Alla inlägg under juni 2014

Av Tobias Bergqvist - 25 juni 2014 20:15

Jag sitter här mitt i livet och funderar på vissa inre känslor som jag bär på, jag vet inte om man kanske ska kalla det för drömmar egentligen för det är mer som en längtan efter friheten. Jag känner att jag har tappat kontrollen över mig själv på vissa plan, jag går runt i dessa kvarter och låtsas vara något som jag inte är. Jag har svårt att riktigt fungera bland andra människor och känner mig mer egoistisk än jag tidigare varit, fast det är svårt att fungera när man har tanken och känslan av att "vad spelar det för roll, jag ska ju ändå dö" i huvudet hela dagarna och kvällarna. En sak som vore häftigt är att få fara iväg och arbeta i ett annat land ett par år så man kan hitta tillbaka till sig själv igen och finna glädjen med livet, jag har ett hål inom mig som måste fyllas med någonting annat än tomhet, frustration, ilska med mera. Jag har mycket saker som jag måste träna på för att kunna känna mig mer vuxen än vad jag kanske utger mig för att vara i många situationer, det svåraste är att slå sig fram i livet när man har den sjukdom som jag har eftersom den sänker ens självförtroende och självbild till botten. Av 10 beslut som jag ska fatta under en vecka så blir 8 av dem fel på grund av att jag som sagt inte orkar tänka framåt så ofta, ja ni fattar säkert och sedan kommer ångesten frätande efteråt. När jag gick på stan idag så kände jag mig främmande för alla människor som cirkulerade runt där bland gator och torg, jag har inget större intresse av att hälsa på de människorna heller eftersom jag inte känner dem. Jag har många plågoandar att tampas med dagligen så jag kan ha svårt att se det fina som mina medmänniskor gör mot mig utan att de får något tillbaka. Men jag är så klar och färdig med kärlek och allt annat i Sundsvall, jag väntar bara på att mitt tåg ska vara redo för avgång och ta mig till den plats och det liv som jag drömmer om, på det sättet kan jag överleva mig själv och bli en bättre människa med tiden. Det sägs att alla har fiender som man måste akta sig för men det stämmer inte för att den värsta fienden som jag har, är jag själv. Jag känner mig så nöjd över att jag har besegrat de mest aggressiva demonerna här och lagt det bakom mig, nu är det som sagt bara att vänta på rätt tillfälle att ta mig härifrån och börja stigningen mot det bättre och fina, visst jag kommer få leva med ångest och depression tills den sista dagen är kommen men den blir lättare att hantera lång härifrån



Luften är så mycket renare utanför din gräns, jag vill inte vara en del av din befolkning

känslan när jag far blir lika varje gång, läpparna ler och själen sjunger

ni som vill vara med mig ändå, välkommen syster och bror

Av Tobias Bergqvist - 22 juni 2014 22:09

Repen är lossade

Båten är redo att lämna din hamn

Jag tar en enkel packning denna gång

Jag ska följa örnen som glider i skyn

Detta blir min sista resa

Det spelar ingen roll att du lämnade mig

Jag ska resa och söka lyckan och finna meningen med mitt liv

Om du är ledsen ses vi säkert igen en stund

Du sköt en pil genom mitt hjärta när jag var liten, den var full av gift

Jag har aldrig gillat dig och du har aldrig gillat mig

Du är för liten till ytan, har inget jag vill ha

Jag är en storstadsgrabb, i en småstadsgrabbskropp

Där ute väntar kanske någon på mig

Kanske vinkar en skönhet vid land

Med en vind som blåser i hennes hår och som säger att jag är hennes allt

Jag ska följa mitt hjärta, fast jag vet att jag har allt emot mig

Jag vet att denna värld är skrämmande för mig

Men den som söker finner oftast rätt

Då blir det en annan vackra värld


Att bli fast här, kommer att bli mitt förfall, det vet jag för att jag känner det.

Av Tobias Bergqvist - 21 juni 2014 03:27

Här sitter jag i en värld som inte är som er normala människors med en tro på livet, ni är de unika människorna i denna krigshärjade värld som sakta faller samman land för land, jag vet att så många utav er människor skiter i min sjukdom som tär på min kropp, det är en gammal sed som spökar där om att man inte kan lida av en psykisk sjukdom som depression utan att läggas i det fack som ingen ser eller vill veta av, jag har tagit stryk av samhället på grund av den och anklagat mig själv så många år på grund av att jag ansett att det är mitt eget fel att jag föddes med denna skit, jag vill kunna känna tro och kärlek men ni ska veta hur svårt det verkligen är att känna saker när man inte lever i den kropp man fick när man föddes, jag vet att ni skrattar eller bagatelliserar det jag skriver nu men jag kan trösta er med att jag knappast kommer att leva över min 30 åriga dag för jag har slutat att kämpa nu och lever bara på andras bekostnad och kommer aldrig att få en chans att komma hem till Göteborg igen, jag har insett att mitt liv är kört och att det aldrig kan bli meningsfullt för mig utan allt kommer bara styras av min inre själ som redan är så trasig att det inte ens är värt att försöka att laga felen, det som känns mest bortkastat är att jag är vacker till mitt utseende utan att kunna ta vara på det, men som sagt det spelar ingen roll längre i den värld som jag redan förlorat, jag har stått ut med min inre ångest i princip hela mitt liv och försökt att få harmoni så tycker inte ni mina kära att det är dags för mig att få lite ro? Jag har förlorat min största kärlek i livet på grund av min inre demon och inte många som törs stanna kvar på grund av den, men detta samhälle är för tufft för mig att leva i, det finns så många jag verkligen vill slå på käften och samtidigt byta liv med så allt kan gå enkelt till. Ibland kan jag se mitt öde som en gåva på grund av att jag har orkat hålla ut i snart 20 år men sedan så sänks den av att jag inte lyckats uträtta några stordåd här på jorden. Jag vet att jag aldrig kommer att bli en pappa och man till någon kvinna i detta liv men jag kan tänka tillbaka på att jag var en jävligt bra fotbollsspelare i det lag där jag vann som mest med guld och priser, då brann jag verkligen för mina lagkamrater och för framgången. Där kunde jag visa alla som hatade mig i skolan att jag var något, de kanske tror att jag glömt alla hån och gått vidare men det har jag inte, jag har förlåtit men aldrig glömt och det är skillnad, den största triumfen för mig var när jag på balders som gif spelare gjorde mål mot ifk-sundsvall inför helan årskullen av min egen klass samt paralellklasserna, de höll så klart på ifk bara för att jag spelade i gif men när jag gjorde de målen som jag gjorde så var det som att peka finger inombords och säga: vem avgjorde nudå? Ni buade och jag gjorde mål för mitt lag och lagkamrater även fast ni visste att ni inte hade en chans mot oss i gif iallafall. Men den största grejen i mitt liv som levande kommer alltid vara aros-cupen i västerås där vi i gif kom 3:a eftersom vi fick spela på en leråker till plan i semin mot ett finskt lag som vi hade slagit på en gräs eller konstgräsplan, fråga ejje om det så kommer ni att tro mig. Hade det inte varit för den leråkern så hade vi vunnit hela turneringen, det är jag säker på.



Nä nu ska jag lägga mig i lugn och ro och vänta på mer vm-matcher.




Min tid är snart kommen iallafall så


Ta hand om varandra och var inte ovänner, livet är för kort för det


Ömma kramar från pojken som försökte finnas

Av Tobias Bergqvist - 14 juni 2014 13:56

Låt det regna

låt det brinna

du kan vinna detta krig


min spegel står i lågor

och du kommer aldrig återvända


på andra sidan

kan jag börja leva

på andra sidan

kan min själsliga smärta försvinna

jag var bara ett lån till jorden


kärlek kan döda, en lögn kan göra ont

men allt kan ge dig styrka

ingen vet vad som kan hända


mitt liv här är över

jag är fri nu och bilden i din skugga



Jag kan komma tillbaka

bara om jag kan visa att jag lyckats

har alltid drömt om att vara hjälte


men jag föddes till en rispa i ditt hjärta

och båten gick på grund och sjunk

Av Tobias Bergqvist - 9 juni 2014 18:07

Jag ser mig själv i skyltfönstret, tänker tillbaks på den tid som gått

arbetslöshet och depression, det vart mitt liv när jag blev stor


jag kunde inte stå emot, samhällets krav, jag blev en slav, dömd att jobba utan lön

alla löften och alla svek, jag tog till flaskan, som blev min vän, för då släppte ångesten


jag åker runt i ett system, ingen verkar bry sig om det, jag hamnar alltid på ruta 1

har inte dom bästa betygen, ingen fin utbildning, men är jag en sämre man för det?


jag vandrar på gator fulla med skräp, ser ett fyllo ramla omkulll, hur kunde det bli så här?

för alla bör väl få en chans, att visa vad man kan, och sen få en egen lön



  

Det var du och jag, när sommaren var ung

det var du och jag, våra hjärtan stod i brand

det var du och jag, som fick kärleken att blomma


la la la la la la laaa la la la la la la laaa




Ingen av er vill ta i mig, ni ser mig som en galen man

ni tycker jag ska spärras in, och aldrig släppas ut


allt fick mig att känna mig ful, jag hatade mig själv

ni ignorerar alla mina försök, till att bli eran vän


men jag har rest mig upp igen, funnit mig själv, och hittat hem

vem var ni att döma och se ner på mig, för jag om någon borde ju veta


hur det är i rännstenen, utan kontakter, och utanför samhället

nu går jag med en rak rygg, huvudet högt, och börjar om mitt liv igen




Det var du och jag, när sommaren var kvar

det var du och jag, våra hjärtan stod i brand

det var du och jag, som fick kärleken att blomma


la la la la la la laaa la la la la la la laaa




Det har präglat mitt liv, men nu är det dags att vända blad

våran saga är slut nu, jag ser stadens vackraste flicka igen


Hon vinkar hej då, där på den slitna perrongen åhh åh

men hon vet inte vart jag ska, hon tror att jag kommer åter en dag


kärlek är inte längre min sak, i staden dom kallar för min barndomsstad

jag har förkastat att jag ens fanns där åh åh åhh


Av Tobias Bergqvist - 9 juni 2014 18:02

Jag ser mig själv i skyltfönstret, tänker tillbaks på den tid som gått

arbetslöshet och depression, det vart mitt liv när jag blev stor


jag kunde inte stå emot, samhällets krav, jag blev en slav, dömd att jobba utan lön

alla löften och alla svek, jag tog till flaskan, som blev min vän, för då släppte ångesten


jag åker runt i ett system, ingen verkar bry sig om det, jag hamnar alltid på ruta 1

har inte dom bästa betygen, ingen fin utbildning, men är jag en sämre man för det?


jag vandrar på gator fulla med skräp, ser ett fyllo ramla omkulll, hur kunde det bli så här?

för alla bör väl få en chans, att visa vad man kan, och sen få en egen lön



  

Det var du och jag, när sommaren var ung

det var du och jag, våra hjärtan stod i brand

det var du och jag, som fick kärleken att blomma


la la la la la la laaa la la la la la la laaa




Ingen av er vill ta i mig, ni ser mig som en galen man

ni tycker jag ska spärras in, och aldrig släppas ut


allt fick mig att känna mig ful, jag hatade mig själv

ni ignorerar alla mina försök, till att bli eran vän


men jag har rest mig upp igen, funnit mig själv, och hittat hem

vem var ni att döma och se ner på mig, för jag om någon borde ju veta


hur det är i rännstenen, utan kontakter, och utanför samhället

nu går jag med en rak rygg, huvudet högt, och börjar om mitt liv igen




Det var du och jag, när sommaren var kvar

det var du och jag, våra hjärtan stod i brand

det var du och jag, som fick kärleken att blomma


la la la la la la laaa la la la la la la laaa





Det har präglat mitt liv, men nu är det dags att vända blad

våran saga är slut nu, jag ser stadens vackraste flicka igen


Hon vinkar hej då, där på den slitna perrongen åhh åh

men hon vet inte vart jag ska, hon tror att jag kommer åter en dag


kärlek är inte längre min sak, i staden dom kallar för min barndomsstad

jag har förkastat att jag ens fanns där åh åh åhh


Av Tobias Bergqvist - 2 juni 2014 22:15

Ja här sitter jag i början på sommaren, dagen har varit varm och skön att vistas ute i med blå himmel och stark sol men jag känner mig ändå inte särskilt glad om sanningen ska fram. Jag orkar ingenting, jag vill inte så särskilt mycket heller och känner bara en ren frustration över att min kropp inte orkar springa och att hjärnan inte kan klara av att göra enkla saker utan att krångla till allting, när jag satt på mitt samtal idag så kom jag skrämmande nog fram till att det var mycket längesedan som jag ens var ett uns av en glad människa, jag vill kunna arbeta och fungera som folk förväntar sig av mig men det är en väldigt lång och brant backe utan räcke som jag måste ta mig över. En sak som blir väldigt tydlig för varje gång är ju den att ju längre bort jag är från sundsvall, desto lättare har jag för att andas och känna att inte mina axlar tyngs ner för här har jag alltid kommit in snett i livet, både vad gäller vänner och kvinnor samt arbete. Det är inte fullt så enkelt att sitta och köra en bil för mig eftersom jag kan få idèn att köra den av vägen med full fart i syfte att få min själsliga smärta att försvinna som ett exempel på det lilla helvete som jag tampas med varje vaken dag på dygnet. Men jag klagar inte annat än på mig själv och kör på i min ensamhet mot någonting som jag inte vet vart det ens slutar men en sak vet jag iallafall och det är att jag behöver lägga fokus på det som ger mig mest glädje och energi just nu och lämna det andra tills sedan, för fungerar man inte själsligt så är det svårt att ge ett yrke en chans eftersom man inte är på samma spelplan som de fungerande människorna på ett arbete, ett förhållande kan gå om man är ärlig från början och inte ser depression som ett hinder och verkligen vill av kärlek, ett umgänge med vänner kan också gå om man som jag bara kan sluta att tänka så mycket på hur jag ska vara.


Jag ska passa på att be om ursäkt för alla fel som jag gjort, lite tar jag på mig själv men mycket av alla fel som görs av mig får sjukdomen ta på sig.


Fridens till er alla


Vi hörs och syns säkert!!!

Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards