Oktoberluften är kall
och du går ensam genom stan
du vågar inte säga vad du känner
av rädsla för att bli fast på ensamhetens hav
var du förlorad redan som barn?

Ingen säger nåt mer
för du hade världens chans
vaga minnen av Sundsvall i din hand
nu är det dags att ge dig av och ge något tillbaks
för ditt hjärta har som berget frusit fast

Det stormar i mörkrets land
och inget blir någonsin klart
och du söker bekräftelse i allt
så mycket längtan, så sparsamt med tid
så ta dig hem och gör det du ska