Har ni gått på en stig längs vattnet och tittat upp mot träden och känt hur livslågan börjar falna ut? Snön under fötterna ger ett knastrande ljud och du är helt ensam på din väg. Gråten vill ut men den fastnar i halsen för du vet inte längre varför du är ledsen eller vem du är. Inom dig knackar en längtan efter något större på, men du har inte kraft eller förmåga att öppna den dörren, den är för tung. Samhället säger till dig att rycka upp dig och vara normal, dessa ord som spikar igen kistan ännu fortare för dig på grund av okunskap och oacceptans över att en själ kan vara skadad och ett hjärta brustet i miljoner bitar. Du känner dig missuppfattad i allt du säger, tycker och gör för att du känner behov av en extra kram ibland som ger lite extra energi och kraft i din gråa kalla värld. Hittar du någon som hjälper dig att sakta tina upp ditt frusna hjärta så får du hoppas att hen stannar kvar när det stormar, för livet är inte enkelt när du är nere och har varit det väldigt länge. Det är lätt att köra över den deprimerade och tycka personen är jobbig, det är svårare att acceptera och hjälpa. Så kan du känna in dig i ovanstående tankar och känslor så vet du hur en deprimerad människa kan ha det, det är en liten beskrivning från mig själv och min depression.


Ta hand om varandra och döm ingen!!!