Jag måste säga att personer som lever tillsammans med någon som lider av psykisk ohälsa gör det bra. Det kan inte vara enkelt att ha en partner som är svår att nå de stunder som ångesten tar sig in, jag vet ju bara hur svår jag blir då för jag får ingen ork att ens svara på en enkel fråga utan vill bara vara för mig själv. Det skulle vara enkelt egentligen om jag bara pratade om det, pratade om vart tankarna leder mig och vilket stöd jag behöver för att komma tillbaka med energi och glädje fortare. Det känns så frustrerande att veta om att min glädjenivå inte är lika hög som hos min sambo och övriga människor som inte lider av denna hemska funktionsnedsättning. Jag har varit låg en längre tid nu och bara känt mig irriterad och helt dränerad på energi, ni vet kanske hur känslan av att vilja gråta på grund av någonting infinner sig men att gråten stannar i halsen och tårarna faller inombords istället. Jag försöker att se livets vackra gåvor men ändå ligger den alltid där, min längtan efter döden för att ständigt kämpa mot den inre demonen som vill kväva dig och dra ner dig tar kraft och hur många liv har jag egentligen kvar innan dom är slut. Jag vill ge min sambo energi och lycka varje dag och bara hänga med i hennes tempo och göra alla saker som hon gör, men jag vet att det inte går alla gånger. Men när hon säger att hon älskar mig och att jag gör henne lycklig så får jag luft under mina vingar och kan le igen. Jag önskar mig frid i själen så jag kan fungera normalt och det ända jag kan göra är att fortsätta simma, för det finns så mycket kvar för mig som jag vill uppleva och göra. Så mår ni dåligt så ge inte upp hur jävligt det än är, för bestäm dig bara för att vara en vinnare så kan du inte besegras