Ångest, snälla ångest, kan du inte lämna mig ifred för det är så svårt att leva med dig ständigt hack i häl, min ovilja att leva och upptäcka allt som har med livet att göra, gör allt så ofantligt svårt. Jag håller mig undan från kärlek och vänner eftersom jag inte är på samma nivå, jag gråter inombords och känner mig så kraftlös emellanåt att sömn är det bästa botemedlet. Att välja lycka och komma förbi just oviljan till att finnas är en evig kamp med tiden, men jag har mina knep för att lura dig då och då. Dom dagar jag inte sover så väljer jag att träna bort dig och det är de roligare alternativet innan natten och all dess mörker och tomhet tar ett starkare grepp om mig tills jag somnar. All negativitet och bitterhet är känslor som jag skräms av att ha mer ofta än tvärtom för det är ju inte alls hur jag är som person, det är kanske ett litet kvitto på att jag har tappat tron och hoppet på livet, för kan jag inte uträtta något av betydelse så finns det väl egentligen inget skäl till att existera?. Anledningen till att jag ännu lever är kärleken till musiken och idrotten skulle jag gissa på, för bara att lyssna på musik stimulerar till en sorts inre värme som jag inte kan beskriva, att lyssna på en text och själv fundera över vad den säger till just mig är fantastiskt, det är en lyftande terapi. Jag känner mig ganska rotlös i Sundsvall och vad det beror på är säkert många anledningar, vi har inte kommit överens de senaste 20 åren heller och jag var borta från dig i några år, sen kom jag tillbaka och det är något som jag fått/får ångra bittert idag. I mitt inre ser jag mig själv boendes i ett hus på landet, även fast jag inte är så värst händig och säkert inte alls passar som husägare, men sånt kan man lära sig med lite vilja och intresse om så skulle ske.



Skulle vilja be alla jag stulit energi ifrån om ursäkt för mitt dåliga beteende. Jag är ingen negativ människa i grunden men dom dagar som är tyngst att andas i blir till ett hav av frustration och sorg på samma gång. Jag kan glädja med att jag faktiskt börjar tina upp lite, skrattar mer åt saker som jag finner som humor etc etc. Jag kanske trivs med livet en vacker dag!!!


Ha det nu bäst alla och lev väl ?.

Kan jag vandra barfota på ängar gröna och mjuka, kan jag gå längs allér och ta in alla dofter som passerar förbi. Jag tänker mig att döden är enkel och fri, jag ser mig själv vandra på dessa ängar med solen värmande och gul och själen svävar fritt och utan sorger. Den stund på jorden jag givits är något jag sedan länge inte vill ha eller förstår, mina tankar och känslor svävar fritt. Jag går hellre och dränker mig än tvingas leva i staden jag sedan länge hatar, vad gör jag här i denna förbannade håla? Livet är inte vad jag tänkt mig och jag kommer leva ensam, förkastad och förnekad tills det sista andetaget, jag kan leva med det om jag bara tar mig härifrån. Livet kan vara enkelt om jag bara tar mig ner mot kusten, många många mil härifrån. Där vill jag bygga upp nya lyckliga minnen och slänga bort dom dåliga från Sundsvall. Kärlek är säkert mysigt men inget jag förstår, har mest bara mötts av obesvarat känslomässigt mörker, det har sänkt mig och lyft mig på samma gång. Ja med alla förälskelser så har mitt hjärta begravts levande många gånger, nu tror jag inte längre på att det finns någon att ha roligt och vara lycklig med. Pusselbitar ska passa i varandra och många har kommit dit och gått i mål för normen. Jag ställer mig utanför och protesterar tills den dagen då mitt hjärta tinar upp från isen, i himlen får jag nog min drottning och allting blir så självklart och enkelt. Gå inte vilse i labyrinten om du inte kan hitta tillbaka igen. Nu lägger jag mig och lyssnar på suset från vinden, lampor är släckta och bara klockan slår.

Snön yr utanför fönstret idag också, så våren får vänta på sitt intåg tyvärr. Hur tar man egentligen kontakt med någon man tycker om? Jag menar ja är ju lite introvert och har svårt att bara börja kommunicera pang boom liksom, sen dras jag så klar till kvinnor som själva dras till dom tatuerade Bad boysen och det blir ju lite knepigt direkt, jag trivs väldigt bra ensam fast det är riktigt tråkigt ibland. Oftast kan jag ta kontakt med någon jag finner intressant men får aldrig något svar tillbaka så att jag inte är den typ av man personen söker blir ju självklart, inget som sårar mig heller för känslor är känslor och måste ju finnas där trots allt. Men det var flera år sedan jag slutade tro på kärleken, det är bara sådan jag är efter att år efter år blivit passerad av väldigt många andra mer självklara män eller svin, men finns hon så finns hon inte i Sundsvall iaf och det är ju lysande för jag planerar ändå att lämna Sundsvall. Man ska ju aldrig stanna upp på det ställe där man fastnat i utveckling och där inget händer, alla gamla spöken i det förflutna är begravda så livet kan gå vidare och levas ut till fullo.


Ja drömmen vore nog att bo och arbeta i USA, men jag är inte 18-20 år längre så tiden har nog passerat förbi tyvärr och sen har jag ingen aning om hur man gör för att ens ha en chans att förverkliga den drömmen. Hade inte min psykiska ohälsa tagit mig i ungdomen så hade jag varit fotbollsproffs nu och kanske varit i USA och spelat av de sista åren innan pensioneringen från idrotten.


Ha det bäst nu alla och ta plats och stå upp för den ni är!!!!