Alla inlägg under december 2013

Av Tobias Bergqvist - 27 december 2013 20:06

Jag hör ett tåg som dånar fram

över broar, genom land

Jag lägger mitt hjärta i din hand


För mig är du det bästa som finns

lägg din hand mot min kind och jag är din

när jag får se rätt in i dina ögon

känns det som att världen stannar till


varje liten låga som brinner inom mig

kan aldrig någonsin dö ut

så länge som du älskar mig


För mig är du det bästa som finns

lägg din hand mot min kind och jag är din

när jag får se rätt in i dina ögon

känns det som att världen stannar till


Så när du inte ser mig

vet jag att det är dags att gå

och söka meningen med livet igen om det går




ANNONS
Av Tobias Bergqvist - 24 december 2013 22:47

Jag sitter här idag och minns hur det var när man var liten och spelade fotboll, jag minns hur kul jag tyckte att det var och vilken passion och inställning jag hade. Efter sista träningen för veckan så var det laguttagning för helgens match, tränarna satt inne i omklädningsrummet och pratade med oss om matchen och sa vilka som var uttagna. Jag tyckte inte jag var dålig och vart alltid uttagen som högerback eller ibland mittback, jag gav alltid allt för laget därför att jag är en lagspelare som aldrig ser mig själv som större än laget. Ska jag passa in i ett lag så ska de vara en bra harmoni och vara samma förutsättningar för alla som det var då, det ska vara proffisionellt, inget daltande med dom som tror dom är bättre än alla andra. En annan bra sak var att alla som kom på träningarna fick chansen att spela, det var ingen som såg sig som en större stjärna än någon annan och sket i vissa träningar som sagt. Under de senaste åren som jag försökt mig på att idrotta igen så har jag saknat passion och glöd och bara agerat som en diva samt haft dåligt självförtroende visserligen och bär på en massa extra kilon men nu känner jag passion för fotboll och Innebandyn igen, det ger mig en kick att få utmana andra men jag har som sagt inte rätt fysik istället så gör ingen rättvisa av att spela det längre. Spelet sitter där i bakhuvudet så klart och jag har inte varit rättvis i många lag de senaste åren utan tagit ut min frustration på medspelare men de är en annan sak när jag känner att ett lag inte blir seriöst för då blir inte jag det heller. Jag som är lite äldre ska ju använda min erfarenhet och göra det till något positivt för yngre spelare i laget, inte fara runt och gnälla. Jag har haft 3 bra tränare i min karriär och det är efter deras filosofi som jag är upplärd och tar efter därför att det är en sådan spelartyp som jag är helt enkelt tillsammans med vinnarskallen i mig, inget är värre än att förlora men alla är vi olika i hur länge förlusten sitter i. Ingen motståndare är oövervinnlig brukar vara mitt motto för det gäller bara att hitta svagheten så har man vunnit.


Idag ringde jag min pappa för att önska honom en god jul för att jag kände för det och för att jag saknar far & son relationen, jag vet att han inte varit den bästa pappa man kunnat ha men man har ju bara en pappa i livet, jag har mognat och svalt stoltheten över att vara så matcho och hård så ska ge honom en chans men det kommer ta ett tag innan jag litar på honom men vad gör det. Vissa människor som har sårat mig förlåter jag men inte mer innan jag får något tillbaka av värde. Som sagt passionen och glöden är tillbaka= Jag är en ödmjukare och snällare person nu mot dom som förtjänar det och som betyder något för mig.


Ha det gött och somna aldrig osams med dig själv!!! 

ANNONS
Av Tobias Bergqvist - 22 december 2013 01:06

Jag skrev mitt brev till mor

jag satt ensam utan förstånd

jag var så ledsen och svag

spriten dämpade min förbannade ömklighet

i en värld jag inte längre kunde se

livet har aldrig varit en enkel sak

jag somnade in och såg min himmel

någonting drog mig tillbaka

lidelse är nåt jag känt av

att älska någon som inte gör det tillbaka

är den tyngsta bördan i ens liv

och den vanligaste i mitt

när jag ser fåglar flyga på himmel så blå

drömmer jag mig bort mot något som jag inte kan nå

min tanke på döden är brutalt hård

känslan av jublet när man lämnar in

är som att vinna VM-GULD för er

att göra misstag är mänskligt

att förlåta är gudomligt

jag har förlåtit alla svek

men ändå sitter jag ensam i kylan

utan en chans mot kärleken

för själv blir jag nog aldrig förlåten

för att jag är jag och handlade fel

istället för att ge mig chansen att rätta till det

ser jag bara ryggar av dom som funnits

ingen förstår en sån som inte älskar livet och lider

brevet har jag ännu kvar

Av Tobias Bergqvist - 18 december 2013 17:30

Jag föddes den trettonde oktober nitton hundra åttio fyra på Sundsvalls BB och växte upp i staden Sundsvall, i stadsdelen haga med min mamma och pappa och mina två bröder, en äldre och en mindre. Jag växte upp i en stabil och lugn familj till en början och levde ett normalt liv. Fotboll var vad jag spelade denna tid. Min mamma arbetade inom hemtjänsten och gör så ännu idag, pappa var tidningsbud och är städare på sjukhuset idag. Min pappa var inte så aktiv i mitt liv annat än att han skjutsade mig till fotbollsträningar och matcher och cuper men det räckte för mig just då. Jag vill minnas att jag var ett snällt och lyckligt barn under denna tiden av mitt liv men samtidigt mycket blyg, alltså den innan skolan och de tunga tonåren startade. Första åren i skolan gick om jag minns det riktigt, rätt så smärtfritt och jag tyckte det var roligt att vara i skolan fram tills att jag började i sjätteklass för det var då som jag började känna hur svårt det började bli med framförallt matematiken men också med att hitta kompisar att vara med på rasterna. Jag såg mig aldrig som en mobbad elev absolut inte, utan bara lite annorlundare än de andra barnen snarare som verkade ha det så lätt i skolan och som umgicks på raster och efter skolan hemma hos varandra, så var det inte riktigt för mig. Jag hade visserligen en kompis som jag umgicks med utanför skolan då vi denna tid inte gick på samma skola längre men vi hittade på massor av saker, denna kompis har haft stor betydelse för mig och alla de minnen som jag bär med mig från den tiden kommer aldrig att försvinna, berättar mer längre fram. När Sommaren kom med ett efterlängtat lov så ändrades min personlighet ganska mycket. Minns hur jag vaknade upp till ljudet av mammas röst som sa att det var dags att vakna och göra sig klar för skolan innan frukost, hörde hur fåglar skrek utanför fönstret och kände hur solen sken in och värmde min kropp och på vägen till skolan så kände jag hur det kändes som en klump i magen på mig, tankarna bara for runt i huvudet, vad skulle gå fel idag och vad skulle jag komma efter med i alla ämnena?. Samtidigt så började det bli ganska mycket bråk hemma och jag började mer och mer att bråka med min pappa och känna mig innesluten i mig själv på grund av att skolan mer och mer gick dåligt och allt tjafs som var hemma, men somrarna var härliga tider för mig ändå eftersom den oftast spenderades i Krånge hos mormor och morfar i deras hus (det ligger på landet) där slapp man allt som hade med skola och kärleksbekymmer och problemen från pappa hemma att göra. Ena dagen så fick man följa med mormor och morfar till en sjö och fiska med vackert väder och massäck, det var så mysigt att bara kunna sitta där på en sten och se på flötet som guppade med vågorna och solen som värmde kroppen i väntan på att fisken skulle nappa eller att på vintern få hjälpa morfar med att hugga ved inför kommande vintersäsong. Minns att morfar en sommar gjorde en pilbåge och täljde pilar till mig och min storebror och som jag älskade att stå i solen med den och skjuta mot garagetaket för att sedan hämta pilarna och se hur långt man skjutit. När jag var tretton år och skulle börja högsatdiet kände jag samtidigt en starkare känsla av hur någonting kändes fel inom mig,  jag hatade att vara i skolan och kände mig inte hemma i den miljön,  jag var helt enkelt trött på skolan. Jag hade spelat fotboll sedan jag var sex år och drömde ju om att en dag bli ett fotbollsproffs så skolan var inte heller så viktig just då, men den drömmen sprack när mitt inre tog över mer och mer. Jag hade som sagt inte så många vänner i skolan så på fotbollsträningarna och alla de cuper som vi spelade kände jag gemenskapen som fattades i skolan. Med tiden så slutade jag med fotbollen då laget splittrades och jag inte kände samma glädje för fotbollen som innan. Jag började samtidigt ha ännu svårare att hänga med på lektionerna, vilket gjorde att jag vart mer frånvarande från skolan och började hänga i korridoren som det hette. Jag var på en hel del lektioner med min cd-spelare på och satt alltid längst bak för att slippa svara på någon fråga som lärarna ställde, för  jag ville inte skämma ut mig med att svara fel inför hela klassen, som nu dessutom var blandad med nya elever från en annan skola. Det annordnades skoldiscon och förekom dans på gymnastiken ibland och då ville jag helst av allt inte vara med,  jag var aldrig populär hos tjejer så den som fick dansa med mig kände väl ingen direkt glädje men visade det inte riktigt, det är iallafall vad jag tror. Senare när jag dragit från skolan ner på stan eller hem igen så var jag som inne i min egna lilla värld, kände ju att det var något som inte stämde med mitt inre så jag höll mig mest för mig själv inne på mitt rum, det var här som tankarna på självmord började bekanta sig med mig för det kunde hända att jag pluggade flera veckor inför något viktigt prov som skulle komma längre fram och jag hade ju redan bestämt i mitt huvud hur de skulle gå, så efter ett tag så lade jag ner att ens försöka med att plugga och allt jag hade pluggat in inför provet var alltid på provdagen som bortblåst och icke godkänd vart resultatet. Efter ännu ett misslyckat  matteprov gick jag ut i solskenet och kände en liten vindpust komma emot mig och jag funderade på vad som var fel på mig, hur mycket jag än kämpade för att få bra betyg så gick det ju bara åt skogen och inte många ville vara med mig på rasterna heller. Det kändes som att hela livet gick åt helvete för jag kände mig så vilsen och ensam med ett självförtroende som var så långt nere på botten att jag inte trodde jag fanns längre och så fortsatte mina skolår och efter varje nytt sommarlov så skulle man en solig och varm dag tillbaka för ännu en termin med upprop och samling,  jag hatade att höra mitt namn ropas upp inför hela aulan därför att jag tyckte det var lika fult som jag själv och självförtroendet var ju sänkt i botten, minns också hur jag blev svag i benen och alldeles torr i halsen när någon lärare bad mig om att gå till en annan klass och låna något, det var bland det värsta som fanns. När sedan alla andra i klassen pratade om vart de hade varit på semester med sina familjer och alla andra roliga saker de gjort med sina kompisar hemma så hade jag inget direkt spännande att komma med själv, jag menar min familj åkte aldrig utomlands eller gjorde så mycket alls och jag hade ju börjat bli deprimerad utan att jag kunde sätta ord på det då. Jag minns också än idag vad en tjej skrev på mitt skåp när jag gick i åttondeklass, det skulle visa sig vara min stora kärlek i livet fast hon försvann lika fort som hon kom, felet när jag tänker tillbaks på det var nog mitt därför att jag var så osäker på mig själv och för att jag inte var van vid situationen att ha en tjej, jag vågade inte visa känslor helt enkelt som man normalt gör och det tog oerhört hårt på mitt redan sargade självförtroende, jag ville försöka lösa upp knutarna emellan oss men det blev aldrig av tyvärr. Det här var under den tid då jag hade dom värsta självmordstankarna och bara ville dö och inte såg någon framtid alls,  jag vaknade ständigt upp med en ångest som fick hjärtat att gråta. Niondeklass gick jag inte alls i skolan utan hade undervisning i en lägenhet med några andra elever från skolan och där fick jag bra kontakt med Kent, en av dom 4 eller 5 som arbetade där, han fanns där om jag behövde prata eller bara göra något som fick mig att känna mig gladare, han hyrde gymnastiksalen på skolan som jag tillhörde någon dag i veckan så vi kunde spela fotboll bara han och jag, ibland så lärde en annan av de vuxna där mig några ackord på gitarr och jag gick senare också på samtal hos en ungdomspsykolog på bup för att inte sluta mina dagar som femtonåring, kan säga att det var hårt att se mamma gråta där inne i rummet vill jag lova. Dessa samtalsträffar glömmer jag aldrig eftersom min pappa återigen svek mig så hårt dessa gånger då han vägrade att komma med på samtalen och finnas där som en pappa ska göra för sitt barn, han jobbade ju dessutom på sjukhuset där samtalen pågick,  jobbet var alltid viktigare för honom så jag började fundera på vad jag gjort för fel? Var jag inget värt för honom längre då han inte ville samtala med en av psykologerna tillsammans med mamma medans jag satt och samtalade med min egna i ett annat rum, det sveket hatar jag honom för och glömmer aldrig men samtidigt så har vi ju heller inte så stor kontakt längre idag. Sedan gick mitt liv lite i stå fram till jag var tjugo år ungefär men jag mådde lika dåligt som tidigare fast jag pratade bara inte om det med någon och hade via en kompis till min storebror hittat ett band från Halmstad som jag tyckte var riktigt bra och texterna stämde in på mycket, bandet hette Gyllene Tider och gjorde mig intresserad av musik på ett helt annat sätt,  jag drömde om att själv bli musiker och skriva egna sånger precis som frontfiguren Per Gessle, han blev min stora idol och förebild. Det blev lite som en medicin för mig mitt i allt mörker att stå och träna på sångrösten och låtsas vara honom, efter ett tag så köpte jag även en gitarr som jag skulle öva på för att komma närmare min dröm. Ofta hörde jag folk skratta och säga: ”tobbe lägg ner det där för det låter för jävligt och du kommer ändå aldrig att bli musiker eftersom branschen är för tuff och du är ingen talang” men om man inte försöker hur ska man då få veta?. Nu började jag även att ta till alkoholen lite smått för att dämpa min ångest, hade nu passerat tonåren och jag drack inte varje dag eller för att det var gott men då det kändes som jobbigast gjorde jag det för att få en bedövningskänsla. Gymnasiet hade flytit på bra ändå och jag hade fantastiska lärare där när jag läste upp grundskolan som jag tidigare missat, samtidigt som jag var ute på en del praktiker eftersom jag hatade skolan och var trött på den helt enkelt som jag nämnde tidigare, nu hade jag även börjat med att läsa körkortsteori för mitt framtida körkort också och det tog tid att läsa om alla skyltar och regler, träffade här också helt nya vänner som jag senare hängde med trots att jag mådde dåligt inombords. Vid denna tid hade ju också den starka sociala fobin blivit värre, bara att stå och vänta på bussen kunde kännas som en evighet eftersom det kändes som att alla stirrade ut just mig då jag klev på den och dömde mig, att gå i affärer var även det jobbigt. Vet inte hur många fester jag har varit på utan att kunna bete sig som en normal människa,  jag fick alltid panik inför möten med nya människor och drack en del innan jag skulle på festerna för att jag då kände mig mera avslappnad och rolig men försökte faktiskt ibland att passa in utan alkoholen även om jag väldigt många gånger tackade nej till att gå på festerna eller andra sociala tillställningar. Många gånger fick jag höra att ”tobbe du måste sluta att tycka synd om dig själv och bete dig som folk” och det gjorde mig bara ännu mer frustrerad och orkeslös, inombords så grät jag men fick inte ut det till tårar och som jag kände det så fajtades jag med min inre demon som ville trycka ner mig och få mig att älta hur värdelös jag var. Jag lämnade ofta in stryktipset som en hobbygrej under den här tiden med och en lördageftermiddag när jag skulle rätta min rad på radion så hände det som jag bara vågat drömma om,  jag prickade in tretton rätt och jag rättade raden om och om igen för man tror inte att det är sant när det händer och när jag sa det till en kompis så sa han bara ” det tror jag inte på, det får du bevisa” så på måndagen efter gick jag tagen ner till butiken som jag lämnat in raden hos för att hämta ut vinsten och väl där så fick jag en check eftersom vinsten var på ett hundrafyrtiotvåtusen kronor och butiken ger inte ut så stora vinster utan jag fick ta med checken till banken, väl inne på banken så ordnade jag ett sparkonto för en del av pengarna och satte in en del på mitt privata konto för nu hade jag ju pengar till körkortet med och skulle ju bevisa för min kompis att det var sant, så jag mötte upp honom vid bankomaten för att visa honom saldot på mitt konto, pappa vart avundsjuk minns jag och försökte att få en del av pengarna men där sa jag blankt nej för jag menar detta var min vinst och mina pengar. Många av mina dåvarande vänner såg mig nog som en smula annorlunda eller konstig dom med och jag klandrar dem inte för det,  det var nog inte så lätt att förstå mig under denna tid och att förklara allt som fanns inom mig var bara så konstigt och oerhört svårt. Många av dom vänner som jag hade under denna tiden är jag inte längre vänner med idag. Trots alla dessa tankar och depressionen så ville ju jag med tiden också som alla andra i min ålder få ett eget hem att bo i och ett eget jobb att gå till och känna mig behövd, men med min skolbakgrund så var det ju inte alls enkelt att få in foten någonstans så istället så började jag att må ännu sämre och längtade ännu mera efter att få dö, många gånger tänkte jag att nä nu lägger jag mig framför ett tåg så det får mosa mig eller så sticker jag bara iväg utan mat och pengar tills kroppen inte orkar mera, struntade samtidigt i vad jag hade på mig eller hur jag såg ut allmänt ute bland folk på stan eller med släkt och vänner. Innerst inne så kände jag trots allt ändå att jag inte ville dö ännu trots att allt bara var kaos, så här började jag med mitt skrivande och att träna på gymmet som någon slags terapi hos mig själv för att få ut allt jag bar på inom mig och samtidigt försöka hitta min identitet som jag saknade. Jag hittade där under träningen efter ett tag en ny vän som jag regelbundet tränade med sedan, han visade mig samtidigt hur jag bättre skulle göra för att få ut det maximala av min träning. Skrivandet och träningen vart som sagt en viktig del av mitt liv här och jag började känna att det var något som jag faktiskt kunde och efteråt så kände jag mig genast lite gladare, det vart mitt sätt att uttrycka mig och mina känslor på eftersom det var så svårt för mig att prata med någon om hur det kändes inom mig för ingen tycktes ju förstå mig. Minns hur jag hoppades på att få slippa bli förälskad i någon tjej också för att slippa bli olyckligt kär åter igen, men sådana känslor kan man ju inte styra själv över eller påverka. Jag hade ändå tur som inte hamnade i fel umgängeskretsar under den här tiden för på så sätt så höll jag mig borta från droger och kriminalitet, jag har aldrig gillat droger och kommer aldrig att göra det heller. Oftast så var det pappa som åkte och skulle storhandla maten hem och jag minns hur jobbigt det kunde kännas att följa med honom eftersom han oftast skämde ut mig utan att han själv ens verkade förstå det och han köpte alltid mest bara mjölk, någon limpa och halva priset köttfärs och lite mer som jag inte riktigt kommer ihåg eller så handlade han för mer pengar än vad han hade med sig, kylskåpet var sällan väl fyllt och jag klandrar honom egentligen inte heller för det och ibland om jag frågade honom om han kunde köpa en glass eller lite godis till mig så vart han alltid sur och sa fråga mamma och fick jag då en peng till min glass av mamma så vart han surare och jag kunde inte riktigt fatta detta eller varför, köpte pappa mot all förmodan en glass så kom han inte hem med den sort man ville ha utan en som var mycket billigare. Pappa kunde fara med mig och brorsan till ett badställe när det var sommar och varmt också så det var inte bara negativt. Nu till ett av mina minnen med min vän från barndomstiden. Jag kommer ihåg en sommar då jag fick åka ner till min väns familjs sommarstuga som låg en bra bit neråt i landet någon vecka för att koppla av lite grann, det som var jobbigt var min enorma blyghet för att jag visste ju att jag gillar att vara i stugor med närhet till en sjö och skog så det var helt perfekt för mig, där fiskade jag och min vän litegrann och badade och ofta cyklade vi in till Markaryd för att spela lite fotboll på idrottsplatsen där, en helg så åkte vi två ner till Malmö för att hälsa på hans morfar och se på fotboll mellan min väns favorit lag Malmö FF och Helsingborgs IF, en av matcherna så var en viss ung Zlatan Ibrahimovic med och det kändes coolt att man hann se honom live precis innan han senare blev proffs i Ajax. Ett annat roligt minne var från den gången när min vän och jag skulle ut med båten och fiska lite och efter ett tag så minns jag att han frågade om jag ville testa att ro, vilket jag aldrig hade gjort innan och det hela slutade med att den ena hållaren för åran gick sönder så vi fick till slut simma in med båten efter att ha funderat en stund hur vi skulle komma in till land igen. Senare vid tjugofyraårs ålder ungefär så uppsökte jag återigen en psykolog för att få prata av mig och se om det fanns någon medicin man kunde äta för att jag orkade inte mer och ville inte bli beroende av alkoholen och den hjälpte ju bara för stunden,  jag ville bara lämna Sundsvall i ren panik och fly från allt de förflutna som förföljde mig, för i varje gatuhörn så såg jag ju kvinnan som jag älskade men hade förlorat på ett sätt som inte alls vart bra och alla de andra misslyckanden som hade hänt som jag såg det. Det enda tillfälle som jag faktikst i skolan försökte att förklara mig för min stora kärlek var i det brev som jag skrev till henne en gång på mitt rum och det tog ett bra tag innan jag fick modet att leta upp det skåp som hon använde för att ge det till henne men vad hon sedan själv tänkte, kände eller själv ville vet jag faktiskt inte. Visst kan jag ibland sakna att ha en fadersgestalt i mitt liv att kunna gå till när jag har det svårt och behöver just den typen av stöd och trygghet som en pappa kan ge och jag har lovat mig själv att aldrig bli en sådan pappa som min egen var mot mig den dagen som jag själv blir en pappa.Vi hade språk i högstadiet också och jag valde att läsa Franska, vilket var ett jättesvårt språk att lära sig, iallafall för mig men det roligaste med det var att vi som läste franska skulle få åka en vecka till Frankrike för att bo hos olika familjer där, vi hade brevväxlat med elever därifrån och jag blev besviken över att inte få ta emot någon som alla de andra fick göra när de skulle komma hem till oss i Sverige en vecka, det kändes lite skämmigt faktiskt och jag hade hemlängtan vill jag minnas eftersom jag var deprimerad men jag kommer aldrig glömma vistelsen där, vi fick besöka deras skola ena dagen och besökte Paris en hel dag med ett besök i eiffeltornet och ett till notre dam katedralen som var väldigt fin och rätt så stor på insidan,  jag hade tappat ut min plånbok ur fickan med alla pengar i bilen innan vi alla satte oss i bussen så det vart lite panik där från mig och ingen bra start kommer jag ihåg men det löste sig ändå till slut. Min mamma var bra men visst var vi oense ofta och bråkade vi två med därför att jag inte alltid ville säga vart jag skulle gå eller göra varje gång som jag lämnade lägenheten, vilket naturligtvis gjorde henne orolig och hon lät mig inte göra allt som jag ville göra, sådant som andra i min ålder fick göra för sina föräldrar och då menar jag vara ute sent eller köpa dyra saker, för det var ju sådana typiska saker man ofta ville göra som tonåring och det värsta är väl att jag innerst inne förstod att det var bra och när jag tänker på det idag så inser jag hur rätt hon ändå hade för man måste sätta gränser. Jag vet samtidigt att mamma litade på att jag var en förståndig pojke och gjorde det som var rätt. En sak som var både bra och dåligt då jag tävlade var att jag är en dålig förlorare och vill alltid vinna, vad det än gäller och kommer ihåg hur känslan var dagen när man skulle spela seriematch med grabbarna i fotbollslaget, hur jag laddade upp hemma med musik som fick mig att känna den där känslan av att vara oövervinlig och få mig laddad till tusen och stämningen som var i omklädningsrummet var elektrisk precis innan vi kom ut till matchen, det var aldrig storpublik eller så utan mest bara föräldrarna som kollade på men vi var ett framgångsrikt lag som oftast vann våra matcher, men när vi väl förlorade så kokade det inom mig och när jag sedan kom hem efter matchen så analyserade jag min egen insatts på planen i mitt kollegieblock som jag hade liggandes på mitt skrivbord efter att jag fått ur mig ilskan av förlusten, jag ville se hur jag kunde göra för att göra en bättre insatts och bli bättre till nästa match och träning. I skolan så fick man välja mellen träslöjd eller syslöjd och jag hade valt träslöjd, vilket jag tyckte var ganska kul och oftast så tog jag hem allt det som jag gjort på slöjden för att stolt visa upp det som jag gjort och sedan ge det till mamma ibland och pappa ibland, men pappa brydde sig aldrig om det han fått så efter ett par gånger så slutade jag med att ge honom saker eftersom det sårade mig återigen, utan jag gav istället bort det till mamma eller mormor eller morfar för dom uppskattade det som jag hade gjort till dem och blev glada. En dag några år efter gymnasiet när jag var nere på stan och drev och oftast tänkte på den där tjejen som jag så gärna ville reda ut mina känslor för, så stötte jag på en av mina gamla lärare från gymnasietiden och han frågade hur det var med mig och frågade om jag hade hittat något jobb,  jag svarade honom att jag inte hade hittat något jobb varpå han frågade om jag var inskriven på arbetsförmedlingen och jag svarade att ”nej det är jag inte för jag har inget förtroende för dom” så då efter lite övertalning så följde jag med honom in till deras huvudkontor och såg till så att jag fick träffa någon handläggare där,  men de fanns ingen ledig tid direkt utan jag fick hjälp med att skriva in mig där och fick sedan med mig en tid någon vecka efter, måste säga att den handläggare som jag fick träffa då första gången på mötet faktiskt var bra men ändå hård och bestämd, han fråga vad jag hade för utbildning och om jag varit ute på någon praktik tidigare. En dag hemma i lägenheten minns jag att pappa bråkade så starkt att jag kokade inombords av ilska och frustration så jag ställde mig framför honom med en blick som nog inte var så rolig att se och skrek tillbaka, jag försökte få honom att fatta vilken fjant han betedde sig som men han brydde sig inte så det slutade med att jag slog till honom med min innebandyklubba rakt över knävecket, inte för att skada honom utan för att markera att nu räcker det, ingen jävlas med mig ungefär. Sommar och vinterloven kunde ibland kännas extremt långa och plågsamma de gånger som jag var kär i någon tjej på skolan därför att då kunde jag ju inte titta åt hennes håll eller bara vara i närheten av henne även fast jag visste att känslorna aldrig skulle bli besvarade och att jag aldrig var populär hos tjejer i skolan, det påverkade mitt senare umgänge med kvinnor som vuxen. När man som tonåring blir utsatt av andra tonåringar i korridoren mår man inte heller bättre, minns att vissa elever gärna ville göra bort mig inför sig själva och sina andra kompisar och så att alla andra som gick förbi såg det, oftast så visade jag inte att jag brydde mig utåt sett men inombords så tog det hårt och jag tryckte ner mig själv ännu mer, jag vart aldrig knuffad in i skåp eller slagen utan det var mer så att de ville få mig att verka dum och ibland så gick ju även min stora kärlek förbi just då eller några av hennes kompisar och jag ville så gärna slå tillbaka många gånger men visste samtidigt att det var fel, sådant där sätter djupa sår i ens själ för man vill ju inte verka dum inför andra men man vill ju heller inte ge igen med samma medel eftersom det är fel. Jag hade börjat spela innebandy i ett lag några år efter att jag slutat med fotbollen därför att jag saknade att idrotta och ville börja om på nytt med någon annan idrott, det gick bra till en början men efter några säsonger så låste sig allt igen, jag fattade oftast inte vad övningarna gick ut på trots att de egentligen var enkla att lära och kände heller inte att jag riktigt kom in i laget så jag började känna ångest utöver depressionen och frustrationen och fick oftast sitta på bänken, en av mina tränare sa i omklädningsrummet en gång att ”tobbe börja spela och deppa mindre” och det ville jag ju också göra men fick det inte att stämma alls. Jag har haft många praktikplatser som jag varit på i livet och vissa har varit roligare och bättre än andra men det som varit mest jobbigt har ju varit mitt mående, det är inte lätt att armbåga sig fram i samhället när man lider av depression, ångest och social fobi för att man bromsar sig själv så mycket att man inte vågar ta för sig och ta plats och därför att det anses fult att vara deprimerad. Jag spelade som sagt fotboll i Gif Sundsvall och jag var högerback och ibland mittback, jag kommer ihåg den sommaren då vi i laget skulle fara ner till Västerås på cup i fyra dagar så det var till att packa väskan och fara gemensamt med laget i olika bilar







tvåtusensju gick flyttlasset ner till Göteborg för att försöka plugga upp gymnasiekompetensen och jag minns hur lycklig jag var att få komma bort från Sundsvall äntligen för det var ju just det som jag ville men pluggandet gick inte så bra som jag hade hoppats på denna gång heller men jag försökte iallafall och fick träffa helt fantastiska människor där på den folkhögskolan som jag gick på, några vart mycket nära vänner som jag umgicks med. Mitt mående var inte lika illa som tidigare men var heller inte bra, jag var fortfarande den osäkra, lilla vilsna pojke  som tidigare men nu kunde jag ju andas i min nya hemstad och drömma om framtiden lite mer tydligt och tränade än mer på att inte vara så inne i min egna bubbla, jag hade ju vänner kvar i Sundsvall med som jag inte glömde heller även om jag alltid varit dålig på att själv höra av mig på grund av att jag inte ville störa dem



Så kom året tvåtusentio, det år som jag mådde som allra sämst och kände att jag inte hade något kvar att leva för och orken och viljan fanns helt enkelt inte kvar, jag gjorde under detta år en hel del nya misstag som jag inte lyckades hantera på det sätt som jag var van vid så  jag hade bestämt mig för att ta mitt liv helt enkelt. Jag bröt ihop hemma i mammas kök en eftermiddag och bad henne snällt att skjutsa upp mig till psyket eftersom jag inte orkade själv längre och tårarna bara rann medans  jag gömde huvudet innanför tröjan, jag hade gjort bort mig igen med min dåvarande flickvän utan att få ett bra slut,  jag ville inte alls förlora henne egentligen men jag klarade inte av mig själv som sagt och det blev hon och andra lidande för och det beklagar jag djupt, det är ett misstag som  jag tagit lärdom av idag. En sommardag några veckor efter att jag kommit ut från psykvistelsen så kom då dagen då det skulle ske,  jag hade köpt mycket alkohol för denna kväll och hade säkert trettio, fyrtio utskrivna sömntabletter kvar med mig mot den dåliga sömn jag för tillfället hade. Jag drack öl efter öl och grogg efter grogg och kände mig mer och mer ledsen och samtidigt lycklig över att ha bestämt mig så när klockan blivit runt 01:00 ungefär så proppade jag i mig alla dessa tabletter med den sista ölen på en krog mitt inne i stan, sedan minns jag bara att jag vaknade upp på sjukhuset och fattade inte vart jag var någonstans och en läkare kom in i rummet och pratade med mig om vad som hänt, visst vart jag besviken och arg över att jag inte lyckades med självmordsförsöket men efter den gången så bestämde jag mig för att verkligen ge livet en andra chans och gå till botten med min depression

Av Tobias Bergqvist - 9 december 2013 18:27

Jag sitter i min bil

radion spelar en sång som jag aldrig hört förrut

jag vet inte vad du skulle säga om jag ringer dig

mitt hjärta är som en öppen motorväg

snälla låt oss försöka igen


jag tror du är ledsen

jag tror du har gråtit precis som jag

över allt som inte blev så bra

jag tänker på dig natt som dag

allt jag vill är att finna min väg

hem till ditt hjärta igen


när solen går ner över stan

vill jag titta på den med dig tätt intill mig

jag är trött på att sova ensam i min stora säng

jag har letat efter kärlek igen

men ingen är så vacker som du


jag tror du är ledsen

jag tror du har gråtit precis som jag

över allt som inte blev så bra

jag tänker på dig natt som dag

allt jag vill är att finna min väg

hem till ditt hjärta igen


jag är trött på att bli berusad i en bar

så ta mig härifrån nu

låt oss älska en sista gång

innan sommarn tar slut

och vi bygger våra murar av stål





Av Tobias Bergqvist - 7 december 2013 02:14

Gata upp och gata ner

Jag famlar runt i minnen

Dom spelar egentligen ingen roll nu

En ensam fyr lyser på stormande hav

En del av mig

Drömmer om det goda livet

I  ljus och i mörker

Kan du älska mig då

För jag börjar nå mitt vägskäl nu

När jag ser mig själv i speglar

Ser jag en förlorare som aldrig törs ta för sig

Men när jag ser dig

Ser jag något vackert

Vill du bli en del av min historia

Vill du vara den som öppnar mitt ensamma hjärta

Kan du se den goda delen

Kan du stå utanför min dörr

Jag har lärt av mina misstag

Torkat mina tårar

Lämnat dom som föraktar mig

Jag vet inte vem du är

Men jag är ändå ledsen att du inte är här

Av Tobias Bergqvist - 4 december 2013 20:16

Ett liv är inget man kan bestämma om man vill ha eller inte ha från början eftersom man har en mor och en far som bestämt att man ska finnas, sen hur grunden av ens liv ter sig under livets gång kan man till viss del påverka själv. Livet ska vara roligt och meningsfullt för att det ska bli hanterbart med alla måsten och krav som ställs på en av samhället men saknar man glädjen och de som gör livet meningsfullt så vet jag att det inte är så lätt att vilja fokusera på det man gör utan man håller sig mest undan saker som blir ångestladdat. Det glädjer mig att se när andra människor lyckas med sina liv och har harmoni, problemet är bara att jag själv jämför mig med alla andra hela tiden för jag har inte samma kapacitet på naturliga saker och det i sin tur gör mig så förbannat frustrerad och arg på mig själv att jag bara vill skrika och spy. Har man tappat livsgnistan eller är djupt på väg så gäller det att man söker efter livlinor som kan hålla en flytande tills viljan och kraften tar sig tillbaka så när iaf. En fråga jag alltid haft är: Vad är det för mening med mitt liv? Är det att glädja andra med min närvaro trots att jag inte själv vill ha mitt liv, eller är de att vara självsäker och inte ha några svagheter? När jag hamnat i en svacka så flackar jag med blicken när jag pratar med någon och är inte närvarande på ett seriöst sätt tolkat från andra och när jag sitter på bussen eller går på stan så är jag apatisk. Ett liv är skört så man ska egentligen vara glad varje dag och ge kärlek och omtanke till alla dom man tycker om, det vet jag men det är svårt att sätta det i system för varje gång som jag gör en god gärning så slår samhället tillbaka med ett knytnävsslag rakt i ansiktet bara för att håna mig. Jag ser inget ont i människor annat än i politikerna som tror att dom är så duktiga när dom egentligen är själviska och oerhört blinda över vad landet behöver men det är en annan historia och min åsikt. Jag känner mig absolut inte ensam därför att jag vet att de finns personer omkring mig bara jag visar lite initiativförmåga och glädje till livet som sagt och ser till att inte vara så fattig hela tiden.



Det är dumt att fälla krokben på sig själv istället för att ta för sig av livet, precis tvärtom vad jag själv gör. Man ska heller inte hålla inne med känslor för andra människor för det kommer en dag då man tänker tillbaka och undrar varför man inte sa något. Blir det inget så är det inte menat att man ska ha varandra heller utan den rätte kommer när man minst tror på det så på det planet så kommer jag bara att köra på (men inte tokleta heller) för som sagt obesvarad kärlek gör inte så ont längre för sådant är jag van. 



Fridens liljor till er och kämpa på trots att det finns mycket ondska i samhället!!!



Av Tobias Bergqvist - 1 december 2013 21:55

Idag har jag inte gjort mycket alls men jag har kommit på mig själv med att tänka mycket, jag minns hur det var när man var en tonåring på jakt efter en identitet och mål att sträva efter, jag var väldigt vilse i mig själv under tonåren och mådde inte särskilt bra psykiskt och det har till viss del speglat mig till den jag är idag. Jag minns hur häftigt det var att bli kär i någon men också hur ont de gjorde att aldrig få det besvarat, det var inte kul att vara någons tredje-fjärde eller femte hands val. Det är grymt att träna igen måste jag säga, att lyfta vikterna och känna hur man blir starkare för varje gång, nu fattas de bara att man får till det här med kosten också så kommer man kanske att få en mer slimmad kropp med tiden, jag har duktig som jag är även slutat att dricka alkohol i den mängd som jag tidigare gjort av många olika orsaker men framförallt därför att jag inte gillar det livet. Visst jag har dränkt många sorger med hjälp av alkoholen men de är inget jag rekommenderar för de gör bara saker värre, ångesten jag får dagen efter är den jobbigaste känslan man kan bära på ska jag säga. Jag är en fighter som inte kommer ge upp i målet att bli bättre som människa och kontrollerandet av min psykiska ohälsa. Jag ser oförskämt bra ut och jag är nöjd med mitt utseende fast de finns ju lite fett som man kan försöka träna bort på magen, men jag tror inte att det finns så många kvinor som ser den fina delen av mig tyvärr och jag är dålig på att marknadsföra mig själv så jag blir intressant. Jag drömmer om ett normalt liv på en plats där jag kan trivas och både få och ge kärlek till någon . Mitt drömyrke är skådespelare för att det är så vansinnigt kul att stå på en scen och bjuda en publik på en show eller att vara med i filmer, den drömmen slår nog aldrig in därför att det är för mycket pluggande som man ska klara av samt att jag inte blir yngre heller. Kom och ge mig en dans nu i landet ingenstans



Jag drömmer om ett helt vanligt liv med sambo och barn någonstans i världen eller Sverige och ibland så brukar ju drömmar slå in eller hur!!!! 



Träna bra och ät rätt

Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ berkka med Blogkeen
Följ berkka med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se