Ja så har jag haft en jobbig Söndag och Måndag med den sedvanliga ångesten och den sociala fobin som kröp fram och fick mig ur balans för en stund, ja jag vet att det är en gamal vana men det är alltid lika skrämmande när det kommer. Det jobbigaste då är känslan av att livet är över på det sätt att jag aldrig kommer någon vart, personer i min egen ålder skaffar kille/tjej, barn och arbete och har det iaf till ytan väldigt bra medans jag bara famlar runt i en återvändsgränd och ett utanförskap som gör ont, jag blir inte yngre med åren så för varje dag som går så minskar chansen att hitta en hjärtevän att bli gammal med och det gör mig rädd. Sedan så vet jag ju att trivs jag inte på en plats så trivs jag inte med livet eller mig själv heller. Ibland kan jag få en sådan vansinnig panik av att prata, umgås med personer jag känner väl eller bara lite och jag tycker det är så jobbigt för de är sådana tillfällen som vill få mig att börja gråta, en annan sak som får mig att känna frustration är den att jag aldrig tar för mig och visar att jag finns, jag vill så mycket men vågar inte ta kliven över tröskeln av rädsla för att misslyckas och för att det känns farligt att lämna tryggheten av att inte vara någon till besvär, nu känns det som att jag faller utan att ta mark och att inte mycket spelar så stor roll längre, ja det är svårt att förklara men hela jag är ju en gåta. Det finns platser som jag vill besöka och upptäcka men har slutat att tro på att det kommer ske, jag vet inte så mycket alls numera annat än att jag älskar staden Göteborg och längtar dit så jag nästan spricker men Malmö kan även funka att slå sig till ro i. Det är jobbigt att känna att man inget gör för någon annan.

Jag har verkligen vackra ögon och är så tacksam för att jag har människor som stöttar mig om och om igen

Kan du se mig
i lågan från elden

jag är trött
känner doften från havet utanför

jag är på jakt efter liv
för jag vet att du är vacker

jag vet du vill ha mig
så kom och ta mig
jag är het som lavan
sommaren är vacker
kvällen är ung

jag skriver ditt namn i stenen
på gatan där du bor

jag ger dig min himmel
om du har lust att stanna kvar

för utan dig blir jag inte hel
jag kan inte andas utan dina andetag

jag vet du vill ha mig
så kom och ta mig
jag är het som lavan
sommaren är vacker
kvällen är ung

det spelar ingen roll
vad dom andra tycker

för jag ser dig överallt
i väggen, i taket

jag tror på drömmar
och vet att du är sann

jag vet....

Jag stannar upp, efter tankar, mörka som natten
det är något inom mig, som biter sig kvar
jag mötte någon igår, i den övergivna gränden
längtan efter staden, den är så väldigt hård
springer i cirklar, det är inte mitt val

jag drack för många öl igår igen
jag ville känna ruset/ jag ville domna bort en sekund
demonen inom mig/ fick sova tryggt inatt
innan han åter tar fart/ och låser mina tankar

Det känns svårt, när vår blir till höst
att vara i fel stad, där inga känslor längre far
det fanns en historia för längesedan
innan jag vände blad och glömde bort
drömmer om det lyckliga livet

jag drack för många öl igår igen
jag ville känna ruset/ jag ville domna bort en sekund
demonen inom mig/ fick sova tryggt inatt
innan han åter tar fart/ och låser mina tankar

Rädslan att ingen förstår, bränner inom mig
finns inget mer att förklara, finns inget mer att svara
ser min bild i spegeln, det är en rotlös man
så håll hårt i det ni älskar, hitta eran fristad
eller känn tårar falla,  känn livet passera revy

Idag är en sådan här dag då jag inte får ordning på tankar, mål, känslor överhuvudtaget. Det känns så skrämmande att tappa kontrollen över sitt liv, sitt mående för det tär på kroppen. Jag känner mig mer och mer ensam utanför arbetsplatsen som jag är på och jag vet inte hur jag ska göra för att ändra på det, jag har inte orken eller viljan för jag vill bara så långt bort från denna plats, denna helvetes stad. Jag drömmer om ett helt annorlunda liv och annorlunda platser men min tro på att verkligen komma härifrån börjar tyna bort, jag känner mig smått egoistisk med då jag inte har tid för någon annan än mig själv för tillfället om det inte är någon utanför staden eller där jag kan känna den lilla glädjen som finns. Det är så svårt att vara en bra vän när man inte trivs på samma sätt som de gör, frustrationen kokar inom mig många gånger då inte många verkligen förstår att staden fräter sönder mig, jag har mig själv att skylla att jag sitter fast här men det misstaget och dumheten har jag tagit lärdom av och kommer jag inte härifrån så kommer jag nog aldrig att kunna förlåta mig själv för det. Är det så fel att vilja känna sig älskad av en kvinna? Är det så fel att hata en stad som inte gjort annat än skada?. Jag har märkt att jag dras till de som kan/vill förstå mig i mitt sätt att vara och tänka för där får jag andrum och blir accepterad och blir inte tagen för att vara negativ och tråkig, alla kan inte Älska Sundsvall men man ska inte behöva ta att man är fjantig om man inte gör det. Den största risken med att jag blir fast här förutom ovanstående är som jag sagt till min KBT-psykolog att jag kan komma att hamna i alkoholmissbruk som sakta tar mig bort från den lilla sociala kontakt jag har kvar för att jag inte orkar bry mig om livet längre då. Många vill säkert se mitt förfall komma så de kan säga " vad var det jag sa" och skåla och jubla i triumf över segern mot någon de inte gillar. MIn utstålning, charm, vilja, glädje kommer aldrig att komma till sin rätt här för att jag inte vill det och ingen kvinna i Sundsvall är värd mig, för att jag är värd bättre och går efter den inställningen att dög jag inte förr så duger jag inte nu. Man kan ljuga för andra men inte för sig själv. Tror jag ska skrika och gråta ut min frustration nu snart så jag kan ta nya tag denna vecka.

En dröm som etsar sig fast i skallen och gör mig ledsen och frustrerad är den om att jag bor i ett hus/lägenhet med fru och barn och ett arbete jag trivs med eftersom det känns så långt borta och tron på det börjar dala för en sån som jag får inte många chanser och 1 är redan förbrukad sedan länge.

Jag vet vilka som jag vill ha bättre kontakt med och ha i mitt liv men är så jävla feg att säga det av rädsla för att inte duga eller räcka till.

Känns som jag faller utan att ramla, känns som jag står i mörker utan botten!!!

Idag vaknade jag upp och såg till min glädje hur solen lyste och himlen var vackert blå :)..... Bestämde mig för att gå ner till stranden och sola, bada så packade med mig en bra bok samt telefonen att lyssna på musik med. Att jag var ensam där bland alla de andra som var samlade i flock gjorde mig ingenting eftersom jag klarar mig själv då jag har musik. Låg där på min filt och funderade på vad jag ska göra då jag har lite ledigt senare för jag känner att de måste bli en flykt iväg från Sundsvall en stund, jag har bekämpat mina demoner i denna stad så det är ingen flykt ifrån problem utan mer så att jag vill ladda batterierna lite så jag kan kämpa sista biten till att få komma hem igen, ja Sundsvall har inget som jag vill ha eller behöver längre (kan ju hoppas på att CSN inte hånar mig och sätter in sin stöt i motarbetande myndigheter mot mig). Nåväl den lilla trippen blir nog en kryssning på egen hand därför att fråga någon om medföljande är inte aktuellt eftersom jag redan vet svaret, har lärt mig att inte komma med förslag längre därför att det är ingen som kan eller vill just den gången då jag frågar men kan inte jag när det passar sig blir det grin förmodligen. Sedan jag kommit ut med att jag lider av depression och ångest så verkar det som att vissa undviker mig på grund av det men det är inget jag vet säkert, jag har varit jävligt jobbig ibland men är helt annorlunda nu men det är inget som de som kände mig i det förflutna vet om eftersom vi inte umgås särskilt ofta längre och utåt sett kan jag se arg och bitter ut men det är bara för att jag då får utrymme från främlingar men i det stora hela om man lär känna mig så är jag en snäll person som bryr mig om andra som bryr sig om mig. Ja jag kommer aldrig att vara någons andra eller tredje val om någon ordinarie person inte kan följa med på en resa eller kan komma på en fest eller dylikt för dög jag inte att bjuda/fråga från början så duger det inte sedan heller, så är det bara. En annan sak som är ganska svårt att bygga upp för mig är ett förtroende för någon därför att ett löfte från någon är inget som jag tar för givet då jag fick många löften brutna av min far i barndomen för att om han lovade en sak så gjorde han helt tvärtom iallafall och jag minns hur jävla ledsen och besviken man blev, fast jag har inget agg mot pappa längre utan han är som han är på grund av saker han med, det viktigaste är att jag vet att jag inte är en värdelös person som ingen kan älska utan att jag är en person att älska.

Till er som inte ger mig en chans säger jag bara tråkigt för er för jag glömmer aldrig och ger sällan en andra chans.

Trevlig lördag!!!

Jag vandrar gatan fram
regnet faller ner trots att det är varmt
det sitter en ensam man i en bar
han verkar tänka på allt och ingenting
han sa att han var lycklig en gång
innan han tappade allt

Tänk om kärlek kan slå rot
tänk om hjärtan börjat slå
tänk om vänner stannar kvar när det är svårt att stå
tänk om det svåra vore enkelt att förstå

för likt en sjöman som längtar ut på öppet hav
längtar han efter svaren på alla frågor som han bär
nu går natten mot dag och han ragglar sakta hem
trottoaren ligger tom och övergiven
och hans steg ekar i gränden åh åh åh

Tänk om kärlek kan slå rot
tänk om hjärtan börjat slå
tänk om vänner stannar kvar när det är svårt att stå
tänk om det svåra vore enkelt att förstå

Innan sommaren är över
vill han ha hittat tron på tvåsamheten igen
det finns inget värre en mörker
det finns inget värre en ensamhet
med dig kanske han hittar meningen med livet

när du dyker upp

Tänk om kärlek kan slå rot
tänk om hjärtan börjat slå
tänk om vänner stannar kvar när det är svårt att stå
tänk om det svåra vore enkelt att förstå