Senaste inläggen

Av Tobias Bergqvist - Tisdag 15 jan 16:52

Solen lyste och dagen såg ut att bjuda på vackert väder hela dagen, Toby kände sig glad och tänkte gå ner till stranden ett tag, det är så rofyllt att sitta där och lyssna på musik och se vågorna slå mot land och blicka ut över horisonten. Det gäller att passa på innan ångesten kommer, då blir det bara kallt och mörkt oavsett väder och orken avtar kraftigt. I huvudet finns en kvinna som lamslagit honom, han vet inte hur mycket ännu men kommer snart bli varse det. Det gäller att inte rusa fram och gå på för hårt som vanligt utan ta det steg för steg, Toby gillar mest när saker sker på en gång istället för att det ska väntas och velas fram och tillbaka, det beror nog på alla år som ensam och en rädsla för att hans känslor kanske svalnar om det går för lång tid utan framsteg. Plötsligt plingar det till i Tobys mobiltelefon där en vän undrar om de ska ses senare på eftermiddagen, visst tänker Toby och svarar att han inte har något planerat för kvällen ändå, men oron för att det ska förtäras alkohol gör sig påmind i hans minne. Det är ju gott att ta någon öl eller så men bara inte allt blir fel så jätteångesten kommer dagen efter för den är hemsk. Medan Toby sitter där i solstolen så kommer kvinnan ner till samma strand där han nu sitter, "hon är bra läcker" tänker han. Toby blir som vanligt blyg och nervös och vill helst inte att hon ser honom, vill inte göra bort sig på något vis. I detta läge så går han på samtalsterapi sedan många år och har medicin för sin depression så det är väl inte så farligt om hon hälsar och kommer fram och pratar en stund, Toby känner sig lugn i hennes sällskap och det är positivt för då kan han ju bjuda på sig själv mycket lättare. Det är aldrig svårt att öppna sig för henne, men kan alltid vara farligt ändå för saker kan misstolkas som förr i tiden, innan kaoset började bearbetas. Det här med att se signaler tycker Toby är jättesvårt fortfarande, om någon flörtar eller ger små inviter så stelnar han till och tvekar på om det är skoj eller allvar, det är frustrerande ibland men det är ju så det är bara och lite småroligt. Alla åren med samtal har verkligen hjälpt honom och numera har han börjat göra tvärtom mot hur det tidigare varit, har Toby känslor för någon så håller han det inte inom sig utan säger det bara, blir det ett Nej så är det inte hela världen och det blir lättare att andas när luften är rensad. Toby skrattar lite för sig själv när han tänker på att man inte ska tänka så mycket bakåt och undrar varför han ens fastnade i det, det fanns visserligen saker där som behövde rensas för att komma vidare men ändå liksom, den personliga utvecklingen stannar ju upp då. Dom sämre dagarna så längtar Toby extra mycket efter Göteborg eller Amerika, det är liksom dit han ska och vill men något håller honom kvar bara vid tanke och längtan. Där kommer hon igen, den läckra kvinnan och Toby känner hur det bränner till lite i bröstet, vad är det som händer, benen är skakiga och halsen är alldeles torr. Hon skulle bara veta hur mycket jag håller av henne tänker Toby och snart kommer jag säga det till henne också. Musik har följt Toby som en tråd genom livet, musik är en glädjespridare och på senare år så spelar han mer och mer på sin gitarr, tidigare har rädslan att misslyckas eller vara sämre än andra hindrat honom och det är så dumt inser han för det går ju inte att sätta ribban för högt på en gång, då brister glädjen och spelandet upphör. Det finns två personer i Tobys liv som verkligen är toppen, för dom ser det han själv inte ser i sig själv och stannar upp honom när det bär iväg åt fel håll, en tanke från Toby kan förklaras från en annan synvinkel och bli förståelig genom dom, där utvecklas han som person ännu lite till typ varje dag. Sedan är det samma intressen som är ett starkt snöre genom hela alltihopa, i den ena finns musiken, träningen och i den andre finns träningen och att båda är allmänt dumma i huvudet, Toby känner sig ibland som ett litet barn i jämförelse med dom men det är ju bara så att dom kommit längre fram i livet och är förebilder. I många år har idrott inte gett någon som helst effekt på Toby, om lagen han håller på förlorar eller vinner har liksom inte spelat någon roll, men nu på senare år så kom ett sundhetstecken då vinnarskallen kommit upp till ytan igen på gott och ont, vid förlust så brinner det i Toby och haglet av kritik väller ut som en vulkan, detsamma gäller när han själv spelar fysiskt eller på konsol, att förlora mot en vän är skit och gör honom vansinnig inombords men det släpper alltid efter ett tag. Det här med känslor och kvinnor igen då tänker Toby med gitarren i knät, det är lite som när man lär sig att cykla ungefär, för har du i princip aldrig haft ett förhållande eller umgåtts med kvinnor så är det inte så lätt att ge sig in i hetluften direkt med den bakgrund som du har, det krävs träning och erfarenhet. Att gå från ointressant till intressant helt enkelt. Är den känslan jag har i kroppen för henne nu det som kallas äkta kärlek, ja då är jag gärna kvar där tänker Toby och ler.

ANNONS
Av Tobias Bergqvist - Tisdag 15 jan 14:24

Det är så där knepigt med kärlek tänker Toby där han sitter vid sitt bord på favoritcafèt, i flera år har känslor och kärlek passerat genom hans kropp och varje gång så har det inte besvarats med positiv utgång. Tidigare så tog det knäcken på honom, men med åren som gått och klokheten som kommit där efter så känns det inte alls tungt vid nederlag längre. Cafét är halvfullt och det sitter en äldre man och en kvinna vid bordet snett bredvid och ett gäng tonåringar strax framför det bord där Toby sitter, Toby sitter som alltid vid fönsterplatsen med ryggen fri och väntar på sin bäste vän och har beställt in sin vanliga cappuccino. Det blev så fel sist de sågs på den där festen hos de populära killarna, om dom bara kunde förstå mörkret som finns inom mig, om dom bara kunde förstå det svåra i att fungera socialt när tankarna och längtan efter döden är så tydlig och stark varje dag tänker han, för det är inget man talar öppet om. Det blev lite för mycket innanför västen för mig och jag vet att chansen att jag gjorde bort mig är stor inser Toby, men det är ju det mest normala i min värld. Utanför fönstret passerar människor i rask takt med sina mobiltelefoner i händerna, det är så konstigt hur vi styrs av sociala medier i jakten på bekräftelse tänker Toby. Mats anländer några minuter sent men det gör inget alls, de hälsar som de alltid brukar göra och han sätter sig ner efter att själv ha beställt in en stor kaffe. Ångesten och paniken börjar träda fram nu i väntan på vad han kommer säga om festen, eller har han möjligen lagt det bakom sig?. Jag börjar med att berätta det jag fått veta om mig själv till honom, att jag lider av depression och ångest innan det andra kommer, då kanske det inte pratas så mycket om festen, det hade jag nästan räknat ut sa han tillbaka och inget som kommer göra att jag försvinner heller, det kändes som en lättnad i bröstet. Det är därför alkoholen har varit en så stark vän i så många år för mig, det är därför jag inte fungerat utan det flytande giftet i kroppen som stillat ångesten, men det har också tagit fram dåliga sidor för allt som legat och gnagt kommer alltid upp till ytan då och jag uttrycker mitt sätt att se saker på utan tanke på hur andra ska uppfatta det förklarade jag. När jag var liten spelade jag fotboll och tyckte livet var bra, jag skulle bli proffs och spela ute i världen och få hålla på med det som var det allra roligaste i livet. Det fanns en tid då Toby stod utanför samhället helt, det fanns inget jobb och bitterheten vart som ett gift i honom även det, istället för att se möjligheter och visa lite jävlaranamma så skyllde han på andra och just samhället och fick så dåligt självförtroende att det kändes som han inte fanns, det var så många trådar att reda ut och det fanns ju ingen ände att börja i så allt var bara svart. Det brann ett hat för staden han föddes i för genom alla år så hade ju inget gott kommit, det var bara påminnelser om allt som bara gått snett, det värsta som fanns var att bli förälskad i någon kvinna för då rasade allt, ibland kunde någon leka med Tobys känslor och bara försvinna utan förklaring, då vart det ännu värre. Offerkofta på och självömkan efter sådana händelser blev mer vana än att knyta skorna. Det är rätt svårt att förstå hur en deprimerad människa tänker och fungerar om man inte själv varit där eller har väldigt hög empatiförmåga, det är alltid enklast att döma och hålla utanför istället för att bara finnas och lyssna, innanför det sjuka och mörka finns det en snäll människa som puttats undan men som inget hellre vill än att komma tillbaka och finna sig själv igen. Toby har ännu idag sin ångest och depression men fungerar mycket bättre ute i samhället, det kommer svackor ibland men han kan hantera dom nu eftersom nycklarna och verktygen har hittats. Det är läskigt att utsätta sig för samspelet mellan människor men det blir mindre och mindre farligt, ett misstag idag är inte hela världen för det finns andra och inte bara jaget i hela situationerna. Men det enklaste är att helt enkelt bara förklara hur det ligger till för vi fungerar alla olika. Idag finns det ett arbete att gå till och ett hem att komma hem till och få men bra vänner som stimulerar Toby på bästa sättet för välmående. Det fattas säkert något ur det Svenska idealet men det är en annan sak i en annan tid.

ANNONS
Av Tobias Bergqvist - Tisdag 8 jan 13:13

Ett ansikte, i en skolkatalog -98
du var den coolaste kvinnan och jag ville ha dig
jag vågade inte gå fram, jag var ju pojken utan liv
fylld med mörker, fylld med mystik
och jag var ju inte från dina kvarter


Sportlördagsdisco i Sundsvall, en kall Novembernatt

du var så vacker och mitt hjärta slår ännu för ditt varma skratt
jag ville ge dig nattens sista dans, innan du försvann bort i discorökens kaos


Ett tonårsliv i en buss av förväntan
jag såg dina gröna ögon i min spegelbild i rutan där jag satt längst bak i bussen
vi möttes aldrig, du och jag, i en första kyss
vi vart aldrig eviga, vi missade vår första natt
du kom till någon annans famn, långt innan jag hann fram


Sportlördagsdisco i Sundsvall, en kall Novembernatt
du var så vacker och mitt hjärta slår ännu för ditt varma skratt
jag ville ge dig nattens sista dans, innan du försvann bort i discorökens kaos


Vår romans dödade mig, innan jag kom över dig
den tid som vi hade, var bara ett lån
det fanns en låga, det fanns en gnista
men det var bara min som glödde
innan natten kvävde allt


Av Tobias Bergqvist - 15 november 2018 04:40

Inom mig gror en längtan, en längtan efter något annat än det här lilla, jag har känt den i många år nu. Jag vill inte längre bo i landet med kort sommar och lång vinter, jag ser bilder i mitt huvud hur mitt egna paradis ser ut men kan inte geografiskt säga exakt vart det ligger ännu, men det kan vara drömmen om Amerika likväl som Australien eller något annat land. Jag vill vara lycklig och känna att jag verkligen hör hemma någonstans, jag är inte lycklig här och blir mer och mer förbittrad över hur det ter sig. Jag struntar blankt i vad andra tycker eller har tyckt om mig för allt det är historia. Jag kan inte sluta tänka på hur det skulle kännas att nå fram till mitt livs stora dröm och mål, det skulle lyfta mig som människa. Jag vill också finna kärleken i mitt liv och bli gammal med henne, men här är det omöjligt eftersom jag inte trivs och har slutat fungera som normen säger att man ska göra, ja jag skulle vilja påstå att mitt liv har stannat upp en aning och att det känns som att jag bara trampar vatten dag ut och dag in, det som känns mest jobbigt är det att jag känner mig så sur och elak i vardagen mot alla, det kan ju samtidigt bero lite på att dom jag möter ser så lyckliga och nöjda ut med sin tillvaro och så vill ju jag också känna. Kanske är jag för gammal och dagens samhälle för tufft för att det ska slå in, men då är nog kistans sista spik inslagen för mig och det vore inte kul för då får jag ju aldrig veta hur det skulle kunna bli. Jag är så less på Sundsvall att jag gråter och känner tyngd på mina axlar och varje försök att ta mig härifrån grusas, det är precis som om livet vill håna mig och säger att där du minst av allt vill vara, där är du för evigt fast. Jag skulle ha varit född på 1800-talet och varit med dom människor som utvandrare då, för det är som de människorna jag känner att jag är i modern tid.


Av Tobias Bergqvist - 9 november 2018 20:00

Löven cirkulerar i vinden
jag går grusgången ner
för jag ska lämna en ros till er en sista gång
jag lägger handen på er sten
sedan viskar jag ett mjukt hej då

Jag är en ensam man tills dagen då kärleken hittar mig en kvinna som vill stanna kvar
hittar dig som tar mig för den jag är idag och som inte går bakom min rygg och spelar mig kärlekens fula spel

Jag pratar fast jag vet att ni inte kan ge mig ett svar tillbaks
men ni vet att inget finns kvar
ni vet att jag inte kan nå mina drömmar här i denna stad

Jag är så trött på all självupptagenhet
så trött på all besatthet av bekräftelse på internet varje dag
ja ni skulle fattat om ni vore kvar
hur sociala medier tagit över många människors liv idag

Av Tobias Bergqvist - 17 oktober 2018 20:42

Jag ser livet på andra sidan i huvudet och jag tänker på det varje dag. Min psykiska ohälsa kommer ta mig dit en dag, jag har hjälp av psykolog men det kommer inte räcka. Jag är för rädd att leva, får ångest bara av att vara bland folk och sedan känner jag mig ensam och ledsen för det. Jag vet att drömmen om samboliv och allt annat vanligt också finns där någonstans djup inom mig, men det känns så långt borta för mig eftersom jag alltid haft svårt att få kontakt med kvinnor. Det handlar nog om osäkerhet och att aldrig ha dugit i konkurrensen. Kärlek är farligt för den som egentligen aldrig mött den, jag tror att det var menat att jag skulle födas och bli den jag är idag och den jag var. Att inte vilja ha sitt eget liv är väldigt konstigt och skrämmande för många, men det är nog samma sak som att vilja ha det fast tvärtom. Tvåsamhet kan säkert lyfta en sådan som jag men jag är för rädd att det ska misslyckas, ja det är knepigt alltihop.


En kompis sa till mig tidigare att det märks hur jag förändrats till det bättre efter att jag fick ett jobb, det var kul för jag känner samma sak själv. Detta är dom bra dagarna


Nu ska jag jobba vidare och förtränga att jag nyss var orkeslös.

Ha det bra där ute och känn eran förändring varje dag.

Av Tobias Bergqvist - 13 oktober 2018 02:48

Är det något som jag avskyr så är det politiker och dess politik, politiker kommer aldrig vara människor utan ondskan själv, jag har slutat att rösta annat än blankt för jag vill att dom ska bli arbetslösa och satta på en öde ö. Jag tål dom inte och inte kan dom öppna ögonen heller och göra något åt den ondska som dom accepterar ute i samhället. Jag offrar gärna mitt liv för att göra världen till en bättre plats om det är vad som krävs för att dom alla spärras in och aldrig får arbeta med politik igen. En sak till som jag vet är att jag måste flytta för att kunna skratta, andas, känna mig levande men hur gör man det egentligen? Får inget jobb eller bostad i dom städer jag kan tänka mig att flytta till. Jag är så evinnerligt trött på det, så evinnerligt trött på detta land och alla dessa vuxna bebisar i dyra kostymer som varje dag leker i sandlådan och bråkar om vem som ska styra och rasera Sverige denna gång. Deras hjärntvättade följare är så blinda dom med att de också lever i den fantasivärld som byggs upp varje dag, det är svårt att veta hur alla ska vakna ur psykosen och störta politikerna i hela världen. Det är dom som lever med myndigheter som bråkar och ett samhälle som vägrar släppa in på grund av olika anledningar som lever i verkligheten, där är det ensamt och svårt för har varit där själv. Jag kommer aldrig tycka om myndigheterna som går politikens ärenden heller för dom straffar människor på ett orimligt sätt bara för att dom med är ondska. Bryter du benet eller blir deprimerad eller sjukskriven av annan orsak så jäklar smäller det, då ska du straffas med att det ska ta lång tid innan du får ekonomisk hjälp, det är sjukt.


Nä idag fyller jag år och ska åka båt senare när jag slutat jobba för dagen, så lämnar detta nu och fokuserar på mig själv.


Störta politiken och få ett bra liv.


Hörs hej!!!!

Av Tobias Bergqvist - 28 augusti 2018 12:55

Jag kommer aldrig bli fri i själen, jag kommer att få leva ensam och deprimerad resten av mitt liv för alla andra har det ju så bra och är upptagna med sitt hela tiden, men jag kliver av tåget och ger mig frid istället för allt annat är meningslöst. Spelar ingen roll vad andra säger eller tycker för det är inget jag bryr mig om. Sundsvall har alltid varit skit och kommer alltid vara det. Alla har ett liv och gör som dom vill med det


Nu säger jag inget mer om saken

Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ berkka med Blogkeen
Följ berkka med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se