Ja i snart 9 år har jag varit slav åt kommunen eftersom jag inte har någon utbildning och det har kommun och arbetsgivare utnyttjat till fullo, förståeligt men helt fel så nu sätter jag ner foten genom att utbilda mig till hösten för att få min efterlängtade utbildning. Fick ett löfte om en 1-årig tjänst på ett äldreboende av kommunen men de drar ut på det hela tiden så jag får arbeta gratis så länge som det bara går men får dom fingrarna ur arslet framöver så ska jag ändå tacka nej eftersom jag ska gå min undersköterskeutbildning förhoppningsvis (om det inte skiter sig där med) för att jag kommer ju iallafall att behöva utbilda mig efter det och vill inte vara fast här i flera år till heller för den delen. Ett löfte från kommun och politiker är värt lika mycket som en 50-öring, mitt förtroende för kommun, arbetsförmedlingen och samhället i övrigt är väldigt lågt. Ska bli mig ett sant nöje när jag är klar med allt och packar min väska för att börja om, ja arbeta och leva livet långt bort ifrån staden grundad av satan själv och att kunna få göra örat till de inkompetenta kommunarbetarna. Min belöning för allt hårt jobb med mig själv och kampen för ett bättre liv kommer efter det. Tycker synd om andra som har det på samma sätt som jag men utbildar man sig bara och får bukt med sin depression och ångest så blir livet inte så tråkigt samt att myndigheter inte kan utnyttja dig. Det är konstigt med tycker jag att depression inte klassas som en sjukdom då missbruk klassas som det, det är ju inte så att jag själv valt att få detta psykiska lidande och jag är heller inte rädd att tala om för mina närmaste att jag har dåliga dagar med låg självkänsla, självmordstankar och kraftig ångest.

Vågar inte drömma om ett liv som sambo och förälder ännu men blir det så blir det med tiden.

Jag ska framåt mot utbildning, arbete och flytt som första steg

Ha det så bra alla människor där ute och sluta aldrig kämpa på även när det är motigt och tungt

Ta framförallt inte skit av kommuner och myndigheter

Allt jag lärt mig i livet har jag lärt mig av Harry :)

Ja här sitter jag mitt i livet och kan bara konstatera att jag har kastat bort 15 år av mitt liv på grund av den dåliga hjälpen jag fick som ung med min depression/socialafobi, det kan så klart ge mig skuldkänslor och en viss bit av bitterhet tillsammans med en så stark ångest att hjärtat ibland känns som det brister och går av. Jag förstår i ärlighetensnamn alla de vänner och andra människor som valt att helt lämna mig utanför sitt egna liv eftersom jag som sagt är som jag är och mår som jag mår i tid o otid, det som blir fel är mitt sätt att uttrycka mig. Mina försök att vara godhjärtat blir lika ofta fel som rätt då jag i tanken gör rätt men formar orden på ett sätt som kan få mig att verka för på eller ointresserad eller kanske också egotrippad, ja det blir som en enda röra helt enkelt. Att säga till någon att jag tycker om denne kan lika mycket ge mig ångest som det kan ge mig glädjen över att ha sagt det och ibland uttrycks det väldigt klumpigt bara som ett exempel. En styrka är att kunna erkänna sina misstag och brister så man kan göra en förändring till det positiva. En annan sak som jag funderar över är att vänner sällan eller aldrig vill komma och besöka mig utan jag får oftast komma dit eller så ses vi inte alls i princip och det sätter ju mina känslor lite ur balans eftersom jag då kan tycka att jag blir dissad på grund av att jag kanske är tråkig eller just bara för annorlunda, då blir ju mina uttryck som sagt helt annat än vad tanken menar med ett högt ångestpåslag som följd.


Jag kommer att lämna Sundsvall helst nu men kan även tänka mig att stanna kvar och utbilda mig här för att sedan röra mig vidare om det går och inte tar allt för många år. Tankarna far nu så ska sätta mig ner och fundera på allt detta nu.

Sundsvall har ingen koppling till mig och jag har ingen koppling till Sundsvall. Det finns en person i skåne som är väldigt intressant och som har vackra ögon och är otroligt fin när hon ler. Jag har försummat denna person mycket dels på grund av min svaghet för att tala i telefon och min rädsla för att bli sårad och att kanske såra själv men jag tycker om dig mer och mer för varje dag som vi pratas vid så vi ska defenitivt ses. Jag vet att jag kanske har 2 år kvar att måsta bo i Sundsvall på grund av arbete och studier så jag blir färdig med det någongång men sedan så kommer jag vara utbildad och dra för att aldrig återvända tillbaka till den stad som inte finns. Så finner du känslorna vara på väg att gå åt samma håll som mina gör, nu eller efter att vi setts så har vi en bra start att börja vid för nu har jag snart helt fått rätsida på mitt liv och man ska inte ignorera det som får än att bli glad. Jag hoppas på att vi kan ge detta en chans att blomma ut i ljuv kärlek och lösa eventuella problem/hinder tillsammans på vägen.