Alla inlägg under augusti 2014

Av Tobias Bergqvist - 29 augusti 2014 00:19

Det värsta är när jag sitter på skolan och ska försöka bidra med kunskap och engagemang, jag längtar ju så mycket efter att få avlida så fokuseringen hänger inte med alls på någonting. Hur säger man till sin mamma och anhöriga att man inte vill leva längre för att man känner att man har gjort sitt och inte vill vandra runt som ett tomt skal utan innehåll?. Min kropp har stängt av och jag känner det så oerhört tydligt för jag har svårt att hålla fasaden utåt, man kan säga att jag är som ett träd utan blad på väldigt brutna grenar och det gör så ont att jag inte kan göra skillnad i någon människas liv eller bli fri från den inre demon som äter upp mig bit för bit varje dag och får mig att agera på ett sätt som ger stark ångest och totalt mörker. Alla bilder av ett lyckligt liv som jag har i mitt huvud gör mig så otroligt ledsen för att jag vet att de aldrig kommer att uppfyllas. Vad är jag utan Göteborg och att få agera musiker, ingenting vill jag påstå. Inget barn kommer att få mig som far och ingen kvinna kommer att få mig som livspartner därför att samhället gör mig svag med stöd av depressionen. Jag drömmer om Landet ingenstans, det är landet där jag kan vara kung och må bra och när jag tittar bort mot horisonten så anar jag en liten glimt av det ljuva livet som finns där, där kan jag följa varje steg du tar och sitta i gräset och le mot dig och njuta av dina andetag, där gör inte känslor ont och pengar är inte ett viktigt krav, ja där är det ingen som är bättre eller finare än någon annan.


För evigt tro, hopp och kärlek till er levande,
mig kan ni alla sakta glömma bort eftersom jag egentligen inte finns eller har funnits!!!!


Kram till dig.



Av Tobias Bergqvist - 26 augusti 2014 18:29

Nu börjar hösten verkligen komma till Sverige igen och det skrämmer mig, jag gillar inte höst med snö och mörker så hoppas att jag får energi till att besöka gymmet under denna årstid igen precis som förra året. Jag kallas för Berkka och jag lever i ett skal som visar en kropp av en person som har funnits tidigare. Jag är så enormt trött på allting, hur man än gör så blir allting oftast skit och ja jag väntar på att CSN ska håna mig denna gång så allt strular till det så dom kan sitta och njuta av sitt maktbegär mot en svagare människa som tyvärr inte är moderat..... ja jag önskar varje kväll att det blir min sista men även där blir de hån och de sociala livet blir också oftast ett hån och ja jag väntar på att bli brädad som partner och vän som vanligt åter igen.... Världen och samhället har blivit en plats där jag inte längre passar in någonstans och heller inte vill vara i..... Nu ska jag vänta på solnedgången innan jag går och lägger mig för att sedan vakna upp till ännu en meningslös dag i mitt meningslösa liv.... Min psykiska åkomma har redan sabbat 15 år av mitt liv så tycker faktiskt att det bör räcka nu för jag är ensam iaf eftersom inte många vill vara med en idiot. Jag vill inte bli straffad av folket för en åkomma som jag inte bett om att få på min lott så därför kan jag ibland låta lite aggressiv när jag försöker att försvara mig. Jag har förlorat 15 år av mitt liv och har djupa sår i själen som känns omöjliga att laga igen så det är nog därför allt känns så meningslöst just nu för innan jag är helt lagad så har tiden redan gått och jag sitter på hemmet ensam med personal som inte har tid för mig, det har ju politikerna sätt till i dagens nutid om du inte är högt uppsatt eller släkting till dessa maktgalna egotrippade saker som kallar sig för människor, vanliga människor har inget värde för en politiker därför att det är bara deras egna plånböcker och maktkänsla som betyder något och när jag ser en politiker så kan jag inte hjälpa att jag faktiskt spyr.

 

 

 

Av Tobias Bergqvist - 20 augusti 2014 12:37

Vers


The phone rang                                              
     a7    

mother told me you were gone                             c


cried so many tears                                            a7,c

conflictions in my head                                       g


can't belive you're dead                                      a7,c

åhhh grandpha                                          
        g


You were like a father to me

all summers I where in your house


feels like my heart is gone

think of you today


I love you grandpha



Ref


The funeral was so hard for me

last goodbye of you

I rember all you learned me

all the jokes you told

please come back to me again


Vers


Can you see me cry

from your heaven


I buried my pain

look up on the clouds


trying to see you

you where the best


I know I see you soon

on the outherside


Ref


The funeral was so hard for me

last goodbye of you

I remember all you learned me

all the jokes you told

please come back to me again


Ref


The funeral was so hard for me

the last goodbye of you

I remember all you learned me

all the jokes you told

please come back to me again




goodbye grandpha goodbye

Av Tobias Bergqvist - 18 augusti 2014 15:40

Tidig lördag vid gryningen

jag går samma gata fram igen

det spelar ändå ingen roll

för jag har virrat bort mig själv

Sundsvalls gator ligger så tomma här ikväll


Älskling det är över

jag kommer hem nu

mitt hjärta lever igen

jag älskar dig, jag älskar dig


jag tog en taxi men förarn visste inte vart du fanns

jag ville bara se dig en sekund

han släppte av mig och jag tog en promenad

jag hamna nere vid ån precis där bussarna går

alla mina vänner har gått hem


Älskling det är över

jag kommer hem nu

mitt hjärta lever igen

jag älskar dig, jag älskar dig


den varma brisen börjar vissna ut

ska jag lyckas nå dig innan sommaren är slut

kärleken är så svår och jag förlorar varje gång

jag kan resa jorden runt men landar alltid på din mark

du är det vackraste som finns

så snälla säg att du älskar mig än

Av Tobias Bergqvist - 14 augusti 2014 23:52

Skymingen faller och jag känner lite kyla mot min hud, jag tittar upp mot stjärnorna och tänker på er mormor och morfar, jag tänker på hur mycket jag verkligen saknar er, den tid vi fick tillsammans är fantastiskt men alldeles för kort. Jag känner verkligen hur mitt liv slocknar ner för varje dag som går, själen äter upp mig inifrån i allt hårdare takt nu, det gör ont att andas till och med. Jag har lagt av med att kämpa mer för jag vet att framtiden inte kommer att ge mig någon bättring med någonting, kroppen har slutat att fungera för inte ens en tanke kan jag längre förstå annat än den att sjukdomen har segrat över mig, nu kan jag bara vänta in min tid på den existensiella nivån, nej jag vill verkligen inte vara med mer nu, jag kommer aldrig att få ett värdigt liv och allt medans tiden går så kommer jag bli instängd i mitt eget hem därför att ångesten gör för ont när jag lämnar det, eftersom jag för alltid kommer att vara ensam så kan jag lika gärna vara ärlig mot alla de som möter, har mött mig. Jag som är deprimerad har haft många reservtankar med energi att fylla på kroppen med, men nu orkar inte ens dom ge mig ett uns av energi. Jag ser inte längre det som ni friska själar ser, jag har ingen hunger på livet och skulle någon nypa mig i armen så tror jag inte att jag skulle känna någon smärta alls och jag söker mig till mina mörka vrår hemma för där ser jag ingen och känner inget annat än tårarna som bara forsar ner från på mina kinder, jag är inte rädd för slutet längre för alla ska vi den vägen vandra och jag kan inte tänka på alla andra mer heller för vad har alla de mina för nytta av en deprimerad idiot som inte ens orkar ta på sig skorna och som bara vill sova bort alla dagar i veckan, jag bryr mig inte ens längre om alla som kommer ta bort mig som vän på FB heller för jag passar ändå inte in i deras fasad. På måndag ska jag på samtal och få lätta lite på innehållet av mitt liv som deprimerad, musiken skulle hjälpa mig mycket i jakten på att finna lite tro och hopp men är man för dålig så är man helt enkelt och det jobbigaste är att jag föddes ond och ful och allmänt dum i huvudet. Så nu vet ni alla vad det är för sorts kamp som jag i det tysta kämpar för att besegra trots att jag redan gett upp allt mitt hopp. Sen är det helt frivilligt att döma mig eller lägga en vänlig hand för som sagt kampen har jag snart helt förlorat och då spelar ju inte det någon roll längre.



Nä dags att försöka gråta sig till sömns snart då och hoppas på att få somna innan 04 iaf. Jag känner i kroppen att jag kanske har 10 år kvar eller 5 att vara på denna jord, allt annat är en skräll.


Ge en ros till alla ni tycker om och sprid lite kärlek.


Fridens

Av Tobias Bergqvist - 13 augusti 2014 15:34

Nu har jag tAKIDA i stereon och träningskläderna på mig för nu ska de tränas så svetten rinner, jag har huvudet fyllt med så mycket tankar på vad livet kan ge eller inte kan ge så måste neutralisera dem litegrann. Nu har jag haft lite sämre dagar med ångest och allmän nedstämdhet så förhoppningsvis så kommer det att kännas lite bättre snart igen. Igår slog det mig hur illa läget för en deprimerad faktiskt är beroende på hur svag man är i sig själv, det svåraste är när man kommer i klorna på alla dessa myndigheter som bara älskar situationerna när de kan straffa deprimerade människor till förfall, klarar man inte alla de svåra krav som ställs så är man rökt utan hänsyn till sin hälsa, det är kanske svårt att tro för utomstående men det är sant. Jag söker ständigt svaret på vad meningen med livet är men jag tror inte att jag kommer att hitta de rätta svaren för jag känner mig inte levande i denna stund, jag trivs bäst i skuggan av alla andra, där jag inte syns eller tar plats i onödan och jag vet att det är väldigt dumt egentligen men jag är rädd för vad det sociala livet kan ge men med lite träning så kanske jag kan släppa på rädslan för att bli sårad igen.



Ska avsluta med en dikt jag skrev igår



Bit för bit, faller vi isär, inombords

Vi tappar fasaden, den vi byggt upp, under så lång tid

Dom man älskat är inte längre kvar

Man tittar bara på kort som tappat motiv

Tårar faller, raseriet bubblar och rummet känns för trångt

Alla slåss vi mot våra inre demoner

Men någonstans passar vi in, någonstans släpps inte mörkret in

Där blöder inga hjärtan, där finns inga farliga spel

Där går det att andas, där går det att leva

Av Tobias Bergqvist - 12 augusti 2014 13:23

Ja här är jag mitt i livet men ändå ingenstans tycker jag, jag är deppig idag och vill inget göra annat än sova bort dagen för det är jobbigt att vara deprimerad ska jag säga, det finns så få människor som förstår hur det verkligen är, så få som kan och vill förstå mig. Jag känner att depressionen och mörkret kommer att ta mig en dag för utan döden för jag aldrig ro i min själ, det går att leva med depression och ångest men det är väldigt svårt och kräver mycket styrka och vilja då utanförskapet i samhället är brutalt. Jag har lärt mig att människor ser ner på såna som mig, därför att depression är något skamligt och overkligt. Det som jag tycker börjar bli jobbigast just nu är dessa ständiga tankar på döden, viljan att leva är mindre än den att vilja dö och samtidigt känner jag mig så väldigt ensam. Jodå jag får hjälp av proffs men dom kan inte helt bota denna ohälsa tyvärr för när kroppen inte bryr sig längre så är det svårt även för mitt inre att göra det. Jag drömmer om att sluta vara rädd för livet, jag drömmer om ett helt vanligt liv som musiker och skådespelare därför att det är det som jag älskar mest, jag önskar också att folk börjar våga prata med mig precis som vanligt och accepterar att jag inte har samma hunger på livet som dom just nu och kanske aldrig heller får det. Tar jag mig ifrån staden som gör mig illa så kan mycket bli bättre därför att jag då faller in i anonymiteten och får kanske möta kärlek igen.

Jag väntar på dig
Kom till mig

Fridens

Av Tobias Bergqvist - 11 augusti 2014 15:44

Jag sitter nu på bussen på väg till staden som gör mig illa, jag vill egentligen inte MEN har ju inget annat val, det har gjort min själ gott att få komma till en fristad ett par dagar och bara ta dagarna dag för dag utan en massa jobbiga tröga krav... När jag tittat ut genom fönstret på bussen så ser jag regn som faller ner och jag tycker att det är ganska vackert just idag. Igår så mötte jag två av mina favorit skådisar utanför Tele2Arena när jag skulle bege mig till tuben med min vän efter matchen mellan Hammarby och Gif Sundsvall, ibland ska man ha lite flyt :-). Det som skulle vara allra trevligast i mitt liv just nu är att få känna glädje och ro, få gå på de gator som gör mig intresserad och passionerad över livet. Jag vet att jag tyvärr kommer bli deprimerad när jag kommer hem till ingenting igen för det är ju så livet ska fungera för en sån som jag. En fantastisk sak är den att jag tror att du väntar på mig på ängen med gyllene hår och ett leende som får vilken man som helst att vilja gråta glädjetårar över att få älska dig för någon dag så gör inte kärlek enbart ont på det värsta sättet.

Ta hand om dom ni håller av, visa kärlek och respekt till de som förtjänar den och gör ditt liv till det perfekta.

Kärlek och lycka är försent att hämta för mig!!!

Fridens

Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards