Ja jag har märkt att min ångest blir som störst när jag är i situationer där jag måste träffa andra människor eftersom  tankarna då far runt i skallen på mig, "Hur ska jag bete mig nu" "Hur ska jag säga saker utan att låta dum" osv osv. Sen tror jag även att den blir starkast just eftersom jag vet att jag brukar gå undan och vara för mig själv när ångesten kommer men nu så utsätter jag mig ju just för att träffa andra och visst blir mötet mellan mig och andra medmänniskor lite fel ibland och det kan uppfattas som att jag är ointresserad men så är inte fallet. Jag märker faktiskt en skillnad i mitt sätt att agera och tänka, jag är ju på ett äldreboende nu och arbetar och ställer frågor om det är något jag inte vet eller just bara för att jag vill lära mig för att kunna bli en bättre resurs och visa framåtanda. Möten med kvinnor är också något som jag märker är ett problem, det är inte det att jag inte är intresserad eller så utan jag tror att jag helt enkelt vill för mycket så det låser sig tillsammans med rädslan för att släppa in någon in på livet och för att bli sårad så klart. En annan aspekt är ju att ska jag hitta kärleken så måste jag söka mig utanför Sundsvall gränser vilket inte är helt fel ioförsig eftersom jag har som mål att flytta från Sundsvall inom de närmsta åren. Vad som gör mig ointressant i en kvinnas ögon kan jag inte svara på om det inte är för att jag ej är en miljonär, inte ser ut som en modell osv osv.

Nog pratat om det nu

Slappa lite framför teven nu innan de är dags att lägga sig

Never again will I trust in love
It's complicated yes I know
let me send the last letter and explaine why I moved
don't leave me alone
for all this reasons

I know you and you know me
my heart is burning for you
I am feel so lost whitout you
how can I be strong
when the love doesn't live here anymore
since I run away and never turned on

the demon inside will take me
yea he will send me to hell
the ticket is in my pocket
maybe i desurve it but
all my thoughts and feelings
will stay with you forever

I know you and you know me
my heart is burning for you
I am feel so lost whitout you
how can I be strong
when the love doesn't live here
since I run away and never turned on

Ja jag vet ju hur jag är och vet vad jag borde göra men det är svårare att ta tag i det där med att vara aktiv och höra av sig än jag trodde för jag skäms över min blyghet gemtemot mina kusiner och deras vänner, jag vet att det är svårt att passa in för mig med tanke på min blyghet och osäkerhet men jag hoppas och tror att ni mina kära kusiner och mostrar ändå är stolta över mig för det är jag över er, när jag har det som jobbigast och får tankarna på att avsluta det liv jag bär på så tänker jag på er, jag har stor sorg vad gäller kärlek men jag försöker som sagt att göra mig själv och er alla en tjänst att kämpa på. Det skulle vara fantastiskt att ha bättre kontakt med er men jag är för dålig att höra av mig och fråga om vi ska hitta på något.

Jag vill inte störa någon men saknar umgänget med er.

Jag är bra på att vara jag iaf och hoppas vi kan ses igen snart

Ja jag vet att jag är annorlunda och att min blyghet som barn blommade ut till socialfobi och senare depression, vilket gjort att jag inte låtit mig själv ta plats i samhället utan bara ställt mig själv i skuggan och sett på, jag har inte alla gånger varit vettig eller resonlig utan supit mig full bara för att känna mig bedövad från de mörka tankarna som tynger. Jag är inte lika dålig nu som jag varit men allt tar tid att reparera. Jag har inte tur i spel, inte med tekniska prylar eller kärlek längre heller och det har i ärlighetens namn gjort mig lite ledsen den senaste tiden, tjejer gör som alltid numera och dömer mig efter utsidan istället för att se insidan (som inte är helt perfekt den heller) men den kan jag ju iallafall ändra på, nä jag har svårt att tro på att det finns någon tjej som kan älska mig för den jag är och inte bara se problem med min depression som jag har bättre kontroll på nu, jag vågar inte släppa in någon allt för nära på grund av rädslan för att bli sårad och lämnad helt enkelt. Tar jag själv kontakt så blir jag dissad med tystnad så har lagt ner det med men det är inte så illa att vara singel heller egentligen för då kan man göra det man vill mera fritt fast vardagen hade så klart varit lite roligare med någon att dela den med. Imorgon ska jag börja jobba igen och det känns så skönt, visserligen så är första månaden en praktik men funkar det bra under den så blir jag anställd och får riktig lön, det tråkiga är att det bara blir på 1 år men det positiva är att jag får in en fot och kan lägga undan pengar och erfarenhet inför en ev flytt från landet senare, ja jag ska göra något vettigt av mitt liv och inte sitta fast i Sundsvall.

Kanske man ska söka kärleken utanför Sveriges gränser?

Ta hand om varandra och visa kärlek till er omgivning!!!

Livet hånar mig till vansinne snart

Jag var aldrig särskilt populär i skolan, tjejerna tyckte jag var ful men det sas aldrig utan mera visades samtidigt som jag var blyg och kände mig helt värdelös, så har jag fattat det. Jag har funderat på det där ett tag nu efter alla dessa år och ännu inte förstått vad det var som gjorde mig så annorlundare än alla de andra populära killarna, inte för att jag ville spela någon jag inte var bara för att bli populär för det hade känts fel. Det var inte många killar som ville umgås med mig varken på eller efter skolan heller och det har säkerligen påverkat mig till att bli den osäkra kille jag blev senare för blyg och dålig självkänsla hade jag redan som sagt. Jag har nog alltid burit på socialfobi, depression och ångest utan att kunna sätta fingret på vad det var innan jag blev vuxen och kunde reda ut mig själv och vad som kunde vara bidragande orsaker till att det blommade ut. Jag har lärt mig att inte tänka för mycket på det som varit utan mera se det som kommer i framtiden och själv välja vilken väg och riktning jag ska gå för att bli nöjd med mig själv, sedan vad andra säger och tycker får stå för dom för jag har drömmar och mål som de flesta andra människor har fast mina drömmar och mål är ganska så svåra att nå men samtidigt en spännande utmaning. Min socialafobi och mitt dåliga självförtroende har fällt krokben på mig i väldigt många år nu så det är dags för mig att sluta fälla mig själv och göra något vettigt av livet som återstår, göra det som glädjer mig. Mina största problem är att jag inte får något arbete eller bostad i Göteborg för annars så är jag en bra kille med ett stort hjärta som börjat att vakna och förstå hur mitt sanna jag är men har en bit kvar till att vara på säkert avstånd från botten av ett hav, så det har känts alla åren att jag har varit, är över ytan redan nu men som sagt det går att komma ännu längre bort från ytan till säker mark. Jag är inte rädd för att vara singel längre heller för jag vet att när kärleken är redo och förtjänar mig så dyker den upp då jag minst anar det. Så för att avsluta snyggt: jag är den jag är men hur ni tolkar mig ligger hos er!!

Så kom året tvåtusentio, det år som jag mådde som allra sämst och kände att jag inte hade något kvar att leva för och orken och viljan fanns helt enkelt inte kvar, jag gjorde under detta år en hel del nya misstag som jag inte lyckades hantera på det sätt som jag var van vid så  jag hade bestämt mig för att ta mitt liv helt enkelt. Jag bröt ihop hemma i mammas kök en eftermiddag och bad henne snällt att skjutsa upp mig till psyket eftersom jag inte orkade själv längre och tårarna bara rann medans  jag gömde huvudet innanför tröjan, jag hade gjort bort mig igen med min dåvarande flickvän utan att få ett bra slut,  jag ville inte alls förlora henne egentligen men jag klarade inte av mig själv som sagt och det blev hon och andra lidande för och det beklagar jag djupt, det är ett misstag som  jag tagit lärdom av idag. En sommardag några veckor efter att jag kommit ut från psykvistelsen så kom då dagen då det skulle ske, jag hade köpt mycket alkohol för denna kväll och hade säkert trettio, fyrtio utskrivna sömntabletter kvar med mig mot den dåliga sömn jag för tillfället hade. Jag drack öl efter öl och grogg efter grogg och kände mig mer och mer ledsen och samtidigt lycklig över att ha bestämt mig så när klockan blivit runt 01:00 ungefär så proppade jag i mig alla dessa tabletter med den sista ölen på en krog mitt inne i stan, sedan minns jag bara att jag vaknade upp på sjukhuset och fattade inte vart jag var någonstans och en läkare kom in i rummet och pratade med mig om vad som hänt, visst vart jag besviken och arg över att jag inte lyckades med självmordsförsöket men efter den gången så bestämde jag mig för att verkligen ge livet en andra chans och gå till botten med min depression