Jag skrev mitt brev till mor

jag satt ensam utan förstånd

jag var så ledsen och svag

spriten dämpade min förbannade ömklighet

i en värld jag inte längre kunde se

livet har aldrig varit en enkel sak

jag somnade in och såg min himmel

någonting drog mig tillbaka

lidelse är något jag känt av

att älska någon som inte gör det tillbaka

är den tyngsta bördan i ens liv

och den vanligaste i mitt

när jag ser fåglar flyga på himmel så blå

drömmer jag mig bort mot något som jag inte kan nå

min tanke på döden är brutalt hård

känslan av jublet när man lämnar in

är som att finna finaste guld

att göra misstag är mänskligt

att förlåta är gudomligt

jag har förlåtit alla svek

men ändå sitter jag ensam i kylan

utan en chans mot kärleken

för själv blir jag nog aldrig förlåten

för att jag är jag och handlade fel

i stället för att ge mig chansen att rätta till det

ser jag bara ryggar av dom som funnits

ingen förstår en sådan som inte älskar livet och lider

Jag föddes den trettonde oktober nitton hundraåttio fyra på Sundsvalls BB och växte upp i staden Sundsvall i en stadsdel som heter Haga, tillsammans med min mamma och pappa och mina två bröder, den ena äldre och den andra yngre. Jag växte upp i en stabil och lugn familj till en början och levde ett normalt liv. Min mamma arbetade inom hemtjänsten och min pappa arbetade som tidningsbud och städare på sjukhuset.

När jag var fjorton år gammal så började nedstämdheten och längtan efter döden att bekanta sig med mig, fast det var de ingen som visste om annat än jag själv och då började jag samtidigt förstå att jag verkligen inte mådde bra. Jag har i åratal samtalat mig till förståelse och sätt att hantera mina funktionsnedsättningar med bra kuratorer, jag har lärt mig att hantera och använda de verktyg som finns till hands för människor som lider av depression och ångest och drag av Autism. Jag har i åratal slussats runt i olika system och lagts i olika fack. Jag duger som är ändå.

Jag är arton år och ska bege mig ut i den vuxna världen med alla de krav om eget arbete som ligger på mina axlar. Men min skoltid var ingen lyckad tid, så slutbetyg hade jag inte med mig till Arbetsförmedlingen den dag som det fanns ett inbokat möte med en arbetsförmedlare. Redan i femte klass så kände jag att det var något som inte stämde, jag hängde inte med på lektionerna och halkade därför efter de andra eleverna i klassen. Det fanns en kravbild på hur mycket som skulle hinnas med under ett läsår för mig och alla andra i skolan och blev jag inte färdig under den tiden så var jag ett problembarn. Det var ett högt tempo och flera olika ämnen varje dag, det var till att gå från en lektion till en annan för mig och samtidigt känna mig värdelös på grund av att aldrig känna mig nöjd eller ens förstå vad läraren ville förmedla. Det jag lärde mig i klassrummet var som bortblåst redan på vägen hem från skolan och alla läxor som följde med i ryggsäcken skulle aldrig bli gjorda. Bara känslan av att stå utanför den stora byggnaden och kliva in i den värld som var främmande och skrämmande gjorde så svetten rann ner för min panna och armar och ben skakade av nervositet och halsen kändes torr som sandpapper, det var människor överallt med helt egna mål om framtiden och apparaten som skulle ge mig min kölapp gav med sig ett pip och spottade ut mitt nummer, väl inne hos arbetsförmedlaren kom en massa frågor om vad jag skulle kunna tänka mig för typ av arbete och sedan så kom frågan om de betyg som jag vackert fick tala om för honom att jag inte har, skulle jag blotta mig för denna främmande människa och säga att jag drömmer om att syssla med musik och teater, men att förutsättningarna för det inte finns på papper. Bara känslan av att stå utanför den stora byggnaden och kliva in i den värld som var främmande gjorde så svetten rann ner för pannan och armar och ben skakade av nervositet. I skolan var jag blyg och trivdes med att vara själv men var också med på aktiviteter på rasterna i den mån som det var intressant och skoj, men spelades det bandy eller fotboll på skolgården så fanns det bara en väg och det var att vinna innan det ringde in för att rasten var slut. När jag gick i sjätte klass och hade sämre självförtroende och självkänsla än de flesta andra eleverna på skolan så var det svårt att ta plats och säga vad jag egentligen tyckte vid diskussioner, det var inte så att handen räcktes upp från mig när jag behövde hjälp med att förstå hur man räknade ut det mattetalet som jag fastnat på, utan jag tyckte det var enklare att kolla efter svaret i facit eller helt enkelt bara rita något meningslöst kladd i skrivboken. Utanför skolan kände jag mig fri från alla måsten och krav, då var det spela fotboll som gällde, det var träningar två dagar i veckan samt match oftast på helger. Fotbollen var alltid viktigare för mig än att gå i skolan, därför att det var mycket roligare och inom fotbollen kände jag mig hemma och ganska duktig på det. I högstadiet fick jag undervisning i en mindre grupp med elever i de ämnen som var svåra för just mig, det kändes så där men det fanns inte så mycket att göra någonting åt, det var på ett sätt rätt så skönt att få prestera i min egen takt utan stressen av att hänga med i de andra mer så kallade normala elevernas tempo, dessa extra lärare gav mig känslan av att bli sedd och vara duktig. Jag gick runt där i dom slitna korridorerna med dom fula skåpen på skolan och kände mig vilsen och ovetandes om hur framtiden skulle se ut för mig, jag kände mig mest bara trött på att vara i skolan. Hemma låg jag oftast i min säng eller satt vid skrivbordet ensam på mitt rum och lyssnade på musik i väntan på att bege mig till stundande fotbollsträning, till träningarna tog jag mig oftast själv med cykel eller genom att promenera (det var inte så långt till fotbollsplanen) därför att pappa kunde gå i väg för att spela på trav och glömma bort tiden, att stressa i väg till träningen eller matcherna var inget jag tyckte om, för uppladdningen på mitt egna sätt med rätt musik och att byta om hemma inför var mycket viktigt. Jag har inte någon vidare bra relation till min pappa, han jobbade och sov mesta delen av sin tid och var bråkig mot min mamma, för så fort någon moster eller arbetskamrat ringde hem till oss så gick pappa från sovande till ett rytande lejon och skriker att mamma ska lägga på luren. Mitt sociala samspel med andra människor fungerar inte som det förväntas att göra, jag har svårt att hålla ögonkontakt och kallprata med andra människor och går därför runt och känner mig annorlunda. Att få livet att fungera för mig då och nu är inte alltid så enkelt, därför att när depressionen kommer till mig så cirkulerar ständigt tankarna runt i mitt huvud i sina eviga försök att sänka mig, det får mig att bara vilja lägga mig ner, blunda och sluta existera samtidigt som jag ska sköta arbete, förhållande och vänskap. Den ångest som jag samtidigt bär inom mig vill ge mig panik i situationer som är främmande och skrämmande, så det gäller att jag alltid utmanar mig själv när det bara tar emot i möten med andra människor. Det är en vardagseftermiddag/kväll och jag sitter i köket tillsammans med min mamma i kökssoffan och plötsligt kommer min pappa in och börjar gapa och skrika, det gjorde mig på dåligt humör och det slutade med att jag och pappa stod och skrek på varandra eftersom jag helt enkelt inte accepterade det beteendet från honom.