Blixtar och dunder

En sommarnatt i maj

Inga vilsna själar får komma till i natt

Det var så längesedan

Nu är allt bara en öde strand

Du ville aldrig följa med mig till staden där man kan drömma

Och lika bra var nog det

För jag var bara en bricka i ditt lömska spel

Ja, med dig blev allting farligt

Jag blir nog aldrig klok på dig

Jag blir nog aldrig klok på livet

Men vad spelar det för roll?

Du är som en båt utan motor

Jag är som en brusten åra

Du ville aldrig följa med mig till staden där man kan drömma

Och lika bra var nog det

För jag var bara en bricka i ditt lömska spel

Ja, med dig blev allting farligt

Syrènerna doftar sommar från trädgården här bredvid

Min väska är packad för nu drar jag härifrån

Jag tänker inte sitta i ditt hjärta och vänta

Ett liv med dig kan bara bli verkligt i en annan värld

Efter midnatt ses vi aldrig mer

Hela denna vecka så har jag hunnit med att tänka både 1 och 2 gånger över hur allting är, över hur jag är och över hur jag vill att det ska vara vid sidan om min Depression. Sanningen att säga så kommer jag att ha den med mig genom hela livet och det har jag accepterat, jag har beslutat mig för att hålla mig borta helt från alkoholen på grund av en massa orsaker men den största är att den är farlig för mig då jag blir en helt annan människa med djävulsdrycken i mitt blod, ja det är då som tankarna och kraften till självmord blir som starkast och sedan får jag en sån kraftig ångest dagen efter i kroppen att jag tror att den spricker, det orkar jag helt enkelt inte med mer. Jag har redan tappat mycket saker som betydde något för mig när jag stoppade huvudet i sanden och fortsatte att dricka när jag mådde dåligt, istället för att verkligen prata om det och finna stöd och tröst hos en levande varelse som bryr sig om mig och ger något tillbaka. För att förstå mig så måste man förstå sig på allt de som en depression gör med ens sinne, annars blir det svårt att göra det och sedan vet ju alla hur det slutar MEN kan man acceptera den på samma sätt som jag själv utan att dömma så blir det bra med tiden. Jag får ångest bara av att säga hej till någon som jag känner och det har jag alltid fått men för att träna på att bli bättre på att våga ta kontakt med folk så måste och vill jag göra det nykter för att kunna stå för vad jag tycker utan att få ångest. Det skönaste är att jag har slutat att ljuga för mig själv och insett vad det är som jag behöver i mitt liv, kanske försvinner det en del personer från min kompislista efter detta beslut men det visar ju samtidigt att det bara är drickpolare och inget annat, kompisar kan hitta på saker utan att måsta ta till alkohol för att ses ändå enligt mig och personer tar ju bort mig från FB utan att säga något om varför ändå, även fast jag vet vad de beror på själv. Ska jag komma någonstans med mitt snart 30-åriga liv så måste jag helt enkelt följa mitt hjärta och lyssna på vad kroppen vill, jag har aldrig gillat idèn med att dricka sig berusad och tappa kontrollen över vad man säger och gör från början. Jag vet också att jag skriver mycket skit som status på folksjukdoms sidan Facebook och att folk kan bli lack på mig, det kan jag ta om man törs säga det men varför jag skriver sakerna är för att få ut det ur huvudet därför att annars blir det för mycket tankar, känslor och intryck som ligger och gnager på, det märks också hur jag mår vid just dom tillfällerna med och ska väl passa på att be om ursäkt för att jag skriver på ett annat sätt än vad det ni som mår bra i själen gör. Visst har alkoholen hjälpt mig att må bra för stunden många gånger, det ska jag inte ta ifrån den men det är inte rätt väg att gå helt enkelt och jag finns kvar som vän för alla som vill fortsätta att vara det men kan man inte respektera mig för den jag är så kan jag inte respektera tillbaka även fast jag vill...... Man rår inte för att man blir sjuk i själen men utstött kan man bli om man har otur.

Den dagen kärleken är redo för mig och min sjukdom så blir jag nog lycklig men till dess så får jag kämpa på framåt och hitta mer verktyg som gör vardagen lättare att hantera. Drömmen om att slippa vara förkastad och förnekad går vidare!!!!

Har man varit nobbad så många år som jag så är det inte konstigt att det blir fel mer än rätt vid kontakt tjejer.

Fridens

Det här är en historia om känslor, drömmar och mål. Det handlar om en kille som aldrig tar sig i mål, varken med drömmarna eller målen, kärlek tar han heller inte i mål. Mörkret har lagt sig och regnet vräker ner, hösten är snart över och ett nytt år är snart här. Våren är på ingång för han kan riktigt känna det. Depression, ångest och sorg tynger honom mest och en rädsla för att göra fel i möten med andra människor, det finns en kvalitè inom honom som måste arbetas fram innan mörkret förtär honom. Den man han ville bli har blivit fängslad i den djupaste av fängelsehålor på jakt efter att få komma ut i det fria igen. Alla felsteg som han tagit är något som han ångrar men inte kan göra någonting åt, bara försöka blicka framåt och våga leva dag för dag. Det handlar också om att man måste acceptera sina hinder och inte vända någon ryggen bara för att personen hamnat i en kris.

Allt började när Toby var fjorton  år gammal, han kände att livet inte var lika roligt och glädjefyllt som det en gång hade varit, varje morgon som han vaknade och skulle kliva upp ur sängen så kände han sorgen i själen. När Toby var liten så drömde han om att bli berömd och världbäst på det som han gillade mest av allt- fotboll och han tränade hårt för det, men det var då det. Nu var han alltså på väg in i tonårslivet och alla de prövningar som det ger med en identitetssökning och gemenskap och tjejer. Toby var blyg när han mötte människor som han inte var bekant med oftast och det ställde till med en hel del, men han hade iallafall en bästa vän som han kunde vara med på fritiden efter alla kraven.  Livet i skolan var en pina för toby eftersom han aldrig gillat att vara där och inte alls var direkt nära på att vara smart, han började vid sin fjorton års ålder att bli mer och mer bekant med känslan av att vilja dö mera än viljan att leva. Tiden efter att fotbollskarriären och proffs drömmen tagit slut för tidigt blev alltså början på en lång kamp om överlevnad från sina mörka tankar och ångest och misslyckanden. En dag mötte Toby en tjej med blicken och fick en sån där konstig känsla i magen, den gjorde honom så där konstigt glad och klumpig mitt uppe i sökandet efter vad det var som var fel på insidan, det gjorde honom både väldigt glad och väldigt ledsen eftersom han trodde att han skulle ha missflyt även denna gång, det brukade sluta så när han blev kär i någon. Toby provade även på sporter som innebandy och ishockey men hans dåliga självkänsla gjorde att de enklaste övningarna blev som att spela schack för honom. Toby kände många dagar en stark frustration över hur livet såg ut, varför var han så annorlunda i jämförelse med andra människor som han mötte och han satt ofta inne på sitt rum och funderade på vem han är och var. Innan Toby visste att det var en kraftig depression som han lider av så var varje dag fylld av en känsla av skam över hur han var och hur han kände och för hur han gjorde, han ville så gärna prata om det med någon men han vågade inte eftersom det inte fanns att man kunde vara deprimerad och sjuk i Sverige. Toby visste redan från stunden då han vart tonåring att hans liv skulle bli svårt att leva i det samhälle som skulle komma med alla kraven om att man skulle arbeta och hålla sig frisk varje dag, första gången som Toby skrev ett avskedsbrev var han fjorton år gammal och han ritade en bild som visade en gravsten på en kyrkogård med hans namn och födelseår och dödsdag, han skrev också sitt första kärleksbrev under denna tid. Att leva med ständig ångest i kroppen är inte något som är bra tillsammans med en längtan efter att få lämna den stad där man har som mest ont i själen,  ibland kändes det som att Toby bara ville springa iväg och aldrig stanna eller vända sig om. Så kom då sommaren och Toby hade överlevt ännu en mörk och kall vinter och skulle ge sig ut för att konkurera på arbetsmarknaden och samtidigt brottas med sitt inre kaos och resultatet blev ju direkt att han blev överkörd på grund av att han har så dåligt självförtroende och ett starkt självförakt. Toby var aldrig bra på att prata om känslor med andra människor när han var tonåring eftersom han tyckte att det var fånigt och för att han skämdes över sitt inre mående, han kände sig som familjens svarta får och ville inte dra skam över sin familj.

När Toby blev äldre och all ångest, frustration och aggression blev som starkast efter att han varit utanför arbetslivet i flera år så började han att medicinera sig själv genom att dricka alkohol, det var som en bedövning från övriga världen och han kände inte lika starkt känslan av att vara värdelös. Dagen efter alla dessa dagar så kom ju problemen tillbaka med en ännu starkare ångest och oro som riktigt fick det att kännas som att kroppen slets i stycken bit för bit, sen kom frågorna om vad han sagt eller gjort föregående kväll, dessa dagar låg Toby bara kvar i sängen eller soffan för han vågade inte gå ut bland folk då eller vara ute på någon sida på internet. Toby kände hur han började tappa greppet om sitt eget liv och hur han brydde sig allt mindre om hur han såg ut eller vad han gjorde av dagarna för att han levde ju i ett svart hål utan en botten att landa på ändå. Åren gick och Toby började känna att det inte håller att gå mellan att vara levande och död, han kände att han stod i ett vägskäl där han kunde välja att gå åt vänster och försvinna och glömmas bort för alltid eller välja att gå åt höger och ta tag i sitt liv samt ta emot den hjälp som han hade rätt att få om han bara svalde stoltheten och bad om den. Många år gick samtidigt som Toby tänkte på den tjej som första gången lamslog hans hjärta, han visste inte om det var för att han ännu var förälskad eller om det var för att man tänker på sådant när man är i en kris som sätter ens liv helt i gungning, han var ute på en massa olika arbetsprövningar som det hette för att se hur det funkade och blev lovad lön efter en månad men det drog alltid ut på tiden eftersom de som utnyttjade Toby  som gratis arbetskraft visste att han inte hade orken att strida för sin sak ändå, det fick ju inte Tobys självmordstankar att minska och ökade inte heller på hans dåliga självförtroende. Trots att Tobys liv var ett mörker så hade han ändå några saker som kunde rädda dagen för honom, han tyckte om att lyssna på musik och följa med i idrottsvärlden fast det gjorde lite ont i honom att se på fotboll med tanke på de mål han hade när han spelade fotboll själv från den tid han knappt minns ens, Toby tycker också om att träna på gym för att hålla igång samt för att de mörka tankarna släpper flera timmar efter att ha tagit ut sig helt på gymmet. Toby har aldrig varit rik och kunna bada i pengar på det sätt som många drömmer om, när andra köpte dyra märkeskläder så nöjde sig Toby med lite billigare märken  för att det var aldrig pris eller märke som betydde något för honom, det var passformen, fast han köpte mest CD-skivor för sina pengar eftersom det var en hobby för honom. Toby har alltid längtat bort från staden i norr som det gör så ont att bo och leva i, han drömmer om en större stad och en mer anonym tillvaro på en plats där han kan känna att livet börjar ta fart igen för att han känner att blir han kvar i norr så kommer allt att ta slut för tidigt, här älskas han inte på det sätt som han vill och vet att det inte finns nån kärlek att hämta mer. Det var längesedan Toby gjorde eller visade något kärleksfullt mot någon, det är inte det att han inte kan utan snarare att när man tänker att- jag kommer ju ändå dö snart iallafall så ser man oftast inte signalerna från andra och dom känns inte heller så viktiga, det svåraste hindret som Toby möter är att känna sig accepterad och respekterad för den person som han är även fast han lider av depression, många ser honom som galen och något man ska hålla sig borta ifrån och det gör honom ännu mer frustrerad och ledsen, visst kan Toby skriva saker när han är destruktiv som av andra kan ses som onormalt eller korkat men han menar aldrig något illa utan han vill bara få ut lite av alla de tankar som far runt i hans huvud hela tiden i något slags försök att bli förstådd, hans vän konto sedan vetskapen om hans sjukdom kommit ut är mindre än det var från början, så det med att Toby har en enorm uppförsbacke i allt som han tar sig för är inget nytt för honom, snarare en utmaning att hitta riktiga vänner och glädje igen. Toby brukar försöka att ta för sig mer av livet och synas mer men när han stöter på en motgång så blir han så frustrerad och lägger sig platt ner och försöker försvinna till osynlighet igen för att ångesten fräter på starkt i hans kropp då, han är rädd för att lyckas med de mål som han har eftersom han då inte kan mötas av hån som stärker honom i sin mörka personlighet.

Toby brukar tänka på sin far då och då, han brukar tänka på alla de gånger då han gråtit och velat ha sin faders tröst utan att han varit närvarande för honom, Toby har alltid varit livrädd för att bli likadan som sin egen far den dagen då han själv blir pappa men han känner att det nog inte är så farligt längre eftersom Toby har kärlek i sig bara den får tina fram och han själv som person får mogna i det som kallas för gemensamt liv med en kvinna. När Toby känner på sig att det kommer att komma en tyngre period med mörka tankar så brukar han ta långa promenader och lyssna på musik innan han går och sätter sig någonstans där det finns  vatten att blicka ut över, därför att han vet att hans tankar då får fara fritt tills han känner att det blir bättre och ångesten lättar från hans kropp, egen tid när man har den tyngre perioden i ett liv med depression är guld värt. Toby skrev sin första text när han var fjorton år gammal, det var en låt med Gyllene Tider som han satt sina egna ord i då han var kär i en tjej på den skolan som han gick på, men han kunde inte spela något instrument så texten landade i en skrivbordslåda och försvann några år senare, det där med att bli kär var något som alltid plågade Toby då eftersom han alltid blev nobbad i grundskolan och under gymnasietiden och senare i vuxenlivet och det har satt sina spår, för Toby är än idag i underläge vad gäller kärlek på grund av sin osäkerhet. Toby har överlevt två självmordsförsök och har nu börjat med att försöka att hitta de rätta pusselbitarna som gör livet hanterbart till hundra procent, han har funnit några svar som gör vissa mål lättare att planera och hantera men han har ännu en lång väg kvar att vandra och visst vill han ge upp många gånger men det slutar alltid med att han bryter ihop och kommer igen lite starkare och lite klokare varje gång. Toby har kommit till insikt med att hans liv blir lättare att acceptera om han pratar med andra om sitt psykiska handikapp, så idag går han på samtal inom psykiatrin och pratar även med andra som vill höra hans historia. Under sin svåraste tid så var Toby pressad från alla håll, vilket höll på att förgöra honom helt. Myndigheterna krävde att han skulle söka arbeten och då även de arbeten som han verkligen inte hade en chans att få och att han skulle sluta upp med att må dåligt för att få pengar till uppehälle, vänner krävde att han skulle umgås och sluta upp med att må dåligt tillsammans med alla sina egna krav, men det var de egna kraven som var hårdast att hantera. Toby hade bestämt sig för att inte vara en gratisarbetare åt samhället längre så han bestämde sig för att börja studera upp de betyg som han gått miste om under grundskoletiden och gymnasietiden och tog därför kontakt med en folkhögskola i den stad som han bodde i för att få svar på några av de frågor som han hade angående chanserna att bli antagen, samtidigt var han oroad för hur hans psykiska mående skulle fälla krokben på honom ju längre in i utbildningen han kom. Toby mådde inte bra i staden han var fast i och kände att han behövde få förståelse för hur han kände och tyckte om framtiden, det förflutna hängde ju fortfarande kvar över honom som en tyngd över axlarna, det fanns personer som han ville möta igen och förklara sitt beteende för, han trodde att de personerna då skulle förstå att det inte var meningen att såra dem och att det inte handlade om att han inte var intresserad av dem, utan att det handlade om att han var så ovan situationen att någon gillade honom och att han var deprimerad och inte van vid att andra skulle få plats i hans inrutade liv med mörka tankar. Vintrarna är jobbigast för Toby eftersom det då är så mörkt på kvällarna och hans ensamhet verkligen visar sig, medans vänner han tidigare har haft och personer som han känner till har ordnat livet på det sätt som de förväntas av en, med sambo, arbete och barn så står han kvar på ruta ett och kommer egentligen ingen vart annat än i drömmarna och målen som han har i sitt huvud