Jag har sedan slutet av tonårstiden burit på en inre stress på grund av hur samhället är format och att det ska gå i ett rejält tempo med allting och det passar egentligen inte in med tanke på hur jag är som person. Jag har ju en form av Autism som försvårar väldigt mycket för mig vad gäller den sociala biten framförallt men också denna eviga stress, så fort något oförberett inträffar så kommer det ett ordenligt stresspåslag som får hela världen att snurra och jag vet inte vad jag ska göra. Men den största stressen handlar om pengar så klart, det är en ständig jakt på överlevnad och att ha pengar kvar varje månad i ett land som bara får ökade priser men inga höjda löner. Sen är ju jag en sådan person som sätter hög press på mig själv och ska lösa alla problem utan att ta hjälp, det är så oerhört korkat egentligen men det är sådan jag är men det går ju att träna bort. Att stressa och bli stressad varje dag kan inte vara hälsosamt men som jag sa så är samhället för stressigt för mig med alla krav och måsten. Bil är också stressigt att ha därför att den ska tankas, servas och lagas när det behövs och allt går sönder på samma gång till höga kostnader, sedan vet jag ju att verkstäder precis som alla andra företag tar mer betalt än vad som behövs i eget syfte att tjäna extra. Jaja det är lite motgångar nu men skam den som ger sig!!!

Sverige är inte ett bra land just nu och klarar vi av att leva oss igenom krisen så blir vi alla stärkta som människor, politikerna saboterar allt och klarar sig alltid undan precis som alla andra höjdare


Ha det bra!!!

Jag står på klippan, jag känner vinden i håret och jag tittar ner på havet, ett kliv och sedan är det över. Ett kliv sedan får jag frid och lycka. Det är så otroligt jobbigt att leva i ett samhälle med högt tempo och fokus på att tjäna pengar för att överleva, när man lider av psykisk ohälsa. Varje dag som jag vaknar så känner jag stressen, ångesten och oron långt inne i kroppen och längtan efter döden är stark. Politikerna i Sverige och världen förstör så otroligt mycket varje dag och jag kan inte göra något för att hjälpa människorna att få det bättre. Detta liv är inte värdigt för tillfället. Jag fungerar inte i samhället som man ska göra och känner att människor är mer och mer ointressanta. Det är jobbigt att må kroniskt dåligt näst intill varje dag.


Ta hand om er

När jag vaknade morse så föll snön utanför fönstret igen, jag är less på vinter och snö och kommer flytta till varmare breddgrader i framtiden. Att bo i Sverige som styrs av inkompetenta politiker är inte så stimulerande för mig, allt dom gör blir skit för oss medborgare och vi kan inte göra något åt det tråkigt nog. Dom kan mygla med allt och komma undan enkelt varje gång, jag som person är inte lagd åt att vara en lycklig person men jag försöker ibland även fast jag bara vill spy på politikerna och landet. Jag mår inte bra psykiskt varken i Sundsvall eller Sverige men det är bara att bita ihop och överleva alla dessa kriser. Jag känner mig vilsen och borttappad. En sak som jag funderar över är varför människor verkar ta illa upp bara för att jag står upp för mig själv och säger ifrån när något är fel, jag vill gärna bestämma över mitt eget liv och ta egna beslut som en vuxen individ utan sura miner för ingen har rätt att äga en annan människa. Det är inte lätt att vara sjuk i själen någonstans i världen men man måste ju ta chansen att leva och fungera ändå, jag ska hitta tillbaka till mig själv igen

Jag tänker ofta på

vad som händer på andra sidan

lyser alltid solen där, är det alltid ljust och varmt

och träffar man dom, dom som fick gå vidare

dom som man höll så kär

Jag vinkar upp mot stjärnorna

ser ni att det är jag?

känner ni att jag längtar?

en trappa upp till himlen

skulle vara skönt att ha

Jag vaknade upp idag och insåg att Sverige och världen inte är som den borde vara, de mörka krafter som länge varit dolda börjar mer och mer ta över och vill få oss att känna rädsla bara genom att kliva utanför dörren, det känns inte som att vi människor kan resa ute i världen längre heller för att det KAN kosta livet och bli det sista som görs. Det gamla ordspråket att det var bättre förr kan inte kännas mer rätt än nu, vi styrs av politiker som inte har en aning om vad dom sysslar med och sedan så har vi dessa sociala medier som fullständigt tagit över människors liv, de märks att ha mobilen i sina händer idag och lägga ut hela sitt liv betyder mer än att få saker gjorda. Det verkar vara som en drog för så många, det viktigaste när man vaknat idag är att kolla mobilen så att allt annat blir lidande. Om det har med dåligt självförtroende och dålig självkänsla att göra låter jag vara osagt, men jag skulle gissa på att det ligger till på det viset iallafall. Jag håller mig ifrån sociala medier så mycket som det går därför att jag vill inte bli smittad av det beroendet men också på grund av att mitt behov av uppmärksamhet inte är så stort

Jag står på berget och jag ser havet under mina fötter och himlen ovanför huvudet, jag känner vinden mot min hy. Jag vet att 2 steg räcker sedan är smärtan över, för då ramlar jag ner mot evigheten och min själ blir fri. Men jag kan inte ta dom där stegen ännu, det finns personer som behöver mig och därför måste jag kämpa på tills mitt hjärta slutar slå. Det är ett helvete att vara fast i ångest och depression, du fungerar inte som du förväntas att göra. Ibland vill jag bara gråta men gråten fastnar i halsen och kommer inte ut, det är jobbigt när ingen förstår mig och verkar bli sura för att jag tänker och tycker annorlunda, det är som att mina känslor är fel och helt enkelt inte accepteras och det tycker jag är fel, jag är inte en person som man kan styra över men råd kan man ge om man inte går över gränsen. Det är min mänskliga rättighet att själv få bestämma och ta beslut som rör mitt liv. Människor som måste styra över andra människor är inte friska anser jag, det är något hos de personerna som är en störning och kanske har det blivit för lite kärlek i barndomen eller något för dom. Det finns nog också dom som tvivlar på mig, dom som tror att jag inte kan något om livet och är helt blåst, men jag ska visa alla tvivlare att jag kan och vet hur man gör med livets alla måsten och krav.



Ta hand om varandra och ha en trevlig helg

Jag måste säga att personer som lever tillsammans med någon som lider av psykisk ohälsa gör det bra. Det kan inte vara enkelt att ha en partner som är svår att nå de stunder som ångesten tar sig in, jag vet ju bara hur svår jag blir då för jag får ingen ork att ens svara på en enkel fråga utan vill bara vara för mig själv. Det skulle vara enkelt egentligen om jag bara pratade om det, pratade om vart tankarna leder mig och vilket stöd jag behöver för att komma tillbaka med energi och glädje fortare. Det känns så frustrerande att veta om att min glädjenivå inte är lika hög som hos min sambo och övriga människor som inte lider av denna hemska funktionsnedsättning. Jag har varit låg en längre tid nu och bara känt mig irriterad och helt dränerad på energi, ni vet kanske hur känslan av att vilja gråta på grund av någonting infinner sig men att gråten stannar i halsen och tårarna faller inombords istället. Jag försöker att se livets vackra gåvor men ändå ligger den alltid där, min längtan efter döden för att ständigt kämpa mot den inre demonen som vill kväva dig och dra ner dig tar kraft och hur många liv har jag egentligen kvar innan dom är slut. Jag vill ge min sambo energi och lycka varje dag och bara hänga med i hennes tempo och göra alla saker som hon gör, men jag vet att det inte går alla gånger. Men när hon säger att hon älskar mig och att jag gör henne lycklig så får jag luft under mina vingar och kan le igen. Jag önskar mig frid i själen så jag kan fungera normalt och det ända jag kan göra är att fortsätta simma, för det finns så mycket kvar för mig som jag vill uppleva och göra. Så mår ni dåligt så ge inte upp hur jävligt det än är, för bestäm dig bara för att vara en vinnare så kan du inte besegras

Jag ser blickarna, jag ser hur dom tänker dessa människor som inte förstår när det blir kaos i mitt huvud, det kan vara en sådan liten sak som att det är 4 stycken på samma plats samtidigt som ska göra samma arbetsuppgifter, fast det egentligen bara behövs 2 stycken för att utföra uppgiften. Är det inte tydligt uppdelat då vad man ska göra var och en så fungerar inte jag och så ser det dumt ut, det ser då ut som att jag inte vill arbeta trots att det är raka motsatsen. Jag får sådan ångest vid dessa tillfällen att jag bara vill sjunka genom marken och försvinna, för jag är en arbetsmyra som gärna tar i och jobbar från start till mål utan så många pauser emellan. Jag har aldrig varit rädd för att ta i när det gäller att arbeta, träna eller vad det än är som står på schemat, därför är jag en bra människa att ha i sitt team bara jag ser till att inte bli utnyttjad på grund av min höga arbetsmoral. Det är tufft att vara annorlunda i denna värld därför att förståelsen inte är så hög ännu i samhället. Mitt liv kommer nog att bli kortare än genomsnittet på grund av all inre stress och ångest som jag burit på i så många år, jag tror att mitt hjärta kommer att lägga av tidigare än 70-strecket, så jag har lite drygt 20 år kvar att ta vara på och göra något fint av, om jag känner min kropp rätt.