Än en gång lät du näven tala

I en vardags diskussion

Dina ömma ord betyder ingenting

Du lovade mig en bättring

Ändå fortsätter du att slå

Du blir till ett monster med din förbannade alkohol

Denna gången ska jag bara gå min väg

Inte fösvara dig när jag är blå

Du kan ju vara så rar

Och inte bli galen när jag ställer en fråga

Dina förlåt blir till ånga

Jag är tveksam till att älska igen

Du förnekar ändå alla felen

Jag sätter mig i bilen

Med tårar,  värk och rädsla

Du snackar skit om mig till dina vänner

Men jag ska berätta min version

Och aldrig mer ta dig tillbaka

Du blir till ett monster med din förbannade alkohol

Denna gången ska jag bara gå min väg

Inte fösvara dig när jag är blå

Why can I be strong like you and have the power to live

I hear my train leave the station now

I’m so in love with you

but I can’t have you, I fail all the time I try

I don’t see the ground, don’t feel if I still alive

I am ugly I know

suicide is on the wall

I am nothing in your eyes

my tears are bleeding tonight

you are the princess

but I’m not your prince

I will not love again, it’s always hurts

I’m lost without your love

and everything is burn

I am ugly I know

suicide is on the wall

I am nothing in your eyes

my tears are bleeding tonight

Det är konstigt hur livet kan förändras

Säger mannen från norr

När han sitter i baren en fredagsnatt i maj

Han talar om alla murar som man bygger upp

Av rädslan för livet

I hela mitt liv har jag drömt om amerika

I hela mitt liv har jag drömt om lycka och kärlek

Men allting vändes och blev fel

Jag ser en djävul vid livets slut

Förlåt för att du inte kan älska mig vännen

Vad ska det bli av dig?

Frågar min nya mystiska vän

Jag mumlar fram ett luddigt svar

Om att mitt hjärta blöder av obesvarad kärlek igen förmodligen

Och att jag tappat bort mina kära vapenbröder

I hela mitt liv.....

Jag sa att allting är så mörkt nu

Men att hon tände en låga i mig

När hon såg på mig med sina vilda ögon

Dom är dom vackraste jag sett

Och han bjuder på en runda till i den sunkiga baren

I hela mitt liv

Det är en kall sommarnatt i maj

det börjar bli för mörkt att se någonting

jag ser pistolen riktas emot mig

jag är beredd att känna smärtan i mitt bröst

för jag är inte längre rädd för döden

stjärnorna dom lyser för mig inatt

jag hör hur vågorna slår mot land

jag ser en vålnad som tycks likna mig

känner hur min röst försvinner bort

Jag ser hur himlen öppnar sig

Jag ser rädslan i era ögon men ni kom för sent

kulan den glöder och bränner inuti

men jag ångrar inte att jag tog den

för jag såg ändå mitt liv som över

stjärnorna dom lyser för mig inatt

jag hör hur vågorna slår mot land

jag ser en vålnad som tycks likna mig

känner hur min röst försvinner bort

jag ser hur livet passerar revy

jag ser alla hjärtan jag krossat i mitt liv

jag ser alla tårar jag givit

när jag ligger här och förblöder

nu tycks det vara över

Vad är det som händer?

jag känner ingenting

orken och viljan är slut

Det skulle inte sitta fel med en liten semester så att jag kan få tid till att hitta glöden i denna stad igen, för att nu är den verkligen borta på riktigt. Jag försöker att bli klar med studierna men inser bara mer och mer hur jag faller bort från det, det roligaste som jag kan hitta för tillfället är att spela gitarr och att jag håller på att lära mig mer med detta fascinerande instrument och att träna på gymmet men vad händer sedan då?. Det som märks tydligast är att människor börjar bli totalt ointressant för mig, visst det finns ju människor som jag har omkring mig i skolan och i mitt privata liv som betyder något för mig men sedan är det barskrapat och den största tiden av dagarna så försöker jag att passa in där hos dom för att oftast så fungerar jag som bäst då jag sitter hemma ensam utan att behöva prata eller göra något och det håller inte.

Ibland känns det som att jag svävar utanför ett fönster och ser in på alla dom som jag har i mitt hjärta, ser hur dom ler och till ytan mår bra iaf och tar hand om varandra i harmoni. 

Egentligen så är det helt sjukt att jag är så här för jag menar det finns ju dom som har det betydligt värre än vad jag har, sen är det svårt att bli accepterad när man har en psykiskt åkomma hos många människor i det här landet men jag förösker att bara hålla mig till de änglar som finns och inte dömer efter hur smutsigt det är att inte vara normal.

En sak som jag oftast missuppfattas på är min godhet, jag försöker att vara snäll och visa mitt inresse mot de människor som jag gillar men när jag tappar fokus så ger det en annan bild av mig. Jag sårar mig själv genom att inte leva här och nu men kroppen har läskigt nog stängt av, sen om det är på grund av att jag är fast här uppe i staden där allting gått snett från början eller om det är för att jag förtjänar det låter jag vara öppet.

Jag drömmer om det stora livet och jag tror att det finns där ute så det gäller bara att finna kraften och vägen för att ta sig dit samt att ta med sig de människor som jag tycker om, vissa känner jag mer väl än andra och kanske hittar jag en väg in till dom jag vill känna bättre om jag har tålamod och låter saker bli fel så att jag lär mig anpassa situation efter handling.

Skulle jag kunna rädda världen och alla svaga så skulle jag göra det utan att tveka en sekund men jag måste rädda mig själv först.

Ha en bra dag och vecka alla

Livet och kampen går vidare :)