Nu börjar våren så sakta att träda fram och jag känner hur det börjar bli dags att hitta ett nytt arbete, för jag mår inte bra på mitt nuvarande arbete och det beror inte på kollegor eller uppdrag utan det är mer det att jag arbetat länge på samma ställe och känner att jag kört fast och behöver något nytt. Jag mår inte bra psykiskt av det men samtidigt så vet jag hur svårt det är att hitta något nytt i detta samhälle så som landet/världen ser ut, det är inkompetenta människor som påstår sig kunna styra ett land som misslyckats totalt varje dag. Jag är allergiskt mot inkompetens och egoism som tyvärr finns hos väldigt många individer, jag har lärt mig sedan många år att om man ska få någonting gjort så får man göra det själv utan att förvänta sig hjälp från andra. Sen har jag varit i Sundsvall lite för länge utan att ha varit på resande fot en stund och det mår jag oftast inte bra av heller, visst jag bor med min tjej och är lycklig med henne men det är staden som är problemet, den är för liten och ger mig inte den tillfredställning som jag behöver och det beror nog i grund och botten på att jag kom snett och fel med människorna och staden redan som tonåring. Det ligger en del misslyckanden runt varje hörn som gärna vill påminna mig. Annars så är jag rätt så påverkad psykiskt av att ha värk var och varannan dag i alla de små skavanker som kroppen känner av, det är ryggen och armbågarna som spökar och ger mig känslan av att vara handikappad ibland när jag knappt kan sitta, ligga, stå eller lyfta saker utan att det ömmar eller blir stelt. Jag hoppas att sommaren blir fin och ger mycket sol och värme så jag får tid att ladda om energin till kommande höst och förhoppningsvis så har jag funnit ett nytt arbete som inte sliter lika hårt på kroppen.


Ta hand om er därute och kom ihåg att lida av psykisk ohälsa inte är något fult.

Klockan ringer och det är tid att stiga upp för ännu en dag men känslan av att vilja ligga kvar och sova är stark, känslan av sorgsenhet och ångest knackar på igen och det är jobbigt att slitas mellan hopp och förtvivlan var och varannan dag, det är svårt att förklara hur det känns för utomstående hur ångest fungerar men jag kan säga att det är otroligt smärtsamt inombords och du vill bara hamna i en dvala där du inte känner någonting. Jag vill personligen skratta och vara glad och ta mig för att göra saker och hänga med andra människor på äventyr varje dag, men så funkar det ju tyvärr inte, det känns som att varje dag som ångesten är stark så rasar en del av mitt hjärta och jag blir orkeslös och ledsen. Jag funderar varje dag på vad jag egentligen gör på denna jord bland människor som är styrande, elaka, egoister osv osv och i mitt huvud så ser jag ett dödsrike som verkar vara så mysigt och härligt där inga krav finns på hur man ska vara och vad man ska göra. Jag vet att jag vill hålla på med musik och skådespeleri för i den världen så kan jag gömma mig från ångesten och bara vara men chansen att komma dit är ganska minimal. Sundsvall är ingen vacker stad med ett utbud som passar mig men jag härdar ut och lever här ändå. Jag vet inte riktigt vad dom styrande i världens alla länder sysslar med men det är inget som jag är nöjd över och hade jag kunnat påverka det så hade jag gjort allt för att alla människor skulle ha haft det så bra som möjligt, det finns för mycket orättvisor, girighet och ondska runt omkring oss nu. Något som jag måste bli bättre på är att stanna upp ibland och säga ifrån för jag kan inte bara arbeta och göra staten glad utan jag måste unna mig själv lyxen att egna tid till mina hobbys, det borde alla göra förstås.