Natten kommer in och jag sitter på den buss som ska ta mig till lägenheten, jag är ledsen och vill egentligen inte vara med längre, allt är så besvärligt med ångest och ensamhet, att ha ont i själen tär på ens kropp och inte blir jag yngre heller men men. Kärlek vill jag inte längre ha för att jag orkar inte med att det går åt helvete varje gång, så fort man slappnar av och tror att det kan bli något så kommer käftsmällen som man ska försöka att ta emot utan att bli knäckt. Det är alltid jag som får höra att det är jag som är fel, jag är annorlunda och har mitt sätt att vara, jag är sjuk i sinne och själ men ingen idiot. Jag uttrycker mig klumpigt ibland därför att jag inte är van vid att ha kontakt med andra människor, men jag lär mig varje dag om hur det kan vara att vara social. Jag är inte den sociala typen helt enkelt och gillar inte lösprat eller att socialiser på arbetsplatser, jag har nog med att övertyga mig själv om att inte begå självmord 24h om dygnet för min depression blir djupare och trycker på hårt, denna sjukdom vill besegra mig och jag tycker egentligen att det vore de bästa, så jag kan få ro i själen och slippa lidelsen av ångesten. Jag har inget kvar i livet att uträtta då jag misslyckats med allt i 15 års tid så fattar inte ens själv varför jag fortfarande lever, det är säkert av ren själviskhet.


Nä nu ska jag inte tråka ut er mer mied mi dynga


Trevlig helg

En natt så klar som sinnet
inga andar som bråkar inom dig
tystnad råder, inte ens vinden hörs
den kalla vintern är långdragen och trist
drömmar kan ingen ta ifrån dig
sommartiden kommer snart igen
då ska jag stå och vänta
kärlek är inget jag håller av
varje gång jag närmar mig slås hjärtat i kras
aldrig igen jag lida ska, av ord som inget betyder
jag är så trött på de tomma orden
jag tror att jag flyger

Jag ska minnas hur du kunde le
Jag ska minnas sättet du gick på
Jag ska minnas din sårbarhet
Hoppas du minns att jag aldrig skulle skadat dig
Jag kan aldrig skada den jag älskat
Du var mitt liv, du var min själ


Kärlek förstår jag mig inte längre på

Nu börjar det bli akut, ångesten äter upp mig inifrån, jag bara gråter för jag vill härifrån, min kropp är här men inte mitt sinne. Hur ska jag egentligen orka stå ut och göra bra ifrån mig när jag inte är här mentalt? Jag vill inte mer, kan inte mer förrens min själ är fri från mörker, du sköna mö jag kommer till dig om du ber mig. Jag måste visa för dig och för skolan att jag kan klara av det yrke jag valt att utbilda mig inom, depressionen trycker på och vill sänka mig för att jag inte ska få känna känslan av kärlek och att få lyckas, jag springer bara runt och finner ingen väg som leder mig åt rätt håll. Jag känner mig som ett får utan herde. Varför ska allting ta så lång tid, varför kan inte snabbheten och flytet komma till mig, jag vill inte fara rakt in i väggen igen på grund av en stad, det reser jag mig aldrig ifrån en gång till. Men vem har förståelse för en idiot? Jag är ju inte sjuk utan är bara lat. Ett värdigt liv för mig vore att få dö och börja om på en annan plats, ett land saknar sin konung och en drottning sin kung. Mina tankar far runt och runt i olika riktningar och jag försöker få ordning på dem men de är inte enkelt, jag vill bara börja om. Det är inte värdigt att bära på ett tomt skal utan innehåll när man kan få det bättre i en annan stad tillsammans med folk som man håller av, kärlek kan åter lamslå mig den med när jag börjar leva igen. Jag längtar efter att få kyssa en kvinnas läppar, jag längtar efter en famn att få hålla om, jag längtar efter en kvinna att älska och bli älskad av, jag längtar efter att få min egna familj och känna att jag är bra och duger.


Nu ska jag gråta en skvätt till och känna kraften ta slut innan jag sover.


Hejs

Allting är så självklart, allting är så vackert när jag tänker på den stakade framtiden som jag hoppas ha framför mig. Jag kommer inte sakna någonting alls härifrån, jag ska tillbaka till jag:et och flyga fram som en fluga om sommaren, idag hade jag en del ångest och var rädd för att misslyckas med allt men som så många gånger förr så tog jag mig till gymmet och tränade bort den. Det bästa är att jag inte tänker på det gamla längre, jag tänker inte på gamla kärlekar eller utanförskapet som jag haft. Jag hoppas på att arbetsgivare vågar släppa in mig 2015, annars så spricker hela min plan och jag ger då upp på riktigt en sista gång, de har ju hållit mig utanför i 10 år så fortsätter dom i moderatanda är det ingen idé att försöka längre. Jag slåss för min rätt i denna tid och kommer vara utbildad så undanflykterna från dem kommer att vara futtiga, jag kommer heller inte tveka att stämma företag som kränker mig, det kommer inte leda någonvart men de märker iaf att jag inte tar skit. Det finns annars andra länder som jag kan fara till och lämna det förlorade landet för, jag har världen som min spelplan i livsspelet och vet aldrig vart resan tar slut. Jag vet bara att det kommer bli bra och att jag kommer hålla mig till cirkeln av liv, över oceaner, över land och över hav. Utan sina mål och drömmar är man ingenting, då finns det inget att sträva efter, inget som man hungrar efter att göra eller något att känna sig nöjd och stolt över, jag har var lite orkeslös den senaste tiden och lite irriterad och det beror på iver och längtan efter att bli klar och få fara iväg, jag samtalade med min nära vän i gbg idag också och som vanligt blev det skratt och planeringsplaner, jag sa att jag inte tänker backa denna gång utan ta mig i mål på riktigt, jag vet att han kommer hjälpa mig få arbete bättre än alla de som arbetar på vuxendagiset, jag skulle även få spela gitarr i hans band och det ska bli startskottet för mig att utvecklas ännu mer i mitt skrivande och även som person, längtar tills jag får se vad bandet går för.




Godnatt

Var inte feg, låt drömmarna inspirera er till framgång och våga satsa för att vinna den ni älskar!!!!

Ikväll känner jag ångesten i kroppen, jag känner paniken sakta börja slå sig till ro inom mig, jag vill gråta men kan inte. Jag får tankarna om att vara värdelös och inte kan någonting, jag vet att det beror på staden jag är fast i, jag längtar till något bättre men kan inte fara ännu och jag tycker att du är så fin, du vackra skapelse som bor många herrans mil ifrån mig. Kan inte det mörka bara lämna mig ifred, kan jag inte bara få inre frid och känslan av att livet alltid är bra.

Man läser då och då hur personer mobbar andra i skolan och på arbetsplatser, det gör mig verkligen förbannad på riktigt för jag hatar mobbare, skulle jag se en mobbare i aktion så skulle det hända grejer alltså, mobbare och politiker ger jag ingenting för. Det är helt sjukt hur Sverige ser ut idag, allting faller ju bara isär mer och mer och det kan man tacka alla politiker för, dom bryr sig bara om sin egen vinning och skiter i folket, dom ställer till med oreda och utanförskap utan att ens tänka tanken på att stå för fascismen som dom bär på. Jag offrar inte ett skit för dom nu och aldrig sedan heller, jag tar hellre en tunna med skit. Mobbare håller jag på samma nivå som svinen i riksdagen och jag hoppas att de som utsetts för mobbing har styrkan att hävda sig, någon hjälp från fega lärare och rektorer kan de tyvärr inte vänta sig, dom har inte kunskapen eller modet att lösa sådana problem. Det som är mest irriterande är ju att det är offren som blir straffade istället för tvärtom, det borde vara rätt att få slå tillbaka även om det är fel och att man sjunker till deras nivå är inte något att bry sig om, de som mobbar förstår inte mycket av empati och medmänsklighet så tror inte på det här med att samtala med dem, jag själv frös mobbarna ute tills de själva slutade med sitt trams, det är ju inte kul för en mobbare om offret inte blir arg eller tar åt sig, då får man sin egna seger över dom och jag tycker att det är bästa metoden egentligen, men den funkar inte för alla. Jag använde nävarna ibland jag med för att markera mitt revir och oftast så såg jag rädslan i mobbarens ögon då han blev nerbrottad av mig. Idag markerar jag mitt missnöje mot mobbing och utanförskap direkt, för jag är inte rädd för att bli bemött med nävar av fega människor som kommer flera stycken mot en ensam person, jag kan ta den smällen. Det är allt för många unga som begår självmord idag på grund av fega kräk som inte har nån kärlek hemma, jag kunde ha varit en av alla i statistiken.



Rasismen mot landet Sverige och dess befolkning och traditioner fortsätter även den allt starkare, snart får/kan man inte göra eller säga något alls utan att bli anklagad för rasism. Det verkar vara en laglig handling att kränka en svensk enligt politikerna. Jag tycker man måste ge människor förutsättningar och möjligheter när de kommer till ett nytt land, annars blir det ökad utanförskap och kriminalitet oavsett etnisk bakgrund. Jag ger inte bort min mobil till någon rånare, jag ger inte bort någonting alls som jag äger för jag anser att de kan köpa själva men gör man det inte så är man kränkande och nervärderande mot rånaren.


Bort med huvud i sanden politiken och ge människor möjligheter att klara sig bra, det är de ända rätta och vi lär oss mycket av varandra bara vi respekterar varandras kulturer och seder och inte tror vi är bättre än andras!!!


Men de händer inte

Två månader måste jag stå ut, kämpa och ta mig i mål så att jag kan börja mitt nya liv. Jag har inte någon kärlek eller glädje kvar här i norr, det enda jag ser och känner är sorg och förakt. Norrland har inget som jag vill ha, mina ambitioner är för stora för det, livet är för kort för att inte följa sina mål och drömmar. Om någon kommer att fråga mig vart jag härstammar ifrån i framtiden så vet jag vad jag inte ska svara. Jag tror att många känner ungefär samma sak om en stad där man bara fått skit och levt instängd i sig själv, nu ska jag göra mitt träningspass på gymmet och tänka på annat en stund.

Jaha så var det farsdag idag då, många firar säkert sina pappor med tårta och presenter och det tycker jag är fint. Jag kommer garanterat inte att fira min pappa, det smärtar för mycket att ens försöka, han brydde sig inte när jag var liten och det sitter kvar än idag, jag bryr mig faktiskt om min pappa men det är bara det att han känns som en främling då vi möts, jag har inget starkt band till honom. Jag önskar att jag en dag får höra honom säga: Jag älskar dig min son, det behöver man höra från båda sina föräldrar. En känsla som jag upplevt och inte vill känna igen är att hata en annan människa, det gör ingenting bättre av det och jag hatar inte min pappa längre och jag tror inte han hatar mig. Jag vet dock att DU hatar mig bara för att jag är deprimerad som människa, dina vänner snackade säkert mycket om mig och kom med en massa osanningar på grund av okunskap, snart så flyttar jag och vänder blad i boken om mitt liv, då kommer du nog att suddas ut från sidorna dag efter dag men hata dig kommer jag aldrig göra, jag är inte den typen. Jag passar inte in i staden där vi var vackra tillsammans mera, jag törstar efter framgång nu så jag drar åt mitt håll och du åt ditt, FARVÄL en sista gång.


Ta hand om era pappor och fira dom idag, dom är säkert grymma