Jag känner den och jag ser den, den berömda väggen. Nu börjar hösten komma tillbaka igen och jag känner mig mer ensam och vilse än året som var för inom mig finns det en stark längtan, jag når den inte riktigt och lyckas inte sätta fingret på det. En fråga som jag ställde mig förra året var: Vill jag ha det på samma sätt eller värre nästa år? Det ville jag så klart inte men det känns som att det faktiskt kommer att bli det. Löven börjar få sin vanliga färg vid denna årstid och faller ner mot marken och jag går som vanligt ensam utan en kärleksvän vid min sida. Att finna kärleken är inte enkelt och inget som jag vågar ge mig in i för tillfället, det slutar alltid med att jag får känslor för personen och blir dissad och sådant känns verkligen. Jag börjar tappa greppet om allt, mina vänner och familj prioriterar jag inte alls på grund av skam över att mitt liv blev så här. Jo jag är galet kär i en person men får inte så mycket respons där, vad det beror på vet jag inte heller av den anledningen att jag inte lyckas få en konversation med personen, ni som varit eller är kär på detta sätt vet nog vad det handlar om :). Alltid roligare att lämna lägenheten än att komma hem till den, jag må vara sjuk i själen men det är lättare att ta fajten tillsammans med någon vid sin sida för det är en morot att leva så normalt det bara går och få och ge kärlek. Vart finns glädjen i att gå runt i denna trista stad alldeles ensam med egna tankar och mål, kanske är det av rädsla för att stöta på henne där för jag vet nog inte vad jag ska säga till henne då som gör att det inte är vackert här längre. Att behöva konstatera att de flesta kvinnor är kräsna och vet vad dom vill ha gör inget enklare, oftast är jag inte inom den ramen så konkurensen blir väldigt stor och svår. Allt är inte bara mörkt heller för när jag arbetar så mår jag ändå rätt bra, då tänker jag inte så mycket på henne och jag känner inte den starka lägtan efter närhet lika starkt. 

Nu ska jag träna och spela lite gitarr så får filosifera lite senare igen.

Ha det bra och ta hand om varandra så länge

Det är min dag, det är mitt liv

Jag har varit så dum, så väldigt dum

Alla år av frustration över att aldrig vara älskad av en kvinna

Plötsligt stod hon där, hon som får mig att smälta

Sedan började mina tankar att protestera

Varje tyst dag utan ett gensvar fick mig att fundera och bli ledsen

Jag ville ju bara få ett hej tillbaka

Jag har dragit mig tillbaka lite nu, för att se vad som händer

Lilla vän, jag skulle aldrig någonsin vilja förlora dig

Du har mycket att göra vännen, jag vet det

Har jag dig förlorat så är det så

Kärlekens låga till dig brinner ändå aldrig ut

Förlåt min iver, förlåt min passion

Är jag den du ska ha så vet jag att du kommer och ger mig uppmärksamhet en dag

Livet är skört och meningslöst

Jag försöker vinna ditt hjärta, men du är svår att nå

Det värsta är ensamheten och tomheten 

Min låga börjar ta slut, men kan aldrig någonsin brinna ut

Jag kan leva som jag gör om bara du är med

Utan dig vill jag inte leva men jag måste ändå, spelar ingen roll hur ont det gör

Mörkret är en del av mig, den skadar ingen annan

Utan kärlek vinner den över mig

Jag kan inte älska någon som jag älskar dig

Du är så vacker, du är så underbar

Du tar fram det bästa i mig

Så låt oss försöka, låt oss bli lyckliga

Tillsammans blir vi starka

Jag älskar dig!!!

Nu är det dags för mig, dags för min resa till lyckan och inre frid, jag söker efter en livskamrat. Jag sitter här i Sundsvall och vet att mina drömmar inte finns att uppfylla här. Kanske finns det ingen kvinna som vill eller kan bli förälskad av mig någon annan stans heller, men jag ska försöka den dagen chansen kommer ändå. Jag blev förälskad här men släpptes inte in på grund av ointresse, visst har jag varit bitter och sårad på grund av det men ser inte bakåt på det annat än att jag lärt mig läxan. Jag gillar inte en massa löften som inte leder någonstans alls, det är livet alldeles för kort för tycker jag. Leva så som jag gör för tillfället är inte optimalt för en människa, tacksam för att ha ett arbete att gå till men att komma hem till det tomma, mörka och kalla hemmet efter det ger bara ångest. Försökt knyta band med många men det är tydligen ett problem att vara med mig, så varför tjura och leva i ensamhet när det finns andra vägar att gå. Det liv vi har ska vara glädjande och meningsfullt och det är något inom mig som vill ha min uppmärksamhet, har bara inte funnit dit ännu. Den dagen jag gör det så drar jag och finner det där livet och den där platsen. Sundsvall är inte längre en vacker plats för mig, det är bara så det är men det är inget negativt mot alla de som trivs och känner sig glada och lyckliga här. Jag är inte som alla andra men jag är mig själv och har brister och fel, tittar man bara bakom det så är jag en underbar person även jag

Ta hand om varandra och respektera varandra för de känslor och åsikter vi har.

Hörs hej