När hösten kommer och mörkret regerar så märks ensamheten så tydligt, det är mörkt när jag åker till arbetet och mörkt när jag åker hemåt igen och sedan kommer jag hem till en mörk, kall och kärlekslös lägenhet, det finns ingen som väntar på mig och välkomnar mig hem, det finns ingen som saknat mig under dagen och längtat efter mina kramar. Men jag har det ganska bra i mitt liv ändå, jag arbetar och idrottar och spelar på min gitarr för att bli ännu bättre och utveckla mitt spelande. Vänner har jag om jag bara anstränger mig och visar att jag vill umgås, men det är ju just det att de flesta av dom har sina liv med respektive med eller utan barn, känner inte att jag passar in där eller vill störa. Det här med att vara singel är inte alls dumt egentligen utan förstoras upp då det faller ur ramen av vad som kallas liv, det ska vara kvinna och man genom livet annars antas det vara något fel. Vissa har lätt för att finna någon medans andra har det tuffare, det är bara så det är. Jag är bra på idrott istället och har en vinnarskalle där, det är inte alla som har det heller och att den karriären inte blev som jag tänkte beror ju lite på depression och ångesten, har funnit glädjen med träningen och matchandet igen så dags att börja hårdträningen för att komma i bästa form, jag vill påstå att jag misshandlat mig själv och min kropp alldeles för många år nu. Jag kan känna att Sundsvall är ett kapitel som är avslutat för mig och att jag vill vidare eller hem till Göteborg igen, jo den staden känns mer hemma och det är bara så, det blir inga mer romanser i Sundsvall för mig, kommer det en romans så är det i någon annan stad på en annan plats :). Jag har upptäckt att det är kul och viktigt att umgås mer med kusinerna då livet går så fort och jag inte vill ångra att jag kastat bort det på åldernshöst, det är liksom försent då.

Kom ihåg att alltid vara dig själv och ta del av livet, ta aldrig skit från någon och låt ingen stjäla din energi. Det finns dåliga människor som man helt enkelt ska låta vara i kretsen av de likasinnade.

Landet ser ut som det gör men sluta inte leva för det, det ska inte politikerna få tycker jag.

Jag känner dig och du känner mig
mitt hjärta brinner för dig
jag känner mig så vilse utan dig
hur kan jag bli stark
när din kärlek inte bor här något mer
sedan jag sprang iväg och aldrig vände mig om.



Finns att lyssna på smakprovet på min FB :)

Vi har alla ett mörker inom oss för det ligger i våran natur, men det är olika från individ till individ hur vi hanterar det. Jag vet inte riktigt vad det är för fel men kvinnor tycker inte jag är intressant och fin nog att satsas på, dom dras istället till de tatuerade, badboysen och övriga andra som inte är som jag och sedan förväntas jag trösta och laga det trasiga, där finns det inget att hämta längre för jag har mer självrespekt än så. Jag vet inte det här med Facebook heller, jag är så trött på den sidan och alla dess människor som söker bekräftelse varje dag och alla de som bara inte kan leva utan sociala medier, det är en stark sjukdom även det. Lägga ut bilder på precis allt eller skriva om precis allt du gör eller ska göra. Jag kan inte vara vän med dom som jag slutat att respektera och inte litar på, bättre dom är för sig själva med sina helt och hållet istället.


Nu ska jag jobba vidare. Ha det gött alla följare och lev väl