillat att slåss så hade det nog skett i syfte att hävda sig, men Toby visste att våld inte löser några problem samt att han hade så mycket andra problem att få rätsida på. Första gången som Toby blev skickad till ungdomspsykriatrin var han fjorton år, någon på skolan hade sett att han inte mådde bra och larmade någon lärare på skolan om det, då Toby hade sagt att han ville ta sitt liv. Hemma var det inte heller så bra, Tobys pappa brydde sig inte om honom eller hans bröder och var ganska bråkig. Det var många gånger som Toby skrek åt sin pappa för att han skulle sluta att vara så besvärlig och elak, han slogs aldrig för det hade han inte haft så mycket för.  En pappa utan kärlek är ingen pappa alls tycker Toby och varje gång som han gjorde saker på träslöjden i skolan så gav han oftast bort de till sin mamma och pappa, hans mamma blev alltid glad för de saker som Toby gav bort medans hans pappa inte brydde sig om det alls. Toby började därför sedan att ge bort sina saker från träslöjden till sin mormor och morfar, han älskade dem båda väldigt mycket och spenderade många sommar och vinterlov tillsammans med dem. Tobys mormor och morfar bodde i ett hus i trakterna av Indal, det var en befrielse att fara dit och hälsa på tyckte Toby för att det hände alltid nya saker och han fick vara den han var. Toby hjälpte sin morfar med att hugga ved och att klippa gräset på tomten ibland för att sedan äta av maten som hans mormor gjort, Toby tyckte verkligen om sin mormors mat därför att den hade en speciell smak som bara hon fick till och Toby tyckte att äldre kvinnor var bra på att laga mat. Likt andra barn och tonåringar så hade Toby en vän att spendera tid med efter skolan och på övriga lediga dagar, Toby såg honom som sin bästa vän och han bodde inte så långt ifrån till en början så det var bara att ringa varandra för att hitta på något inom ett par minuter. Oftast så var Toby och hans vän Waldemar ute och spelade fotboll på sommaren och åkte skridskor på vintern, det var skönt att känna av en riktig vänskap för en gångs skull. Det kunde också vara så att de bästa vännerna var hemma hos Waldemar och spelade spel på hans dator, ibland blev Toby bjuden på mat hemma hos Waldemar och det gjorde honom nervös eftersom han inte tyckte om situationen att äta hos andra, Toby var ju så blyg inför Waldemars övriga familj precis som han alltid var. I högstadiet så mötte Toby sin första stora riktiga kärlek och han blev alldeles tagen av hur vacker den tjejen var, han drömde om att våga gå fram och prata med henne eftersom de tidigare hade haft ögonkontakt i korridoren på den skola de gick på, till slut en dag så tog Kristina kontakt. Toby led tillsammans med depressionen också av social fobi som gjorde livet ute i samhället jobbigt, när han stod och väntade på bussen så började kallsvettningarna och bensvagheten och munntorrheten. Det kändes alltid som att alla på bussen stirrade extra på Toby när han klev på, de kändes som att han blev utskrattad och satt han längst in på tvåsätena i bussen så åkte han alltid med bussen till busstationen, den sociala fobin fick Toby att tro att personen bredvid skulle bli arg och skälla ut honom för att han sa ”ursäkta jag ska kliva av här” vid den hållplats som var närmast Tobys hem. Toby var på en hel del lektioner och hade med sig sin cd-spelare även fast han skolkade väldigt mycket, han satt alltid längst bak för att verka cool och totalt ointresserad av vad lektionen handlade om, den nya klassen var nu dessutom blandad med nya elever från en annan skola. Det annordnades skoldiscon och förekom dans på gymnastiken ibland och då ville Toby helst av allt inte vara med,  han var aldrig populär hos tjejer så den som fick dansa med honom kände väl ingen direkt glädje men visade det inte riktigt, det är iallafall vad Toby själv tror. De dagar som Toby skolkade från skolan för att istället dra ner på stan och hänga så var han som inne i sin egna lilla värld, han hade musiken i öronen och strosade runt i affärer innan han drog vidare genom Sundsvalls gator och torg, Toby tyckte om att ta långa promenader utan att ha ett bestämt mål innan han gick hem igen lagom till den tid då han beräknades att vara tillbaka hemma igen, samtidigt så visste Toby att han måste ljuga för sin mamma om att han varit i skolan och att dagen varit bra. En sommardag så skulle Toby fara iväg med sin äldre bror och sin mormor och morfar till en sjö för att fiska, det var en spännande känsla eftersom han aldrig hade fiskat förrut och samtidigt så visste Toby att de mörka tankarna skulle försvinna bort för en stund, solen lyste och det blåste lite vågor på sjön där flötet guppade i en egen liten dans tillsammans med måsarnas skärande skrik, efter ett tag så satt morfar fast Tobys fiskespö mellan två stenar eftersom det var dags att fika. En dag så var det dags att ha det där första samtalet med en psykolog på ungdomspsykiatrin för Toby, han var fjorton år och visste inte riktigt vart han skulle börja och han kände sig samtidigt sviken av sin pappa, därför att han helt enkelt vägrade att följa med honom dit, Toby kände det som att han inte fanns för sin pappa. Tobys mamma följde med på detta möte och fick gå iväg med en psykolog till ett rum samtidigt som Toby själv fick följa med en annan psykolog efter att de först samtalat alla fyra tillsammans. Toby minns att belysningen gjorde honom sömnig och att väggarna var i den stela färgen vit, han minns också hur jobbigt det var att sitta i väntrummet eftersom någon skulle komma och ropa upp Toby, han gillade inte sånt för då såg ju alla andra i väntrummet vem han var och samtidigt så hatade han att höra sitt eget namn. Toby grät samtidigt inom sig på grund av att hans mamma börjat gråta när han sa öppet att han inte ville leva längre, det var en jobbig minut. Kristina hade en dag berättat om sina känslor för Toby och han blev väldigt glad, de började att umgås mer och mer på skolan och någon dag efter skoltid. Toby berättade även sina känslor så efter ett tag så blev de tillsammans och han kände sig så stolt över att få vara med skolans vackraste tjej, efter en tid så förlorade Toby sitt hjärtas drottning Kristina och han kände hur gråten överrumplade honom, han ville ställa allt till rätta igen genom att bli bättre på att visa sin kärlek till henne men Toby visade sig bara tuff och ointreserad istället och vände bort blicken när de möttes. Toby kom hem och gick raka vägen in på sitt rum och la sig i sängen och fortsatte att grina, han stoppade in en skiva med sorgliga låtar i sin stereo för att förstärka sin sorgsenhet och det kändes som att själen och hjärtat hade gått i tusen bitar.  Toby tycker om sin mamma men visst var även de oense ibland under hans tonårstid och bråkade, därför att Toby inte alltid ville säga vart han skulle gå eller vad han skulle göra varje gång som han lämnade lägenheten, vilket naturligtvis gjorde Tobys mamma orolig och hon lät inte honom göra allt som han ville göra, sådant som andra i hans ålder fick göra för sina föräldrar enligt honom själv, det kunde handla om att få vara ute sent eller köpa dyra saker för det var ju sådana typiska saker man ofta ville göra som tonåring och det värsta är väl att Toby innerst inne förstod att det var bra och hur rätt mamma Gun-britt ändå hade, för man måste sätta gränser för sina barn. Toby visste samtidigt att hans mamma litade på att han var en förståndig pojke och gjorde det som var rätt. En sak som var både bra och dålig då Toby tävlade som barn och tonåring var att han är och var en enormt dålig förlorare och alltid vill vinna, vad det än gällde och gäller. Toby kommer ihåg hur känslan var den dagen när han skulle spela seriematch med grabbarna i fotbollslaget, hur han laddade upp hemma med musik som fick honom att känna den där känslan av att vara oövervinlig och som gjorde honom laddad till tusen, Toby minns att stämningen som var i omklädningsrummet precis innan de kom ut till matchen var magisk och elektrisk, det var aldrig storpublik eller så på matcherna utan det var mest föräldrarna som kollade på, men de var ett framgångsrikt lag som oftast vann sina matcher. Men de gånger som hans lag väl förlorade så kokade det inom honom och när han sedan kom hem efter matchen så analyserade Toby sin egna insats på planen i sitt kollegieblock, som han alltid hade liggandes i röran av saker på sitt skrivbord. Toby gjorde detta så att han efter att ha fått ur sig ilskan efter förlusten själv kunde rita om sin placering på planen för att sedan ändra på vissa detaljer i hur han rörde sig i olika situationer, så att det kunde bli bättre till nästa match och träning.  Gymnasiet hade flytit på bra för Toby ändå och han hade fantastiska lärare där som hjälpte honom klara av skolgången då han läste upp grundskolan som han tidigare missat, samtidigt så började Toby även att skolka från lektionerna där den första terminen eftersom han hatade skolan och var trött på den helt enkelt. Tobys lärare gick ibland ner på stan för att leta upp honom och hans nya vän som han umgicks med, men de gömde sig alltid inne i någon affär så inte läraren såg dem. Vid denna tid hade ju också Tobys starka sociala fobi blivit värre så ibland då han var bjuden på fester så visste inte Toby hur han skulle bete sig som en normal människa,  han fick alltid panik inför möten med nya människor och drack en del innan det var dags att bege sig till festerna, därför att då kände han sig mera avslappnad och rolig men Toby försökte faktiskt ibland att passa in utan alkoholen även om han väldigt många gånger tackade nej till att gå på festerna eller andra sociala tillställningar. Toby kommer ihåg en sommar då han fick åka med Waldemar och hans familj till deras sommarstuga i en vecka för att koppla av lite, den låg en bra bit neråt i landet. Det som var jobbigt för Toby var hans enorma blyghet, för att han visste ju att han gillar att vara i stugor med närhet till en sjö och skog. Toby och Waldemar fiskade litegrann och badade och ofta cyklade de in till Markaryd för att spela lite fotboll på idrottsplatsen som fanns där. En av helgerna så åkte de båda vännerna Toby och Waldemar ner till Malmö för att hälsa på Waldemars morfar och för att se på fotboll, det skulle spelas ett skånderby mellan Waldemars favoritlag Malmö FF och Helsingborgs IF. Ett av åren då de såg dessa matcher så var en viss ung Zlatan Ibrahimovic med, det kändes stort att sitta där på de stora läktarna på malmöstadion och se honom live precis innan han senare blev proffs i Ajax tyckte Toby, för han var ju bara van vid att se på Gif Sundsvall på en mycket mindre arena. Ett annat roligt minne som Toby minns från den tiden är när han och Waldemar skulle ut med deras båt och fiska lite alldeles själva, det var Waldemar som rodde båten först men efter en stund så frågade han Toby om han ville testa att ro, vilket var något som Toby aldrig tidigare gjort och det hela slutade med att det ena fästet där årorna sitter gick sönder, så Waldemar och Toby fick till slut simma in med båten efter att ha funderat en liten stund på hur de skulle komma in till land igen. Toby önskade många gånger att han skulle slippa bli förälskad i någon igen, han visste ju hur ont kärlek kunde göra och han kunde inte släppa tankarna på Kristina där han gick på torget i Sundsvall efter ännu en dag fylld av skolk från skolan. Toby bestämde sig så på vägen hem med regnet vräkandes ner på hans kläder för att skriva ett brev till Kristina, där skulle han förklara så gott han kunde hur allt låg till med depressionen och ångesten och det skulle tydlig stå i brevet hur stark hans kärlek till henne var och hur mycket han ville att hon skulle komma tillbaka till honom igen. Toby saknade verkligen att få ha Kristina i sin famn och att få känna pirret i kroppen bara av att hon var nära och han ville kyssa hennes mjuka läppar för första gången. Toby letade när brevet var färdigskrivet upp det skåp som hon använde i skolan och petade in brevet och sprang sedan ut från korridoren och lämnade skolområdet. Toby vaknade upp en tidig morgon till ljudet av att hans mamma ropade att det var dags att vakna och göra sig klar för skolan och äta frukost, Toby hörde hur olycksfåglar sjung hånfullt utanför hans fönster och kände hur solen sken in och hur täcket värmde hans kropp, han ville verkligen inte kliva upp idag inte. På vägen till skolan så kände Toby hur det kändes som en klump i magen på honom, tankarna bara for runt i huvudet, vad skulle gå fel idag och vad skulle han komma efter med i alla ämnena?. Samtidigt så började det bli ganska mycket bråk hemma och Toby började mer och mer att bråka med sin pappa och känna sig ännu mer innesluten i sig själv på grund av att skolan gick sämre och sämre och på grund av allt tjafs som var hemma och på grund av alla andra problem som tyngde honom. Många gånger kunde det låta ”Toby du måste sluta att tycka synd om dig själv och bete dig som folk” och det gjorde honom bara ännu mer frustrerad och orkeslös, inombords så grät Toby men han fick inte ut det till tårar och det kändes samtidigt som att han fajtades med sin inre demon, som ville göra allt för att trycka ner honom och få honom att älta hur värdelös han var. Det var oftast Tobys pappa som åkte till affären när det skulle storhandlas och han minns hur jobbigt det kunde kännas att följa med honom, eftersom Tobys pappa oftast skämde ut honom utan att han själv ens verkade förstå det och han köpte alltid mest bara mjölk, någon limpa och halva priset köttfärs och korv samt lite annat som var billigt. Det kunde även hända att Tobys pappa handlade mat för mer pengar än vad han hade med sig och kylskåpet var sällan välfyllt. Toby klandrar honom egentligen inte heller för det, det var många munnar att mätta där hemma. Ibland när Toby frågade sin pappa om han kunde köpa en glass eller lite godis till honom så vart han alltid sur och bad honom fråga sin mamma istället, fick Toby då en peng att köpa glass för av sin mamma så vart han galen och det kunde Toby inte riktigt fatta, köpte hans pappa mot all förmodan en glass så kom han inte hem med den sort som han ville ha utan kom hem med en sort som var mycket billigare. Tobys pappa kunde fara med honom och hans bröder till ett badställe när det var sommar och varmt också så det var inte bara negativa saker. Toby spenderade mycket av sin ensamma tid inne på sitt rum, han ville bara få vara ifred och lyssna på sina skivor, han hade en stor förebild och idol som han alltid lyssnade på även fast många nog tyckte det var töntigt, för när Toby lyssnade på Per Gessle så blev han genast mycket gladare i själen. Toby låtsades alltid att han var Per där han stod inne på sitt rum med en innebandyklubba som gitarr och handtaget på fönstret som mikrofon, precis då så släppte mycket av hans ångest och oro och frigav kroppen från smärtan. När sommarloven var slut så kände Toby ingen direkt glädje över att komma tillbaka till skolan, för nu skulle ju alla prata om vad de hade gjort under lovet. De flesta pratade om sina utlandsresor som de gjort med familjen eller om att de varit i familjens sommarstuga, alla saker som de andra barnen i skolan hade gjort lät så skojigt och fantastiskt. Toby tyckte inte att det han berättade lät speciellt alls för han hade ju bara varit hemma som vanligt, hans familj for aldrig utomlands och hade ingen sommarstuga att fara till. Sedan så skulle man ju samlas i skolans aula för upprop också och det hatade Toby, han hatade att höra sitt eget namn och han tyckte att de lät som att de andra barnen skrattade när han svarade att han var där. En dag när Toby kände sig så ledsen och vilsen att han inte längre trodde att han fanns så tog han fram ett av sina många kollegieblock och började skriva, det blev som dikter om allt mörker som han kände inom sig, han beskrev känslor på ett sätt som faktiskt skrämde honom då han läste upp det för sig själv senare. Det mesta av allt som Toby skrev handlade om olycklig kärlek och tonårsvilsenhet. Åren efter att han varit på ungdomspsykriatrin så mådde Toby ungefär lika dåligt som innan, han blev liksom bortglömd och han sa aldrig någonting mer om det heller, han var rädd för att bli inspärrad på dårhus om han berättade för någon vuxen om sina inre problem. Han hade ju hört historier om hur man behandlade människor med samma problem som han och han var ju inte ett barn längre. En dag när Toby kom till skolan så sa läraren att det skulle komma en ny elev till klassen, han tänkte bara visst vad kul för oss. På rasten senare så sa några andra barn till honom att ”vad roligt Toby, nu kanske du får en kamrat att vara med på rasterna”. Toby brydde sig inte om det alls för han visste att det inte skulle bli så, det fanns ingen i hela världen som ville umgås med honom ändå. Skolan hade skaffat en slänggunga till barnen som sattes mitt på skolgården, Toby fick oftast sitta som tyngd på den ena sidan medans de andra barnen turades om att åka och när Toby själv ville åka så var rasten redan slut så alla sprang in till klassrummet igen. En kväll så ringde telefonen hemma hos Toby, hans pappa låg och sov så det var hans mamma som svarade. När samtalet hade pågått en stund så hörde Toby hur dörren till pappans sovrum öppnades och ut kom hans pappa springandes alldeles galen som ett lejon, han skrek till Tobys mamma att hon skulle lägga på luren och Toby satt på helspänn i sitt rum, beredd att rusa ut och hjälpa sin mamma. Han förstod inte varför hans pappa blev så arg bara för att hans mamma pratade med endra någon av sina systrar eller en arbetskamrat, Toby gick ut från sitt rum och ställde sig framför sin pappa med en blick som antagligen sa spring och skrek honom rakt i ansiktet att han skulle lägga av, men han fattade inte alls verkade det som men Toby gav sig inte, så till slut så fick han nog och slog till sin egen pappa hårt. Det brukar alltid finnas olika gäng i skolor när man går sista åren av grundskolan, Toby minns hur många vart utsatta för det ena och det andra bara för att de gick i sjun istället för i åttan och nian, men av någon konstig anledning så skonades Toby ifrån det. De äldre barnen brukade mula alla i den klass som han själv gick i men då han gick mot dörren själv så var det ingen som störde honom. Toby hade social fobi så när de blev raster så skyndade han sig hem för att gå på toaletten, han gick inte på skolans toaletter på grund av rädslan för att någon eller några skulle öppna dörren och göra honom till någon man skrattar åt, sen tyckte han inte om hur toaletterna såg ut heller. En gång så var det ju någon som öppnat dörren då Toby befunnit sig på toan. Toby fick en dag frågan om han ville följa med August och hans kompis Tage hem till August, det var någonting helt nytt för honom men han tackade ja till det erbjudandet och följde med. När de kommit fram till August hem så vart Toby genast spänd och nervös, han hoppades att ingen av Augusts föräldrar skulle vara hemma för han var ju så blyg och ville inte uppträda konstigt inför dem. August och Tage skulle äta några pan pizzor så Toby fick frågan om han också ville ha en pan pizza, men han tackade nej till det för han ville inte äta hos andra då det gjorde honom nervös. Dagen innan julafton så for alltid Toby och hans storebror till mormor och morfar för att de skulle sova över där, deras mamma skulle arbeta på julafton ändå och Toby ville vara där redan från morgonen eftersom de skulle äta julmiddagen där senare allihopa ändå, det var alltid så spännande att på julaftonsmorgonen få gå till granen och öppna ett av alla paket som det stod hans namn på. Men när sedan alla gäster hade kommit så vart Toby besvärad igen eftersom att han inte tyckte om att vara bland mycket folk, han ville inte stå i centrum och drog sig oftast undan till vardagsrummet och tittade på teve med sin morfar och bror istället. En kväll så skulle Toby och hans lag Gif Sundsvall spela seriematch mot IFK Sundsvall på baldershovs grusplan och i det laget så fanns de några grabbar ifrån skolan som spelade, det var en del tjejer där för att titta på matchen och Toby visste att de skulle hålla på IFK och hoppas på att han gjorde bort sig. Toby visste att han var bra men tänkte litegrann på Kristina under värmingen, men han var fast besluten att visa alla som var där hur bra han var. När matchen var slut och han hade hört vissa bua åt honom så var Toby endå nöjd, för han hade ju gjort två mål och hans lag hade vunnit matchen. I högstadiet så fick man välja ett extra språk som man ville läsa och Toby valde att läsa franska, vilket var ett jättesvårt språk att lära sig iallafall för honom, men det roligaste med detta var att alla de som läste franska i hans grupp skulle få åka en vecka till Frankrike. Där skulle alla få bo hos olika familjer i deras hem, det hade brevväxlat med elever därifrån ett tag och Toby blev besviken över att inte han fick ta emot någon till sitt hem, som alla de andra fick göra när de franska eleverna skulle komma till Sverige en vecka, han tyckte att det kändes lite skämmigt faktiskt. Toby hade en stark hemlängtan ibland och kände hur han hade gråten i halsen där han låg på en säng i sin ensamhet och försökte att sova, i det rum som han fått som sitt hos familjen han bodde hos. Toby trodde att det berodde på att han var deprimerad och på grund av att han var blyg och inte behärskade språket lika bra som de andra. Han kommer aldrig glömma vistelsen där, han och alla de andra fick besöka de franska elevernas skola ena dagen och se hur deras skoldag kunde se ut, en annan dag så besökte Toby och hans klasskamrater Paris en hel dag medans de franska eleverna hade skola. Det blev ett besök upp i eiffeltornet och det var spännande att få åka hissen upp till den näst högsta delen av tornet, de åkte även och besökte notre dam katedralen som var väldigt fin och rätt så stor på insidan tyckte Toby. De fick också fara till en likörfabrik på ett studiebesök för att se hur det gick till där på den fabriken. När Toby och hans klasskamrater senare var på ett torg så fanns det väldigt många olika stånd där försäljare sålde baguetter i alla möjliga storlekar, det var som att besöka en marknad ungefär och tappade man en baguettbit på backen så blev de inte glada minns Toby. Paris var en vacker stad tyckte Toby och han skulle verkligen kunna tänka sig att besöka staden igen. Toby minns att han hade tappat ut sin plånbok ur fickan där alla pengarna låg, de pengar som han skulle använda sig utav i Frankrike. Den låg kvar i bilen som hans mamma skjutsade honom i när de skulle åka till bussen, för alla från skolan skulle samlas gemensamt på den stora parkeringen i bosvedjan centrum eftersom bussen skulle avgå därifrån. Men det löste sig ändå till slut för Toby. Det var lördag och Waldemar hade ringt till Toby för att fråga om han ville åka skridskor, det var perfekt väder ute med tio till femton minusgrader och solsken så Toby mötte upp Waldemar hemma hos honom med sin väska med skridskorna i, självklart så hade han även med sig sin klubba och ett par puckar eftersom han visste att de brukade skjuta bort ett dussin med puckar om man räknade, sedan så tog de sparken och åkte iväg mot den isbana som de brukade åka på. När de var framme så knastrade snön under skorna på Toby och han kände kylan mot sin kind när han började att snöra på sig sina skridskor, han hade inte mått så bra idag och tyckte att denna stund var bra eftersom han slapp tänka och bara göra istället, det var viktigt för Toby att göra saker som betydde något för honom eftersom det var så eländigt i hans inre. Ibland funderade Toby på att be någon på skolan ordna så att han kunde få tag i nån drog när han gick ensam där i korridorerna, han tänkte att om han bara får tag i det så går allt det onda inom honom över, då kunde han ju ta en överdos och dö men han ville ju inte hålla på med droger och han ville inte befinna sig i kriminella kretsar, han ville bara bli fri från sina elaka tankar om sig själv. Han började bli förälskad i en ny tjej på skolan också men ville inte att det skulle komma fram eftersom han visste att den tjejen bara skulle skratta och säga att hon inte var intresserad, dessutom så fanns ju Kristina fortfarande kvar inom honom. När det blev lunchrast så bestämde sig Toby för att skolka resten av dagen eftersom det skulle vara några ämnen som han inte tyckte om, så han begav sig ner mot staden och kände sig både fri och lite skamsen över sitt handlande. När Toby sedan gick storgatan fram så kom han att tänka på den kvällen då han och Kristina precis hade börjat att träffas, de var och såg på ishockeymatchen där favoritlaget Timrå ik skulle möta rivalerna Sundsvall Hockey, det skulle bli ett hett derby i avslutningsmatchen av SCA-cupen. Han var så stolt över att få vara där med henne den kvällen och minns att de inte såg så mycket av själva matchen utan mest höll varandra i händerna och myste, Toby var nervös för att han ville verkligen att Timrå skulle vinna matchen och cupen så ingen kunde reta honom på skolan, det var många som höll på Sundsvall Hockey där och han ville samtidigt göra ett bra intryck på Kristina så att hon ville fortsätta träffa honom, när de sedan skiljdes åt efter matchen så minns Toby hur det skar i hjärtat på honom av längtan efter henne och han kände sig samtidigt ledsen över att den kvällen redan var slut. Nu var det helg och Toby och hans bror var åter igen hos sin mormor och morfar för att sova över, det hade snöat väldigt mycket och alldeles utanför dörren snett till höger om huset så hade deras granne skottat en jättestor snöhög med sin traktor, Toby och hans bror klädde på sig de varma vinterkläderna och gick ut för att bygga en stor snögrotta, de gick och hämtade varsin spade och började gräva och tiden bara flög iväg, de grävde ut flera olika gångar som man kunde ta sig in i grottan med och efter ett tag så började de att frysa så Toby och hans bror gick in för att värma sig och dricka en kopp med varm choklad och smörgåsar. En gång så skulle Toby och hans pappa åka utomlands tillsammans till Spanien, det tyckte Toby skulle bli väldigt kul och samtidigt välbehövligt eftersom att han kände att han behövde en paus från allting. Toby var endå bekymrad över att det kanske kunde bli han som skulle få se efter sin pappa och inte tvärtom, med tanke på hur hans pappa var. Tobys pappa kunde vara lite virrig och samtidigt så kände Toby att det där med far och son inte var något som han kände mellan dem, det kändes mer som att fara iväg med en äldre vän. Väl på planet så började Toby känna sig lite dålig, han kallsvettades och kände sig lite yr och han tänkte att fan nu svimmar jag snart. Toby vaknade av att han låg på rygg med en varm handduk över sina ögon och mindes ingenting av vad som hade hänt, när han sedan blev lite piggare så gick han tillbaka till sin plats och njöt av resten av resan. En dag några år efter gymnasiet när Toby var nere på stan och drev i vanlig ordning och tänkte på sin hjärtas drottning Kristina (som han så gärna ville reda ut sina känslor för) så stötte Toby på en av sina gamla lärare från gymnasietiden, han frågade hur det var med honom och han frågade om Toby hade hittat något jobb, Toby svarade honom att han inte hade hittat något jobb varpå hans gamla lärare frågade honom om han var inskriven på arbetsförmedlingen och Toby svarade ”nej det är jag inte för jag har inget förtroende för dom” så efter lite övertalning så följde han med sin gamla lärare in på arbetsförmedlingens huvudkontor så att de kunde hjälpa Toby med att skriva in sig, han blev visad hur han skulle göra för att bli inskriven via deras datorer, men kunde inte få träffa någon handläggare där eftersom alla var upptagna, innan Toby lämnade byggnaden så fick han med sig en tid någon vecka efter, han skulle då få träffa en handläggare för första gången. Mötet gick faktiskt bra och Toby tyckte inte att handläggaren nervärderade honom, så efter en stund så släppte hans nervositet och de började att samtala. Handläggaren var hård och bestämd och han frågade Toby om tidigare erfarenheter och vad han hade för utbildning. Efter några år av tystnad från Toby om hur han mådde så sökte han upp en kurator på en vårdcentral, han kände att det inte gick att ha det på det sätt han hade de nu. Toby hade börjat att festa mer och dricka ganska mycket eftersom han visste att det fungerade sedan tidigare, han fick bukt på sina tankar och känslor genom alkoholen men visste samtidigt att det var fel, det började med att han och den kuratorn träffades ett par gånger i veckan. Toby tyckte inte riktigt att kuratorn lyssnade på honom, det var mer som att det bara var något som skulle gå över av sig självt med tiden, så efter att tag så slutade han att gå dit. Det här var den första gången som Toby bad om hjälp igen sedan han varit i kontakt med BUP flera år tidigare. Toby hade börjat att umgås med en kille på skolan, han kände sig accepterad av honom och tyckte därför att det var roligt att hänga med honom, det var egentligen ingen bra kompis att vara med men Toby brydde sig inte. Han hade inget att förlora på det. Toby visste att det var en sådan där pojke som snattade och kunde göra andra satyg, en dag frågade han Toby om han ville prova på att röka en cigarett men det ville han inte. Han följde bara med ut till skolans rökruta och tog lite luft, sedan fortsatte de att skolka. En dag kom en lärare fram till Toby och ville prata med honom, han var orolig över den stora frånvaron men Toby visade bara hur tuff han var genom att svara med en axelryckning och gick därifrån, men inom sig så ville han bara vända om och prata och förklara att han inte var en sådan elev som skolkade och var dryg egentligen. Toby kom hem efter skolan och gick direkt till sitt rum, han ville lyssna på musik igen för han mådde inte bra nu heller, det som läraren hade sagt gjorde honom orolig, han ville inte bli utan betyg och få en oviss framtid. En valborgsmässoafton så gick Toby och Waldemar ut för att spela fotboll tillsammans i vanlig ordning, det var en sen eftermiddag och han visste att han inte fick gå ut för sin mamma, eftersom att Tobys mamma var orolig för vad som kunde hända dem. De gick inte heller till den vanliga planen strax nedanför Tobys hem där de brukade spela, utan de gick ner mot skönsberg och hamnade i stadsdelen Korsta, där hittade Toby och Waldemar en grusplan alldeles vid vattnet och man såg fabriken som heter ortviken bara ett fåtal meter bort. När Toby och Waldemar hade spelat någon timme så började de känna sig törstiga och de hade glömt att ta med sig vatten och hade inte några pengar med sig heller, då kom det efter en stund ett par äldre grabbar förbi som stannade upp och tittade på deras fotbollskonster. De drack folköl och frågade Toby och Waldemar om de ville smaka, om de gjorde en hälsning med ena armen och sedan satte varsitt skott i krysset så skulle de få varsin burk. Toby och Waldemar gjorde detta då de var törstiga. Toby och hans bror skulle en dag fara med sin mormor och morfar till Timrå, där bodde nämligen en syster till Tobys mormor. Toby var så uppspelt eftersom dom skulle fara till det stora köpcentrummet Birsta, det var så stort och fanns ju så mycket olika affärer som man kunde gå in i. Toby och hans bror hade ju också fått en liten peng var som de fick köpa något som de ville ha för, Toby visste redan att han skulle köpa någon ny skiva eller någon cool leksak som han kunde leka med hemma sedan. Toby lärde sig tidigt att inte tjata och vara besvärlig då han var med på affärer, man får mindre saker och frihet då och det blir inte lika roligt att köpa eller få något. Tobys mormor sa alltid till honom att ” du är aldrig besvärlig att ha med på affärer och är alltid lugn och snäll och tjatar aldrig om att du vill ha mer när pengen är slut”. Toby var exemplarisk med den anledningen att han ville följa med fler gånger och inte kände sig bekväm med att vara besvärlig och ta plats. När Toby och hans lagkamrater i Gif Sundsvall var på cupen i Västerås så var det en del tjejlag med i samma ålder, han minns speciellt hur han tyckte att en tjej som spelade för Hammarby var fin och det uppstod kontakt mellan några av grabbarna i laget och några av tjejerna från deras lag, det var många lag som bodde på samma ställe så det var inte så konstigt. Toby var dock för blyg och hade för dåligt självförtroende för att själv starta en kommunikation med henne och han tänkte direkt att hon inte skulle vara intresserad ändå, han blev glad av att bara vara med i närheten och titta på henne när hon inte såg. Senare så började hon och några av hennes lagkamrater att gå och titta på hans lags matcher, det tände alltid Toby extra mycket då för att han ville visa att han kanske inte var den finaste till utseendet, men fotboll kunde han spela. Toby var alltid lite extra nervös inför dom matcherna precis innan de skulle starta, men han visste att det bara var bra för honom att vara det, för sedan så spelade han som i trans och slet för klubbmärket han bar på bröstet. Toby och hans nya vän i skolan beslutade sig en dag för att de skulle starta ett tvåmanna band, de skulle rappa och skriva texter om livet. De fick låna musiksalen på hagaskolan som de gick på en kväll i veckan för att repetera och skriva, Toby var så motiverad och tyckte det var en bra början även om han så klart ville bli rockstjärna senare. Hans vän var inte lika intresserad av det efter en tid utan det blev mest bara att han kollade vad han kunde ta med sig hem därifrån, det gjorde Toby väldigt arg inombords eftersom att han tyckte det var fel och inte ville få en massa skit, då skolan hade varit så generös mot honom och ordnat med lokalen. Det slutade att använda musiksalen och la ner efter bara några veckor men Toby skrev fortfarande ner tankar och känslor som texter långt efter det. Toby vart ännu lite mer ledsen inom sig efter det, det vart ännu ett misslyckat projekt. Toby hade en jämnårig kusin som de brukade åka till ibland för att hälsa på, han var sällan hemma just då men blev uppringd och kom hem. Toby var alltid fascinerad över hur många kompisar som han hade att vara med, Toby önskade många gånger att han kunde vara lika cool och intressant för andra som hans kusin var. Han fick alltid lite ångest med Toby, eftersom han var rädd att han störde sin kusin mitt uppe i något viktigt som han och hans kompisar sysslade med. Toby försökte ibland att vara lite mer som sin kusin och han tyckte alltid att det gick lättast att umgås med honom, det känns så än idag även om kontakten inte är den bästa. Tobys kusin spelade också fotboll och de möttes många gånger eftersom han spelade i Kovlands IF, det var oftast väldigt jämna matcher och Toby kände prestigen varje gång, det var roligare att ses efter matcherna då det egna laget hade vunnit. Det var inte så att de retade varandra vid förlust, men en seger var alltid en seger. En rast då det var snö ute på skolgården så skulle Toby och de andra killarna från klassen spela innebandy, det delades upp lag och ibland var de kanske inte de mest rättvisa lagen men det fanns inte så mycket tid till att tjafsa om det. Under en match så gjorde Toby mål men killarna i det andra laget sa att det inte vart mål, han protesterade en stund för att hävda det beslutet. Det slutade med att Toby blev så arg för det bortdömda målet att han sprang upp på den lilla kullen som var alldeles innan ingången till klassrummen  på skolan (det här var i mellanstadiet) och kastade sin klubba på backen och ställde sig med armarna i kors och ville gråta. När Toby hade tjurat klart efter en stund så spelade han igen tills rasten var slut. Det var inte många gånger som Toby kände sig glad på sitt pojkrum, han ville oftast bara gå ut och ta långa promenader för att kunna känna känslan av att få andas, det fanns en granne där Toby och hans familj bodde som han började lära känna. Han kunde besöka grannen två portar bort för att sedan gå ner till källaren och spela pingis med honom en stund, eller så lyssnade de på musik på grannens dator och ofta så fick Toby äta någon matlåda som var över. De for ner till Gävle en kväll för att se på en konsert med motörhead, det tyckte Toby skulle bli häftigt. Telefonen ringde hemma hos Toby en eftermiddag, det var Kristina som ringde några timmar efter att de hade gått åt skilda håll från skolan, de var fortfarande ett par då. De pratade på ett tag innan hon skulle iväg till någon släkting, så hon bad då Toby att ringa dit efter någon timme. Toby lovade att ringa så att de kunde prata ännu mer men han kom inte ihåg hela numret, han ringde fel varje gång och de kändes som att han ringde halva bosvedjan utan att komma till rätt person. Toby blev då orolig att Kristina skulle se det som att han inte brydde sig, så han låg frustrerad i sin säng med benen upp mot taket och huvudet ner mot golvet och väntade på att det skulle bli en ny dag, så det gick att förklara hur fel det blev. En dag i skolan så var det några tjejer i Tobys klass som ville driva med honom, de kom fram med en lapp till honom där en av tjejerna hade skrivit ” får jag chansen att äta en korv” och Toby funderade på varför dom frågade det och tänkte inte mer på det. Senare på kvällen så ringde samma tjejer hem till honom och sa att en av tjejerna ville ha chans på honom, för det var de som menades med lappen. Toby vart skakig i benen och torr i halsen för han visste att det inte kunde vara på riktigt, men han svarade att hon fick det. Dagen efter, då Toby trodde att han hade en tjej, så kom de tjejerna emot honom på skolan och sa att det bara var på skoj. Toby tyckte inte att det var roligt att bli lurad på det viset men han visade det inte på skolan, han grät istället på kvällen när han stod i duschen innan han skulle gå och lägga sig, han la hela skulden på sig själv och tyckte att han var dum och fick skylla sig själv. Det här var då Toby gick i femteklass. En helg mitt i sommaren så var Toby och hans bror återigen hos mormor och morfar, det var vackert väder ute så Toby ville spela lite fotboll med den plastboll som fanns. Hans morfar hade byggt ett provisoriskt mål av tre stycken lagom stora stockar och ställde sig i målet. Toby och hans bror turades om att skjuta straffar och vid detta tillfälle så var han sju år gammal och tyckte att livet var roligt. Det var åter igen dags för fotbollsträning och Toby kände sig glad och motiverad, han visste att man måste träna hårt och ge allt för att ta sig dit man vill, då han ville värma upp lite innan så tog han sin cykel och begav sig iväg mot träningen. Det var inte allt för långt mellan hans hem och westhagens konstgräsplan ändå och Toby bytte alltid om hemma för att vara klar för träningen direkt. Han hade med sig sin skivspelare också så att han kunde lyssna på musik medans han cyklade för att ladda, ibland kunde det hända att han promenerade till träningarna också. Toby gillade att springa på planen och tog alla övningar seriöst, roligast var det när det spelades tvåmål på slutet av hela träningen. Det största som drev honom till att vilja bli bäst var passionen och glädjen för sporten, för utan det är de svårt att leverera och utvecklas. Tobys farfar ringde hem till bostaden en eftermiddag och det var han själv som svarade, hans farfar var full och odräglig i luren vilket gjorde Toby nervös och rädd. Hans farfar skrek att Toby och hela familjen var så elak mot hans son. Han kunde inte förstå varför de var så eftersom han arbetade och behövde sömn, efter att Toby sträckt luren så långt bort från sitt öra som han kunde så ilskande han till på sin farfar och lyssnade inte längre, hans farfar visste ju tydligen ingenting ändå om hur det såg ut hemma. Det var ju Tobys pappa som höll på med sitt tjafsande. Efter att ha tagit emot all denna kritik så fick Toby gå och väcka sin pappa, hans farfar hade sagt att han skulle göra det så att han fick prata med honom och Toby visste att det inte var någon idè att protestera, han visste också hur arg hans pappa skulle bli över att väckas när han sov eftersom att han skulle upp och arbeta. Varje gång som Toby skulle gå till en klädaffär för att handla så blev det jobbigt, han hade alltid så svårt för att bestämma sig för vilken tröja eller byxa som han skulle välja. Toby fick ångest och ville bara rusa ut ifrån affären när någon personal i butiken frågade om han ville ha hjälp med något, Toby kunde gå runt i flera timmar innan han bestämde sig för ett beslut om vad som föll honom i smaken och han visste att det inte var bra. Det var viktigt för Toby att ingen från skolan såg honom när han skulle handla på stan, han vart svettig bara av tanken på att någon kunde se honom, han tänkte att dom då kunde retas med honom bara för att det var roligt. En dag så sa en lärare till Toby att han skulle ut på praktik en vecka, Toby tyckte att det lät bra eftersom att han var så trött på att vara i skolan och inte fick ordning på sina tankar, han blev samtidigt rädd eftersom han inte visste hur han skulle fungera på en arbetsplats, då Toby kände att han var annorlunda. Första dagen på arbetsplatsen som han fått praktik på gick bra, men på morgonen precis innan det var dags att ge sig av mot bussen så var Toby så nervös att han trodde att han skulle svimma. Toby ville ju göra ett bra jobb och visa vad han kunde trots att han hade så mörka tankar om sig själv och livet, när han kom fram till arbetsplatsen så ville han bara vända i dörren och springa iväg till en plats där han kände sig hemma. Precis som det brukade se ut när det var sommarlov för Toby så skulle han och hans lagkamrater i Gif Sundsvall spela cuper, en cup som de ofta spelade i var en cup som heter mittnorden cup. Den började med gruppspel för att sedan gå in i slutspelsfasen, Tobys lag gick alltid vidare till slutspelet och hamnade väldigt ofta i final. Toby minns den där känslan som man får i kroppen då man vunnit ett guld, det är en känsla av total lycka och stolthet över att vara bäst. Känslan då man firar framgången med sina lagkamrater i väntan på att få guldmedaljen hängd runt halsen är en magiskt stund och väldigt svår att förklara för de som inte varit med om det själva. Det är de stora stunderna som man sliter på träningar och matcher för. Hemma så ville Toby oftast bara se idrott på teven, då främst fotboll och ishockey. Men det var hans äldre bror som bestämde över tevedosan, så det blev alltid tjafs och bråk om vem som skulle se vad och Toby vann nästan aldrig den fajten. Toby tyckte det var illa att inte vara det äldsta barnet med tanke på de förmånerna av bestämmande som man verkade få då, ibland blev Toby så arg och frustrerad över att missa de viktiga och roliga matcherna, så att han gick ut för att ta en promenad istället för att skaka av sig all frustration . Det som gjorde Toby mest ledsen i dessa stunder var att han inte kände att någon brydde sig om att det var viktigt för honom att få titta på sport, precis som det var viktigt för alla andra i familjen att få se på det som behagade dem. Toby kollade alltid ut sitt lags motståndare på den egna uppvärmningen för att få en uppfattning om i vilken form de verkade vara i, men det som var det viktigaste för honom att se var hur de spelare han skulle få möta på sin kant agerade med och utan boll. Det gav alltid Toby fördelen att ligga steget före sina motståndare varje gång. Toby vaknade alltid upp med samma ångest som han hade dagen innan, den där tunga känslan i bröstet som gjorde att han bara ville gråta och självmordstankarna vart som en del av honom, det lämnade honom aldrig ifred. När Toby mådde som sämst hemma på sitt pojkrum så gick han in i musikens värld, där han bara kunde sluta att tänka och lämna all smärta utanför sig själv för en stund. Vilken skiva som Toby än spelade i sin stereo så sjung han alltid med och låtsades vara sångaren som sjung i bandet, Toby lärde sig med tiden också hur de agerade på scenen och tog efter och tränade på samma sätt själv. Dagens sista lektion i skolan och Tobys fröken gav alla elever hemläxa som skulle vara klar tills dagen efter, det gjorde honom väldigt trött eftersom Toby skulle på fotbollsträning på kvällen och inte hade någon lust med att göra en massa läxor, han skulle ju inte fatta någonting av det ändå och kunde ju inte fråga sin mamma och pappa om hjälp, eftersom han ville klara det själv men det berodde också mycket på att Toby sällan visade eller sa någonting om läxorna till dem heller. Dagen efter i skolan så ljög Toby alltid ihop någon förklaring till sin fröken om varför han inte gjort läxan från dagen innan, han ville ju inte säga rakt ut att skolan inte intresserade honom. När det var högläsning i klassen på mellanstadiet blev Toby alltid nervös och torr i halsen och ville bara gå ut och ta lite luft, han var så rädd för att läsa inför alla andra barnen i klassen eftersom han var orolig för att det skulle gå för sakta eller helt enkelt att han skulle läsa eller uttala ett ord fel, dessutom gillade han inte att höra sin egna röst och göra saker som han kände sig tvingad till att göra. Toby visste ju samtidigt att många skulle skratta om det blev fel. Det var en helt vanlig förmiddag och Toby skolkade återigen från skolan eftersom han var så ledsen och inte kände någon ork, han begav sig iväg mot ett av sina favoritställen som låg nära vattnet. Han tänkte på sitt hjärtas Kristina idag igen så han satte sig ner på en bänk och blickade ut över havet och upp mot fåglarna, det gav alltid Toby lite inre harmoni att se på fåglarna som svävar uppe på himlen, han hade som vanligt musik i öronen och brast ut i gråt där på bänken. En dag efter att skolan var slut så fick Toby frågan om han ville följe med Sam hem, det

Idag kände jag mig fri i mitt arbete, hjärnan och de negativa tankarna gav mig inte ångest och viljan att bara springa iväg och gråta. Det tar en stund att ta in känslan av att jag är en individ och att jag börjar passa in här på jorden. I denna stund så vill jag bara gå hem med dig och mysa ner mig i soffan, innan det är dags att falla in i sömn inför morgondagens jobb. Men jag vet ju inte vart du är. Jag är livrädd för att leva och får panik när det kommer till ansvar, jo jag vet att det är en stor anledning till allt nu. Jag har hunnit landa efter att ha lekt med elden så länge nu. Jag har formats till den jag är idag efter många års plågor av vad jag kan kalla för plågoandar och demoner, jag är inte ens farlig utåt mot någon heller som det kanske har känts som. Jag blir knasig när inte alla korten läggs på borden, jag tror aldrig på ord fören dom blir till handling och så är det av den enkla anledningen att jag lärt mig det den hårda vägen. Man kan logiskt sett inte vänta på något som inte finns heller. Är det inte så att allt som är nytt för dig som individ tar tid att lära in, ta det här med känslor t.ex Om du i stort sett aldrig får dom besvarade utan alltid får höra att det är något som är fel på dig varje gång, så tror du ju mindre och mindre på det. Sedan beror det ju på hur man tar det samt hanterar det. Jag kan verka hård och elak på utsidan för att få lite utrymme, men egentligen så är jag en snäll person med ett gott hjärta. Det handlar bara om att få mina pusselbitar på rätt ställe för att finna den lyckan i livet som gör det underbart att leva för mig. Jag tänker inte vela med något utan bara köra på och göra det som känns rätt i hjärta och hjärna. Peace alla där ute. Må kärleken och glädjen vara med er

Jag har inte varit här på ett tag och jag vet varför. Jag känner mig helt enkelt sorgsen över livet, om jag vetat då att själen skulle vara så skör så hade jag inte velat bli född. Att leva bakbunden i nästan allt du gör är jobbigt, alla saker som är främmande ger ett otroligt ångestpåslag. Jo det går att träna bort men det tar tid och ingen vill så vitt jag vet leva med någon som jag, det är för skamligt. Du måste ha ett bra jobb och må bra i dig själv för att kunna bli älskad, sen att se bra ut är inget minus. Jag kan säkert må bra jag med, men ensam är det inte roligt och har svårt att bry mig om att leva. Ständigt dessa tankar om döden, dom hänger med mig som om de vore mina bästa vänner, jag är inte rädd för att dö om det skulle hända, men känner mig inte färdig med livet ännu. Jag vill älska någon igen, jag vill leva med någon som accepterar mig för den jag är och jag vill vara som alla andra som arbetar och har det bra. Jag inbillar mig att livet blir lättare om man är två, jag önskar ibland att få ha någon som håller om mig när jag gråter och som säger att allt kommer bli bra. Sundsvall som stad är absolut inte bra för mig eftersom jag inte trivs och kommer någon vart och för att det inte verkar finnas någon kärlek att hämta för mig här. Jag måste släppa lös mig själv och visa vad jag går för, annars kommer det aldrig finnas någon som ser eller hör mig. Får jag kontrollen över tankarna så är livet enklare och jag fungerar som vanligt. Jag har gått på många minor genom livet och lärt mig en del och samtidigt blivit jävligt rädd för att öppna mig, det tar på självkänslan att bli brädad så många gånger som jag blivit, men jag tror att kärleken finns även för mig. Jag lever just idag efter principen att kan dom kan jag. Ska skriva på boken senare också



Ha en bra Söndag alla, imorgon är det jobb som gäller :-)

När den kommer så paralyserar den mig och blockerar mina prestationer, det är som att plötsligt bli fånge inom mig själv och det spelar ingen roll hur mycket jag armbågar mig fram, Glaskulan går inte sönder och rädslan för att plötsligt bli ensam slår på on-knappen. Sen kommer vreden och viljan att vända allting rätt en gång för alla. Jag vet inte riktigt när jag kände mig glad och duktig och att jag passade in. Det finns bara en person som tar fram all glädje och vilja inom mig, ni vet den där som får dig att känna dig helt överlägsen och viktlös. Allting handlar så klart om att vända de negativa tankarna i huvudet till positiva och normala och visst är jag rädd att även denna person ska bli tveksam och backa undan från mig så som så många andra har gjort, men det känns som att du låter mig falla och dö för att sedan ta emot mig och visa att du verkligen tänker vara kvar. När jag ser dig så spritter glädjen i kroppen på mig, för med dig i närheten så kan jag verkligen vara mig själv och inget mörker och ensamhet existerar för en stund. Du har väglett mig till en del nya bra vägar, du hör av dig och spelar inga spel med mig. När jag kollar ner i bäcken så ser jag hur du ler mot mig och viskar att jag ska komma och få en kram. Det finns en sak som aldrig någon kommer att förstå tror jag och det är att Sundsvallsdemonen som härjar över mig aldrig kommer att ge sig fören han har besegrat mig, men din närvaro gör att han bleknar tills du är borta från mig. Du är min refräng i nuet och det är bara du som vet hur verserna kommer att bli, för du vet att i min värld så finns ingen dåtid eller framtid utan allt är i nuet. Vissa dagar och nätter kan jag gråta floder och andra så kommer det bara några tårar, då säger jag till mig själv att låt dom komma bara, det är ju för en bra sak och det renar själen och blodet inom dig. Ensamheten känns värst på kvällarna och nätterna men kanske är du den som får den hopplösa känslan att försvinna. Bara du vet vilken betydelse du har för mig och hur otroligt fin du är som människa både till det inre och det yttre så är jag nöjd.




Med dessa ord så tackar jag för mig och inväntar john blund





Hörs hej!!!

Varför ska livet vara så komplicerat för vissa? Ja jag kan inte annat än undra det, ena dagen så är jag intressant för att sedan vara ointressant. Man kan inte leka med mina känslor hit och dit, för jag har faktiskt ett hjärta även jag. Jag försöker vara ärlig i alla lägen och höra av mig i mån av kraft av att bryta gamla mönster. Jag har tid att säga hej till den som söker mig eller vill vara med mig även om jag är upptagen, det sitter i ett intresse det där. Jag tänker inte skriva och verka desperat mera mot den jag tycker om, hör jag inget av henne så är hon inte intresserad som hon säger ändå. Nä jag vill bara leva ett vanligt liv tillsammans med någon som kan älska mig för den jag är. Alla människor är fria att flirta eller dejta så många de vill för att hitta den rätta. Jag vill bara inte vara med i något spel. Det går ju så lätt att vara med andra men inte med mig från början ändå.




Ja nu är det dags att göra något annat rn stund

Jag vet hur era lögner skadar
jag vet hur dom bränner i hjärtat
jag har varit där så många gånger
jag har fallit så många gånger
mitt blod har varit svart
era knäppa lekar med andras känslor har brunnit i hjärtat
det var roligare än att säga sanningen direkt
ni fick mig att falla, ni fick mig att tappa förtroende för er och mig själv
världen är bättre utan eran ondska
erat gift ödelägger människoliv
jag drömde bara om acceptans och kärlek
inte om fallande tårar och ett hjärta i tusen bitar
ni lägger alltid skulden på den andra
ni fattar inte bättre om er själva
för mig är det aldrig slut, jag vet att hen finns
det gäller bara att aldrig tappa hoppet
jag tar alltid emot dom som faller


Till alla er som stött på människor som bara utnyttjat era känslor och lämnat er i spillror, denna är till er!!!