Jag kommer aldrig bli fri i själen, jag kommer att få leva ensam och deprimerad resten av mitt liv för alla andra har det ju så bra och är upptagna med sitt hela tiden, men jag kliver av tåget och ger mig frid istället för allt annat är meningslöst. Spelar ingen roll vad andra säger eller tycker för det är inget jag bryr mig om. Sundsvall har alltid varit skit och kommer alltid vara det. Alla har ett liv och gör som dom vill med det


Nu säger jag inget mer om saken

Man ska aldrig sluta drömma lärde jag mig redan som liten, när du gör det så slutar du motivera dig själv och stannar upp och fastnar i ett ingenmansland. Jag drömmer om att få älska och bli älskad på riktigt, jag vill leva mitt liv tillsammans med en kvinna som är menad att vara min och jag hennes. Redan i högstadiet hade jag svårt att intressera tjejer och det har följt med mig fram som en röd tråd hela livet, visst jag har alltid varit speciell och inte som alla andra och lever som i en Berg och dalbana i mående, men innanför det så är jag en genomgod människa som inte vill någon något ont. En efter en hittar människor sina själsfränder och får barn och lever Svensson liv med massa vänner på kontot, jag står imponerad och lite avundsjuk på sidan av och ser på för annat kan jag inte göra. Mitt tåg till samboliv och barn har gått för längesedan här i Sundsvall och det är tungt att bära, kanske finns det inte att finna någon annan stans heller men chansar jag inte så får jag ångra det resten av livet. Det kan vara ödet som styrde det så vackert till att jag ska vara en av de människor som ensam genom livet får vandra och är det så det är så tänker jag inte vara bitter, jag har annat som jag får glädjas över istället isåfall. Jag kommer aldrig säga orden Jag älskar dig till någon igen förren det verkligen är på riktigt, ordet är redan missbrukat från min sida. Sanningen att säga så har mitt hjärta alltid förälskat sig i kvinnor som jag aldrig kommer få om jag så skulle vara den ända människan på jorden, hur det kan bli så tänker ni säkert och jag har inget bra svar på det heller tyvärr men det hänger kanske ihop med ovanstående. Det har gått så långt att jag minns inte hur man dejtar på riktigt, hånglar och är uppe i det blå på riktigt. Det är därför jag tvekar att ta kontakt med andra, det sitter liksom i bakhuvudet att gensvaret kommer vara noll ändå och då blir jag sårad och säger något dumt till mig själv, men jag skriver till andra människor nu men mest bara för att det är kul och för att mina förväntningar är noll, det skadar aldrig att vara vänlig och lyfta andra människor för ett litet ord eller en handling kan göra så mycket gott för just denna person.


Jag är en hopplös romantiker och nu ska jag ta och sova lite, men vi hörs en annan dag


På återseende!!!

Jag vet att något hände med mig sedan ni försvann, det blev så jävla mörkt och meningslöst inom mig att jag tappade gnistan och glädjen av att leva totalt där. Livet är inte vad jag väntade mig, jag är så jävla skadad att jag kommer leva i ensamhet, för det är bara där jag fungerar utan att det blir skit. Jag har förbrukat så många vänner som är borta och som klarar sig så bra utan mig, jag måste verkligen anstränga mig hårt i sociala sammanhang för att inte uppfattas som känslokall. Jag trivs inte med livet, jag trivs inte i Sundsvall och lever med dödslängtan varje jävla dag, det är svårt för dom som aldrig varit där att förstå hur det är, men nu när jag vet hur ensamheten kommer bli, så spelar sanningen ingen roll för mig och sedan så gjordes misstaget av att ge mig depression och ångest för jag vägrar att förlora i alla lägen, men det är klart att just nu så är jag i fritt fall och tar det som det kommer. Jo missförstå mig rätt på en punkt nu, jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater men jag förtjänar inte dom heller för dom är också glädjespridare och jag bara stänger ner mer ofta än tvärtom, men när jag verkligen försöker vara social så flackar jag med blicken eftersom det känns bäst då och funkar bäst, jag önskar jag kunde vara godhet som er alla, ordet älska är inget jag tror på men mina arbetskamrater kan jag bäst beskriva med just det ordet. Jag vet att jag borde gå och dö för mitt eget bästa men vad tjänar det till egentligen, finns det ett helvete så är det där jag hamnar iaf och finner inte frid ändå. Jag brinner av hat mot cancer och ålderdom och att ni togs ifrån mig, men varför ska det gå ut över alla andra? Jag är snart den mest ensammaste människan på jorden på grund av min dåliga kapacitet att fungera, det som skrämmer mig mest här är att jag inte vet vad kärlek är längre eller hur den känns men jag vill vara där. Om ni bara egentligen visste hur mycket kärlek och respekt jag har för er alla så skulle ni uppfatta en del av hur jag har varit och fortfarande är, men jag har överlämnat allt det där med kärlek till er som fattar hur den fungerar och kan leva upp till den, ja även alla bad boys har fått min stafettpinne. Jag kommer aldrig hinna tina upp eller förstå kärlek innan jag dör ändå, så varför deltaga i konkurrensen av det som är som det ska eller fungerar. Jag ville leva upp till mina kusiner och vara en del av släkten att vara stolt över, men jag vet tyvärr inte hur man gör och det är försent även det sedan länge

Lever jag tills jag blir 40 så har jag gjort det bra, för bo på institut eller som det är nu är inget alternativ.