Hur spenderar du dina ensamma nätter?
jag undrar, vem är dina drömmars kavaljer
innan sömnen knockar dig
fäll dina tårar och kom igen
jag vet att du kan

låt kärleken vinna
låt han älska dig
innan det är för sent

du är i helvetet, du känner det
men du kan älska, du har det i din gen
så låt han suga ut giftet ur din ven
låt det ta den tid det tar
älska den spegelbild du ser
för det blir ljusare igen

Jag har inte känt igen mig själv den senaste tiden, jag har inte känt mig glad och energisk utan mest bara sur och tvär på allt och alla, visst kan värken i ryggen vara en stor del av det men det är nog samtidigt den där vetskapen om att jag är fast förankrad i den stad som jag aldrig kommer att älska, det finns så mycket dystra minnen och inte särskilt mycket att göra här heller, man flyter på i samma bubba som vanligt. Det känns så jobbigt att Sundsvall är mörk och kall och det fulaste jag vet när jag ändå har de saker som man brukar begära av livet här. Jag har tjej, arbete, bil och vänner men ändå är det något som gnager i mig och mitt inre, en längtan om en plats som är ljus, varm och vacker i kontrast till det jag har. Det kan möjligen vara så att min dysterhet har växt ihop med staden och mig så lång tid att det inte går att bota mina känslor inför det faktumet. Det skaver också lite att de personer jag ändå gick 9 år med i grundskolan tycks hålla kontakten med varandra men jag finns inte, hade jag vetat då varför jag var annorlunda så hade det säkert kunna se ut på ett annat sätt men varför älta det som är gammalt. Den största sorgen jag bär på är nog att jag aldrig blev det fotbollsproffs jag drömde om att bli, jag bodde i princip på fotbollsplanen när jag växte upp och jobbade hårt för att nå det målet men sedan kom ju det som kallas för depression och ångest och la ner allt. Idrotten är min identitet och det är där jag känner mig mest hemma. Sen får jag nog lägga på minnet att ens liv inte blir så där tryggt och stabilt som man förväntar sig när man har en förälder som inte är närvarande alls och aldrig varit. Det var mycket tjafs och oroligt när jag växte upp, jag och pappa bråkade ofta på grund av att han blev tokig om det pratades i telefonen, om man åkte bort etc etc. Så fort hemtelefonen ringde så visste jag att han skulle komma ut och skrika på mamma och den som fanns i andra änden av luren om att lägga på, för han var snål då och är det ännu. Ja allt var fel helt enkelt men han drack inte eller höll på med droger så jag vet inte varför han är som han är. Pappa har inte ringt och sagt grattis till mig eller mina bröder på 20 år, han ringer inte vid jul eller andra högtider heller och ett tag försökte jag ringa själv och komma honom in på livet, men utan egentligt resultat för det är som att han lever kvar i det gamla och inte förstår varför mamma och han gick skilda vägar för så länge sedan. Nu försöker jag inte längre för det tar bara energi och slutar i besvikelse.

Jag kommer nog alltid vänta på den far jag aldrig fick!!!


Ha det gött!!!