Nu är dagens träningspass över och läxorna gjorda så jag känner mig väl nöjd till viss del över mig själv idag, men det är ändå saker som ligger och gnager i mig, det har löst sig med utbildningsformen för mig så nu väntar säkert en ekonomisk smäll som straff för att jag lyckats med det, för det är så det brukar vara i mitt liv, lyckas jag med en sak så skiter sig en annan. Man ska aldrig ge upp och låta samhället vinna och styra skeppet mot undergång för det stärker bara dem, jag ska strida för min rätt att lyckas och ta mig från förlorare till vinnare. Mitt första mål är att ta utbildningen i hamn, mitt andra mål är att få ohälsan under 100 procentig kontroll, mitt tredje är att få ett arbete och flytta och resten efter det tar jag då och med tiden. Det finns många personer som jag skulle vilja ta med mig till mitt nya ställe men jag vet att det inte kan ske på grund av en massa saker, flyttar inte jag snart så kommer ångesten att äta upp mig och det vill jag inte. Dags för politikerna att ordna med jobbfrågan snart så man kan få lite lugn i själen och en grund att arbeta ifrån men deras arbete idag går bara ut på att få 80 procent av befolkningen att kallas för rasister, så feltänkande så jag vet inte vad och förstört har dom ju redan gjort i 8 år. Visst har Sundsvall varit en fin stad även för mig men dagen då mitt hjärta dog så vart den inte fin längre och färger utbyttes mot att bara bli svart och jag tappade allt fullständigt.


Jaja nu ska jag göra mig klar för natten och njuta lite

Tar fortsättningen en annan dag

hörs

Nu är det mörkt ute och hösten är på gång precis som förra året, vindarna kan vara jobbiga ibland och storma så hårt att man tror man ska lätta från marken.Tänk vad skoj det är att inte vara som alla andra, utan jag är helt enkelt mig själv och jag ska ta vara på att jag varit duktig de senaste veckorna med skoluppgifterna. Imorgon så börjar gym äventyret igen och det är bara positivt för mig att spendera några timmar där igen några dagar i veckan så att man kommer i någorlunda form, för jag är långt ifrån tillfreds med hur min fotbollssäsong blev och det är delvis mitt egna fel men långt ifrån hela sanningen, är cykling och styrketräning det bästa sättet att komma tillbaka så kör till för det då, sen har jag inte haft den där riktiga hungern man måste ha för att kunna prestera på grund av en massa saker, de sakerna var en ovan situation att bemästra för mig men jag lär mig mer och mer hur man ska hantera det även om jag kanske är utan lag nästa år, det jag ångrar mest är att jag inte lyckades visa alla hur bra jag är på fotbollsplan i år heller men nästa så ska det ske om någon vill ha mig som spelare då förstås. Nu börjar jag närma mig 30 med stormsteg, bara några veckor kvar till man kommit halvvägs till 60 och det finns saker som jag vill hinna uppleva innan jag checkar ut från detta liv, det ena är att få glädjen att bli pappa och kanske gifta mig (har aldrig trott på sånt egentligen) men man ska ju inte vara omöjlig haha och så skulle jag vilja bli en respekterad och ihågkommen musiker och skådis bara för att nämna lite. Tvåsamhet är något bra som alla människor ska kunna få uppleva i sina liv, ensamhet har varit mitt kall så många år nu så att det börjar bli dags att stadga sig och visa att man kan. Jag undrar om någon kan bli min bättre hälft innan ensamheten blir mer stark, jag är ett äventyr att uppleva, en nallebjörn att krama och en underbar man att älska.


Just nu leder jag över demonen och har rest mig på knock, jag vet att allt kommer bli enklare med någon att älska, så vill DU bli min bättre hälft och stötta och älska på samma sätt som jag kommer göra så finns jag här, jag ser oss två sitta vid vattnet och svalka våra tår medans vi ringlar fast oss i varandra i solskenet, i horisonten kommer det båtar och i luften flyger fåglarna och vi njuter.

När jag är utan kärlek så leker det inre med mig, får mig att må dåligt och försöker ta mig till slutet utan att ta hänsyn till hur andra skulle ta det, då är min ork och vilja låg och jag ser tillbaka på det jag saknat och gråter oavbrutet, då är jag minst rädd och känner att det är sådan här jag är och att inget jag gör eller säger spelar någon roll


Se nu till att ta hand om varandra och er själva på bästa sätt

Sprid kärlek runt er och visa att ingen ondska får komma in utan strid.

Jag ger aldrig upp

Pour que tu m'aimes encore!!!!

Igår slogs jag av den tanken just, jag brukar ofta höra folk säga att alla är lika mycket värda oavsett vad man har för problem, men det är inte ofta som det verkligen blir så tyvärr. Jag som har psykiskt ohälsa och måste bemötas på ett lite annorlundare sätt än normalt ibland har och möter det varje dag, ju mer som jag öppnar boken och berättar vem jag är desto mer försvinner samlivet med andra och jag klandrar ingen för det utan blir mest nyfiken. Jag ses som paria för många i samhället och det är inte bra eller snällt, jag förstår att kvinnor ser sorgen som jag bär i mina ögon och därefter sticker till något bättre och det försvårar för mig att släppas in socialt också, jag är ingen expert på förhållanden för jag har bara haft ett tidigare och kan ju som sagt inte bli bättre på det på grund av parian, i skolan så syndes jag knappt heller så skillnaden är inte så stor idag. Jag vet att jag ligger i fosterställning och gråter om inte varje kväll, så iallafall varannan och hoppas på att smärtan i bröst och själ äntligen försvinner och att jag slipper vakna upp igen, psykisk ohälsa är något jag inte önskar någon därför att det blir ett stort hinder i vardagen för de personerna och jag som är van den kan ta det, men en sak köper jag inte och det är den att jag aldrig är fin nog att falla någon i smaken även fast det blir så att jag fattar tycke för någon och jag köper inte folk som säger att jag är för lat för att vilja arbeta, det är bara en översittares kränkning av en svagare människa. Det finns mycket som jag måste förbättra men det är ingen mening om det ska fortsätta i samma stil som nu, alltså att jag ses som paria och galen. Som sagt det är intressant att höra människor prata om det, för att sedan inte ens vara nära att följa det. Nä dags att vila lite nu inför natten


Kram

Jag är inte farlig och ful

Alla har vi säkert mötts av beskedet av att en nära anhörig eller vän fått diagnosen cancer, det är ett sånt där besked som vänder upp och ner på hela ens vardag för att det är så overkligt, när jag förlorade mormor och morfar så tror jag faktiskt att 10% av mig på något sätt dog även om det bara var mormor som fick den där förbannade sjukdomen, det är strax efter att en sådan bomb smäller som alla frågor och klandrandet på sig själv verkligen visar sig, man tycker inte synd om de som drabbas av vidrig cancer utan man LIDER med de personerna och deras anhöriga oavsett om man känner dem eller inte, jag gör det iallafall och jag hatar verkligen cancer. Det som är mest orättvist i den sjukdomen är att det alltid är dom snällaste och godhjärtade människorna som drabbas, ur min synvinkel. Man borde kunna ta cancern och stänga in den i en burk och försegla locket så det aldrig kan ta sig ut i en människas kropp och sabotera liv. En annan ohälsa som jag ogillar är den psykiska ohälsan som också många drabbas av, min snart 15-åriga kamp mot överlevnad från en djup depression med ångest och tendenser av social fobi är inte heller en enkel match men den känns rätt futtig i jämförelse med cancer och i mina ögon är de som drabbas av cancer de stora hjältarna, för trots att de lider inombords så håller det skenet uppe mot sina anhöriga och det är så fantastiskt stort och vackert. Jag satt på bussen idag på väg hem och kände något form av hopp om livet, jag tänkte att jag skulle ta min ångest, knyta fast den i ett rep och hänga upp den i taket och börja attackera istället för att själv ätas och det är tur att jag har vänner som faktiskt bryr sig om mig även fast jag är så oerhört dålig på att hålla kontakten, ångesten och depressionen spänner fast mig i ett synfält som gör att jag förblindas av vad jag har, hörde en gång av en person att jag var stark som orkar med vardagen i det mörkret som DENNA sjukdom ger, men jag tycker att det är mina vänner och anhöriga som är de starka för det kan inte vara lätt att vara i en omkrets av en person som mer är negativ än levnadsglad och positiv. Visst känner jag att jag börjar tappa kontrollen då och då över depressionen, det skrämmer mig enormt mycket därför att det är då man börjar känna att depressionen kommer vinna kampen precis som cancern, att ha ont i själen eller ha cancer är den tuffaste fajten en människa har att lyckas besegra, och det skönaste är att bara få ha en axel att luta sig mot eller att få ha någon som faktiskt tar emot ens tårar när man gråter ut för att lätta på trycket som man bär på sina axlar. Jag vet att jag förlorat 15 år av mitt liv och att det inte är något jag kan göra åt annat än att fortsätta att fajtas med min inre demon som plågar mig på samma sätt som cancern gör för många andra, nu vill jag bli kär och börja leva i samhället igen och skapa 15 nya år att känna lyckan av, men det svåra är att hitta någon som kan acceptera att jag är jag och just nu inte är den glada kärleksfulla killen varje dag, men även fast jag är deprimerad så betyder det inte att en kvinnas kärlek skulle göra mig sämre, snarare tvärtom för det ger en trygghet att ha en famn att somna i då ångesten kommer.



Till alla er som lider och har det svårt där ute säger jag bara: KÄMPA.
Ingen ska behöva dö i förtid av cancer, självmord eller genom olycka.


Alla ska vi samma väg vandra men inte förrens vi är riktigt gamla och har levt livet klart!!!

FUCK CANCER

Why must love always be a pain?

why is feelings like poison in my blood

I am ugly doesn't know my name

no one can love me for who I am

they always closed all my doors

you don't belive me

I love you anyway

your smile is gone

I love you anyway

you say you feel pain

I love you anyway

What have you learn today

can you feel the same

can your tears falling slow

are you happy now?

do you belive me this night

when I’m telling you the truth

you don't belive me

I love you anyway

the smile is gone

I love you anyway

you say you feel pain

I love you anyway

Tired of all this lies

Bury our love in the sea

I don't care anymore

no one desurves me

I don't desurve you

I have lost again

Jag minns det precis som om det var igår, första gången som jag skrev en text om en tjej i högstadiet som jag då tyckte var så enormt snygg och det skulle vara intressant att finna den igen bara för att vara nostalgiskt och se på vilket sätt jag kunde uttrycka mig då jag var yngre. Musiken och idrotten har faktiskt format mig till den person som jag blev innan depressionen tog över och gjorde mig till något helt annat. Jag minns första gången som jag hörde Gyllene Tider, det var albumet Halmstads pärlor som spelades och jag vart alldeles galet fast i den musiken efter det, jag tyckte det var så häftigt att kunna rimma till någon text som kan handla om precis vad som helst. Det är så enkelt att uttrycka sina känslor genom musik men det svåra är att spela gitarr under tiden..... Jag brukar oftast gå på långa promenader med musik i örat så klart haha och leta efter inspiration till något nytt att skriva för ibland så fastnar även jag i skrivandet och i musiken så kan jag drömma och planera för hur mitt liv skulle kunnat se ut om det inte hade svängt åt fel håll. Jag har en plats i mitt inre, det är en vacker plats som jag vill finna på riktigt eftersom det känns som just den staden kommer att ge mig så mycket glädje och ro och där kommer jag även att finna kärleken och få den familj som jag längtar efter att få. Hela livet så söker man efter de pusselbitar som man saknar för att kunna ge sig själv chansen att verkligen leva. När jag tog en kvällspromenad tidigare så lyste månen så vackert och starkt så jag var bara tvungen att titta upp mot den och inse att demonen som jag bär inom mig just nu leder över mig men fajten kommer att fortsätta bra många år till innan den slutliga vinnaren koras, men det finns en sak som jag verkligen är säker på och det är att jag inte kommer att bli så gammal så jag blir beroende av andra och blir liggande på ett äldreboende helt hjälplös på det sätt som en pensionär i den högre åldern idag oftast får göra, det har jag sagt enda sedan jag var liten så det ska jag faktiskt stå fast vid. 

Jag vill passa på att tack alla de som verkligen bryr sig och inte dömer bok efter omslag i mitt fall, för visst kan vi alla ha det tufft i livet ibland men det är ju då som det är så skönt att någon vill ta emot en när man faller, skulle jag kunna göra så att andra med samma historia som mig mår bra så skulle jag göra det.

Jag vågar idag prata om mitt psykiska funktionshinder för jag bryr mig inte så mycket om vad alla tycker eller säger för jag har respekten med mig hos dom som betyder något och inte styrs av politikerna.

Kram

Hörs