Alla inlägg under oktober 2014

Av Tobias Bergqvist - 30 oktober 2014 01:55

Så här i skrivande stund så känner jag som gammal fotbollsspelare sorg, en stor hjälte och ikon har gått bort, det är helt ofattbart att cancern får styra och ställa, jag grät verkligen och tappade glädjen över dagen men minns VM-sommaren 94 ännu mer, vila i frid klabbe och tack för alla minnen. Nu verkligen längtar jag efter kärleken och att få skaffa en egen familj, jag tänker ta vara på alla de dagar och år som jag har kvar på jorden, jag tänker sprida glädje och kärlek till de jag älskar mest. Men vart hittar man kärlek efter så många år?



Jag kan inte skriva mer för tillfället, är alldeles för ledsen.


Puss och kram tills vi hörs igen

ANNONS
Av Tobias Bergqvist - 28 oktober 2014 23:58

Jag har i 15 år undrat hur det är att vara på den andra sidan och om den finns, jag har tänkt mycket på det då jag legat ensam i ett mörkt rum och sökt efter värme och ljus och inte velat vara med mer, jag tänker mig att få möta mormor och morfar på en äng grön som en fotbollsplan, hur vinden gör virvlar i mitt hår och att allting ser ut som vid deras gamla hus, jag tror att dom vet hur mycket dom saknas här hos mig, när dom dog så gick jag in i en koma utan att känna någonting för något. Jag visste redan vid 10 års ålder att det skulle göra ont den dagen som dom skulle försvinna och jag minns även att jag själv sa att jag skulle flytta från stan då det skedde, för då skulle jag inte ha något glädjande kvar. Jag räknar ner dagarna nu tills det sker men jag känner att det finns en person som jag vill ta med mig härifrån, personen gör mig glad och kan bli en framtidspartner men hon har ju sitt här och jag kan aldrig kräva att hon följer med och bara lämnar allt. Det är inte ens säkert att hon vill vara en del av mig på det viset heller. Jag är iallafall på väg mot något större än det här för jag vet att det är jag som är kungen av landet ingenstans och en dag så kommer min drottning fram, det är när jag lånats klart här. Hon och jag ska gå långt just bara för att vi kan, vi ska sitta och titta på solnedgången och hålla om varann, det är kärlek det.

Var stark och ge alla en andra chans även om det är motigt ibland.

Att vakna upp med ångest är en utmaning som är svår att besegra, man tror inte på sig själv och tycker att man är ful, när man ska armbåga sig fram lägger sig kroppen bakut och ställer till det. När man ser sig i spegeln så blir man bara rädd för sitt egna jag, andra som inget förstår klankar bara och vägrar acceptera eller lyssna på en själ som är bruten. Det är fult att må dåligt, det är skamligt att vara svag och ingen vill ta ens hand, människor försvinner och elden bränner i ens kropp. Pojken som var allas svarta får är inte längre lika svag, de som inte ville leka med barnet på skolgård så rå får nu se en bättre man än de själva var, blyghet är svår att träna bort och när en kvinna grann som pärlor tittar på mina ögon blå, är det svårt att hålla blicken uppe och få talet att flyta på. Jag hoppar från bron, jag känner tyngdlagen försvinna bort, mina armar sträcker sig ut, livet som var passerar revy och himlen är mörk som åska grå, själen får äntligen ro, kärleken gör inte längre ont, ingen hatar längre denna man, vattenytan krossar snart en kropp vars skal är svagt, tankarna bara far och fåglar flyger som i en dans, vetandes att människa lämnar land.

ANNONS
Av Tobias Bergqvist - 28 oktober 2014 22:21

Jag ser dig gå, där på stan, du verkar ha ett mål
du är lika fin som jag minns dig
vem är det du håller i din famn
alla dom åren som gott
det känns som jag har sovit

åhhh emmelie, vart tog våran kärlek vägen
vi som älskade varann
du var mitt allt
du var luften i mina lungor
och vi var som gjorda för varandra

Jag undrar ibland hur du mår
dom säger att du mår bra
mitt liv har mera stannat av
jag hittar ingen väg ur mörkret
jag önskar jag var i din famn

åhhh emmelie, vart tog våran kärlek vägen
vi som älskade varann
du var mitt allt
du var luften i mina lungor
och vi var som gjorda för varandra

Jag vet att du inte vill ha mig igen
så nu väntar jag trött på stationen
på tåget som ska ta mig härifrån
jag är så trött på staden
allt påminner om oss två

vart tog vår kärlek vägen

Av Tobias Bergqvist - 27 oktober 2014 23:50

Nu ligger jag slutkörd efter ännu ett träningspass på gymmet, återhämtar mig bra ändå för imorrn är det på det igen bara så jag kommer i riktig form till sommaren då jag startat upp mitt nya liv. Jag längtar hem till Göteborg väldigt mycket nu och känner att jag kommer ta mig dit snart, för gott denna gång. Jag har inte spelat gitarr på ett par dagar heller för att jag inte haft tid, det är hårt arbete med det sista i skolan innan jag stämplar ut som nyutbildad undersköterka. Jag har samtidigt känt mig lite ledsen inombords därför att ännu en bekant till familjen ser ut att inte ha så lång tid kvar på grund av den äckliga cancern som tar folk från höger och vänster, jag har bestämt mig för att leva mitt liv nu och njuta av det som jag tycker är stimulerande, för jag kommer säkert också få den sjukdomen i framtiden. Ingen kan köra med mig längre för jag står för mina rättigheter och försvarar mig alltid när något är fel, att landet sjunker kan jag inte göra så mycket åt. Den del av mig som är sjuk till sinnet börjar bli neutral och det är skönt, för det blir lättare att leva när man får självförtroende och en stärkt självkänsla. Jag har blivit bättre på att ge utlopp för mina känslor för andra, har jag känslor för någon så brukar jag säga det om jag anser det viktigt, jag är ännu inte van att få positiv respons tillbaka men det går iallafall lättare att ta första steget, sedan får man ta det därifrån. Jag har länge drömt om att lära känna mig själv och nu vid 30-års ålder så börjar jag sakta göra det också, nu börjar allt bli ljust igen istället för bara nattsvart som det varit de senaste 14 åren. Jag vet vilket helvete ångest och depression ger och jag vill inte att det får kontrollen lika stenhårt igen som tidigare, jag kan få leva med det resten av mitt liv men tänker fortsätta hålla kontrollen till min fördel även när det kommer motgångar, motgångar var en stor orsak till att trycka på inte vilja leva knappen och jag förstår nu även hur mycket skada mitt beteende under den mest destruktiva tiden gjorde, de människor som ville mig väl var många men det var inte måmga som orkade stanna kvar, det gjorde ont då på direkten och flera år efter det men inte nu. Skulle någon av dessa bortspringare vilja tala ut i framtiden så har jag inte stängt den dörren, jag försöker ge min förklaring till det mesta här och det är inte fel det heller, kanske glädjer det någon.

Nu ska jag nog försöka sova

Så godnatt till alla er läsare, erat engagemang styrker mig så hoppas att jag lyckas ge er något tillbaka :-)


Mot landgång till Göteborg 2015

I will always love you!!!

Av Tobias Bergqvist - 23 oktober 2014 23:54

Regnet faller tungt mot mitt fönster och jag ligger här och tittar upp i taket, jag ligger och låter tankarna fara som ett löv i vinden medan jag lyssnar på musik som ger mig energi, vilja och motivation. Det känns fantastiskt att ha gjort upp med det förflutna nu för att starta om på nytt igen med en utbildning som snart är klar i bagaget, jag har lämnat Sundsvall bakom mig känslomässigt och väntar nu bara på att få glädjebesked i början av nästa år, ett sånt besked som gör att det bara är att packa mina väskor och flytta hem till Göteborg igen, för Göteborg är Sveriges vackraste stad. Jag känner en viss ångest och är redo att gråta om det behövs, för rädslan att bli fast här är stark även den ännu. Jag har ständigt slagits mot mitt inre för att överleva och varit bara sekunder från döden, den kvällen var faktiskt den enda gång som jag kände glädje i då, jag minns hur jag bara hällde i mig alkohol hela dagen och lyssnade på favoritmusiken och skrev brevet där jag förklarade varför det inte skulle bli något mer av mig, alla misslyckanden vägde tyngre än de få saker jag kände stolthet över och att älska någon som inte älskar en tillbaka gjorde mig svag då. Jag minns hur jag vakna förvirrad, yr och var öm i bröstkorgen på sjukhuset med dropp och en nål i armen, när jag förstod att jag hade blivit återupplivad vart jag så arg och besviken först, de ville inte släppa ut mig från salen heller efter att jag tvingat mig själv att äta av maten som sköterskan kommit med och jag förstod ju varför egentligen. Jag proppade i mig mängder av tabletter runt midnatt med en promille som inte är av denna värld och försvann bort där jag låg på en trottoar mitt i stan, det var en varm sommarkväll med minns jag och sedan att behöva ljuga för mamma om hur det verkligen låg till var inte kul men jag skämdes nåt så enormt innan jag sa sanningen om den kvällen. Efter en sådan grej så börjar man omedvetet att tänka på ett helt annat sätt vad gäller de människor som betyder någonting, man vill umgås mer med dom än vad man gjorde innan och finnas och hjälpa till på ett annat sätt.

När sommaren är igång så sätter jag mig på stranden i min solstol och tittar upp på måsarna som svävar ovanför och känner brisen mot min kind, sedan tittar jag ut över havet och får något drömmande att komma över mig, sedan får jag en längtan till ett liv och en plats som jag inte kan beskriva eller hitta just nu. Mamma och pappa kommer att få barnbarn i framtiden även fast dom inte vill tro det, jag har aldrig varit någon flickfavorit tidigare men snart så finner jag kärleken igen och då kommer det att hända,för jag ska visa alla onda tvivlare att jag kommer lyckas få samma liv som de själva, fast bättre!!!!


Till slut så vill jag bara säga: Berkka dansar aldrig disco


godnatt i regnet


Kram

Av Tobias Bergqvist - 20 oktober 2014 19:45

Vi bor i samma stad du och jag
en gång så älskade vi varann
vi gick hand i hand genom stan
du doftade så gott, jag var så glad
men nu minns jag knappt om det var sant

inga åar rinner här
allting har stannat upp
jag väntar på livet utanför denna gräns
i helvetet kan man inte vara
jag återvänder aldrig igen

Det som hände med oss
vart som en felskriven ballad
en saga ska sluta med ett lyckligt slut
men vem kan man lita på?
jag är inte galen som ni sa

Inga åar rinner här
allting har stannat upp
jag väntar på livet utanför denna gräns
i helvetet kan man inte vara
jag återvänder aldrig igen

nu vänder jag blad och ger mig av
mot nya gator och nya hus
du kommer vissna bort i vinden
precis som jag gjorde för dig
la la la lala la la la lala


Av Tobias Bergqvist - 19 oktober 2014 23:12

I fjorton år har jag ständigt vaknat med ångest och känt att jag inte duger till någonting, bara en enkel sak som att någon bad mig att städa eller diska gav mig känslan av att bara vilja gråta, om det var på en arbetsplats eller hemma hos någon. Det beror nog mycket på att inte ha något självförtroende och svag självkänsla i allt som man ska ta sig till. Det är faktiskt väldigt jobbigt att vilja mycket men inte ta sig i mål på en arbetsplats eller i det privata livet, att be om hjälp i skolan var inte heller att tänka på eftersom jag skämdes över att inte kunna själv, den enda gång som jag egentligen kände att jag dög på var när jag spelade fotboll, där var det bara att spela med passion och inställningen av att bli bäst och tillsammans med sina lagkamrater gå mot samma mål. Sen depressionen och ångesten kom in i mitt liv så har jag känt mig handikappad, det var en glädje då jag bara kunde ligga i sängen och gråta och inte behöva göra någonting alls, det tog liksom bort allt ansvar och tankarna fick fara fritt. Att ha ångest tar en enorm energi och gör att man inte orkar med andra saker, sen lägger man på även det att man inte kan jobba eller träffa vänner, då blir det tungt att vilja eller orka leva. Kvällar av dålig sömn har också gjort att jag tappade mycket av den normala dygnsrytmen och hungern, maten som jag åt smakade ingenting när jag satt ensam i mitt vardagsrum och kände sorg och tomheten. Jag har många år varit arg, ledsen och besviken på mig själv eftersom jag tappade min fotbollskarriär så tidigt, fotbollen var en så stor del av det possitiva i mitt liv. Som barn så hade jag ingen förebild från början eftersom pappa inte var mycket till sådant men sedan så blev min fantastiska morfar det istället, det var hos honom som jag hitta glädjen och motivationen med fotbollen, han var inte så förtjust i sporten visserligen men han brydde sig om när vi i laget vann matcher och cuper. Alla somrar och vintrar som jag spenderat i deras hus i Krånge är minnen som glädjer mig när jag tänker tillbaka på barndomen och även tonåren, jag fick hjälpa till med att hugga ved, skotta snö, bygga snökojjor, spela spel och en massa andra roliga saker, en sommar så for mormor, morfar, jag och min bror iväg och fiskade vid en sjö och solen sken och allt kändes som det ska kännas inombords. Jag minns att jag en gång skrev ett brev till en tjej som jag tyckte var vackrast på jorden, det var någon slags förklaring om att jag ville ha henne tillbaka, jag var nog fjorton eller femton år då. När jag var på arbetsförmedlingen som tjugoåring och skulle på något möte med en förmedlare där så blev jag ganska överkörd, att ha ångest och depression i ett sådant läge är inte bra därför att man orkar inte strida för sin sak, jag gillade visserligen den förmedlare som jag hade då och det slutade med att jag under flera år fick praktisera och gå en massa kurser, det lärde mig en del men gav inte mycket i längden eftersom jag inte hade någon utbildning. Sedan gick det några år då jag självmedicinerade mig genom att dricka alkohol för att få domna bort, jag stod helt enkelt inte ut med ångesten som fräste inom mig, det var så oerhört dumt egentligen för det gav bara mer ångest dagen efter. Jag hade och har fortfarande en stark längtan efter att få komma bort från Sundsvall för gott, jag har inga känslor kvar för staden som gett mig allt detta mörker, den påminner bara om allt som gick fel och kommer i längden att bli mitt bortfall. En storstad passar mig bättre eftersom den ger mig anonymitet och en känsla av att kunna andas riktigt samt en chans att få vara glad och lyckas. En dag för några månader sedan satt jag på bussen på väg att fara till skolan, efter halva vägen så började jag bli yr och kallsvettades och kände en smärta i bröstet, jag kände också en känsla av att vilja svimma och allt jag såg blev vitt, jag minns hur jag tänkte att nu är det över, nu lägger kroppen av efter alla dessa år av sorg och ångest och depression.


Får inte ut mer ikväll men kanske om någon dag eller två

godnatt alla där ute


Hörs igen!!!

Av Tobias Bergqvist - 17 oktober 2014 00:15

Jag hörde bara en dörr som öppnades och jag kände hur skärselden inom mig började falna, jag sa att jag aldrig älskat dig men det var fel och mörkret knackade på och frös ner mig till is. Jag gjorde mig redo för att ta mig till skolans disco en fredagkväll men jag hade inte så stora förhoppningar på att bli sedd, det var de ju bara du som gjorde innan jag förstörde allt med min dysterhet och försvann in i skuggorna, jag vart mest sittandes på en stol tittandes på de andra som dansade och hade roligt. Många tankar hade jag som bara snurrade runt i huvudet på mig, jag kände hur jag tappade fotfästet och kontrollen över livet. Det var inte det att jag inte var snygg, för det var jag, utan det blir så tokigt med allt när man inte känner sig själv. Jag kunde aldrig köpa de dyra och de senaste modekläderna utan köpte det som passade mig i smaken, det var för mig inte så viktigt med hur man såg ut. Jag hade ju fotbollen och skulle visa alla att här ser ni en som är usel i skolan men en jävel på att spela boll, sedan tog depressionen över där med så jag försvann bort även från idrotten. Jag minns att jag mötte dig på trottoaren en dag och jag blev så glad, jag laddade för att säga hej och för att fråga om jag fick förklara allt, men istället försvann blicken ner i backen och hjärtat grät så över förlusten av även dig. Varje dag då jag gick till skolan hade jag en klump i magen och varje dag jag skulle gå hem från skolan hade jag en klump i magen, jag visste ju att många tyckte det var roande att klanka ner på mig bara för att jag hade något dom saknade, fast tyvärr fick jag aldrig reda på vad det var, sedan visste jag ju hur min relation till pappa var hemma och hur kärlekslivet inom mig var. Varje gång som jag gjorde något i slöjden som jag tänkte ge till honom så tog han inte emot det på det sätt som jag väntade mig, men jag gav inte upp utan fortsatte med samma rutin i flera månader för att få honom att ta emot mina saker, sedan gav jag upp och tänkte va fan är det här, jag är din son men du behandlar mig som om jag inte finns eller är till glädje för dig. Jag satt inne på mitt rum mer och mer och grät över hur allt bara blev värre och värre, jag kunde inte andas tillslut så jag började skriva och rita ner allt mörker på papper, det vart inte så snyggt kanske men det var lättare att andas iallafall. De dagar som mamma och alla andra trodde att jag gick i skolan så var jag egentligen nere på stan och gick omkring med min musik i öronen och stängde ute världen, första gången som jag blev bekant med dödslängtan var jag 14-år. Jag skolkade och började använda en stil av mig själv som inte var jag och heller ingen roll som jag trivdes med, men mår man dåligt som tonåring och tycker att livet inte spelar någon roll så är det svårt att bry sig. De ända gånger som jag inte var dyster var ju de tillfällen som jag var hos mormor och morfar, för där kunde jag vara jag och fick och gav kärlek. Jag sa aldrig till dom eller mina föräldrar hur det låg till eftersom jag skämdes över att inte vara normal, jag var ibland så frustrerad att jag trodde kroppen skulle gå av. Jag har alltid kämpat för att laga hålet i hjärtat som man får då den man älskar inte vill veta av en mera, det har tagit många år men nu så är det dags att fylla hjärtat med någon annan för nu har jag hittat mer vem jag är och är starkare. Jag hade en sån galen social fobi med då jag var yngre, att vänta på bussen fick mig att kallsvettas och gav känslan av att bara vilja springa iväg långt bort från busshållsplatsen, vad som var felet var att det kändes som att alla tittade ut mig och pekade och sa till varandra, titta där kommer ju nollan. Jag hade samma problem när det skulle ringas till någon, jag klarade knappt av att slå det nummer personen hade innan jag la på luren, jag inbillade mig att personen på andra sidan luren skulle skälla ut mig och fråga varför jag stör, för att nämna några. Men som sagt skrivandet och KBT-Terapin har hjälpt mig mycket så snart bor jag i Göteborg eller utomlands och tar min revansch på livet. Men de största förlusterna i livet som har påverkat mig är ungdomskärleken, mormor & morfar samt fotbollen



Kanske skriver jag vidare min historia någon annan dag för det finns mer om någon vill höra den

sov gott alla där ute och våga be om hjälp om ni mår dåligt, det ska ingen behöva göra.

Jag tror på er om ingen annan gör det!!!

Fridens

Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ berkka med Blogkeen
Följ berkka med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se