Ett sista besök, ville jag hinna med

Jag gick i den trista sjukhuskorridoren

Jag mötte människor där

Dom  sprang kors och tvärs

Jag hade en dålig känsla i magen

Livet var roligt när ni båda fanns

Inte bara mörka tunnlar överallt

Minnet av er båda

Glömmer jag aldrig bort

För ni var den finaste gåvan

Med gråten i halsen

Sprang jag i väg

Frustrerad och vilsen

Hamnade jag på en buss

Fast tiden den stod stilla

Livet var roligt när ni båda fanns

Inte bara mörka tunnlar överallt

Minnet av er båda

Glömmer jag aldrig bort

För ni var den finaste gåvan

Tystnad i rummet nu

Inga lampor tänds

Inte ett ända ljud som hörs

Nu finns ni inte längre här

För nu är ni änglar i det blåa himmelriket

Livet var roligt när ni båda fanns

Inte bara mörka tunnlar överallt

Minnet av er båda

Glömmer jag aldrig bort

För ni var den finaste gåvan

På sommarn rinner vattnet i bäcken

Och blommorna doftar kärlek

Gräset är grönt och solen den värmer

Och himmelen är blå

Där svalorna flyger

Dit vill jag igen

Det stormar i mitt hjärta

Det brinner i min själ

Så vart tog du vägen?

Vill du inte se mig mer

Vintern kommer närmre

jag sitter ensam på mitt rum

fönsterlampan lyser svagt

tankar och drömmar som bara far

jag är inte längre ett barn

Det stormar i mitt hjärta

Det brinner i min själ

Så vart tog du vägen?

Vill du inte se mig mer

Alla röster i mitt huvud

Dom sover aldrig ut

Dom lever för att trycka ner mig

Och förstöra så mycket dom kan

Dom firar när ingen förstår mig

Det stormar i mitt hjärta

Det brinner i min själ

Så vart tog du vägen?

Vill du inte se mig mer

Ja det är inte lätt att leva i samhället idag om man har detta psykiska handikapp som jag bär på därför att det finns för liten förståelse och acceptans på först och främst arbetsplatser men också i privatlivet. Jag är en trasig människa som ständigt letar efter den rätta vägen mot att bli hel på alla de punkter som inte alls fungerar. Jag känner att jag blir mer och mer sjuk här på denna plats på jorden och det får till följd att jag blir mindre fokuserad på det som vardagen har att ge eftersom jag bara tänker på att börja om på en annan plats, en region så långt bort från norr som möjligt. Min hjärna fungerar inte heller som den ska för att jag är så seg i varje tanke och får en känsla av att jag absolut inte klarar av någonting annat än styrketräna, det är inte roligt att vakna upp varje morgon med samma sorgsenhet som dagen innan och verkligen få känna på det hårda livet som deprimerad. Jag är som en öppen bok för den som vill höra hur tankarna far runt runt och sätter käppar i hjulen för mig hela tiden, det som gör mig mest rädd för stunden är känslan av hur ointressant allt verkligen börja bli i Sundsvall, för det ger väl antagligen en syn om att jag skiter i allt och alla här och det är inte riktigt sant. Jag är frustrerad och oftast ur balans och innesluten därför att jag är trött på att folk ändrar skepnad så fort de nystas upp att jag är deppig, anses ju vara ett psykfall då för att de är den synen som finns i Sverige än idag att psykisk ohälsa är något fult och skamligt. Det är ju egentligen dags att kavla upp armarna och visa sig från sin bästa sida men inte här, inte nu för jag har inte kraften eller viljan förrens jag har fått flytta iväg!!!!

Depression är inget skamligt, bara svårt att förklara.

Världen blir kanske roligare med tiden

Här sitter jag

Ensam i en korridor

Lamporna skiner väldigt svagt

Det är aldrig någon som ser mig

Är ni nöjda nu?

Jag har skärsår på min arm

Jag döljer dom under tröjan

Har mörka tankar om mig själv

Jag vill inte andas mera

Varje dag är en plåga

Och en kamp mot klockan

Ni ville göra bort mig framför era vänner

Ni snackar skit bakom min rygg

Ni sänkte mitt självförtroende

Det känns som att jag går under

Min själ är nu mörk och frusen

Jag har skärsår på min arm

Jag döljer dom under tröjan

Har mörka tankar om mig själv

Jag vill inte andas mera

Varje dag är en plåga

Och en kamp mot klockan

Inte ens de vuxna ser mig

Dom vänder mig bara ryggen

Alla ser mig som ett monster

Jag springer i oändlighet

Och kippar efter andan

Jag har skärsår på min arm

Jag döljer dom under tröjan

Har mörka tankar om mig själv

Jag vill inte andas mera

Varje dag är en plåga

Och en kamp mot klockan

Jag skriver ett brev till mamma

Där jag ber om förlåt

Jag gör mig klar för döden

Så dom inte kommer åt mig mera

Jag börjar sakta försvinna upp mot himlen

När jag ser dig blir livet inte så svårt

Jag skäms att jag varit så svår

Livet är för kort för att tveka

Så snälla se det som kan vara

Ge mig luft under mina vingar

Jag vill vila på ditt bröst

Jag vill se dig när du sover

Jag vill vakna bredvid dig när du vaknar

Jag vill vara en del av din historia

För dig kan jag lämna det som varit

Jag är fast i spökstaden där sorgerna vinner

För dig kan jag flytta 1000 mil

Med dig vill jag bygga upp den mur som rasat

Du och jag kan gå långt

Så om ditt hjärta slår för mig

Så ska jag stanna kvar och släppa in dig

Till det sista andetaget

Vi ses i skåne?

En stunds promenad i regnet gjorde mig gott faktiskt, jag känner inte igen mig själv längre för när jag tittar mig i spegeln på morgonen eller under dagen så är det en snygg kille jag ser, en snygg kille som letar efter sin plats här på jorden. Jag gillar inte människor som vänder ryggen till så fort det kommer fram att man är deppig då och då, jag är komplicerad ibland och det vet jag om men om man lyckas att hitta in under skalet så märker man att jag är en snäll person som haft lite otur i livet. Jag vet att jag har svårt att ta för mig i samhället och kan se farlig ut utåt men de är bara för att få lite avstånd, inget annat. Har haft en känsla av orkeslöshet i några veckor nu och mest bara velat dra mig undan och gråta över känslor jag inte kan beskriva, jag finner ibland ingen mening med att ens ha ett liv vilket gör att jag kan stöta bort människor som jag vill ha i min omkrets. Jag känner mig så otroligt feg i det mesta som jag gör därför att jag är rädd för vad folk ska tycka om mig, jag är rädd för att få känslor som inte slutar bra, rädslan av att ångesten dagen efter jag tagit kontakt med någon ska fräta sönder mig, ja även rädd för att leva. Men lär mig om dating för jag har helt glömt bort hur man charmar en tjej, ge mig modet att våga kliva över tröskeln som kan leda till kärlek eller ialafall vänskap, det är så de brukar sluta när jag blir intresserad iaf. När någon visar känslor för mig blir jag också rädd och kan dra mig något steg tillbaka på grund av min egna osäkerhet och rädslan för att såra någon igen, som sagt jag har tappat bort förmågan att föra normala samtal men spring inte iväg utan stanna kvar och ha tålamod för i slutändan så kan det bli fint om känslorna är de samma från båda sidor.

Man ska aldrig ändra på sin partner, bara finnas.

Nu ska jag lyssna på regnet och se på film i ensamheten och de mörka rummet

Fridens