Låt det regna

låt det brinna

du kan vinna detta krig

min spegel står i lågor

och du kommer aldrig återvända

på andra sidan

kan jag börja leva

på andra sidan

kan min själsliga smärta försvinna

jag var bara ett lån till jorden

kärlek kan döda, en lögn kan göra ont

men allt kan ge dig styrka

ingen vet vad som kan hända

mitt liv här är över

jag är fri nu och bilden i din skugga

Jag kan komma tillbaka

bara om jag kan visa att jag lyckats

har alltid drömt om att vara hjälte

men jag föddes till en rispa i ditt hjärta

och båten gick på grund och sjunk

Jag ser mig själv i skyltfönstret, tänker tillbaks på den tid som gått

arbetslöshet och depression, det vart mitt liv när jag blev stor

jag kunde inte stå emot, samhällets krav, jag blev en slav, dömd att jobba utan lön

alla löften och alla svek, jag tog till flaskan, som blev min vän, för då släppte ångesten

jag åker runt i ett system, ingen verkar bry sig om det, jag hamnar alltid på ruta 1

har inte dom bästa betygen, ingen fin utbildning, men är jag en sämre man för det?

jag vandrar på gator fulla med skräp, ser ett fyllo ramla omkulll, hur kunde det bli så här?

för alla bör väl få en chans, att visa vad man kan, och sen få en egen lön

Det var du och jag, när sommaren var ung

det var du och jag, våra hjärtan stod i brand

det var du och jag, som fick kärleken att blomma

la la la la la la laaa la la la la la la laaa

Ingen av er vill ta i mig, ni ser mig som en galen man

ni tycker jag ska spärras in, och aldrig släppas ut

allt fick mig att känna mig ful, jag hatade mig själv

ni ignorerar alla mina försök, till att bli eran vän

men jag har rest mig upp igen, funnit mig själv, och hittat hem

vem var ni att döma och se ner på mig, för jag om någon borde ju veta

hur det är i rännstenen, utan kontakter, och utanför samhället

nu går jag med en rak rygg, huvudet högt, och börjar om mitt liv igen

Det var du och jag, när sommaren var kvar

det var du och jag, våra hjärtan stod i brand

det var du och jag, som fick kärleken att blomma

la la la la la la laaa la la la la la la laaa

Det har präglat mitt liv, men nu är det dags att vända blad

våran saga är slut nu, jag ser stadens vackraste flicka igen

Hon vinkar hej då, där på den slitna perrongen åhh åh

men hon vet inte vart jag ska, hon tror att jag kommer åter en dag

kärlek är inte längre min sak, i staden dom kallar för min barndomsstad

jag har förkastat att jag ens fanns där åh åh åhh

Jag ser mig själv i skyltfönstret, tänker tillbaks på den tid som gått

arbetslöshet och depression, det vart mitt liv när jag blev stor

jag kunde inte stå emot, samhällets krav, jag blev en slav, dömd att jobba utan lön

alla löften och alla svek, jag tog till flaskan, som blev min vän, för då släppte ångesten

jag åker runt i ett system, ingen verkar bry sig om det, jag hamnar alltid på ruta 1

har inte dom bästa betygen, ingen fin utbildning, men är jag en sämre man för det?

jag vandrar på gator fulla med skräp, ser ett fyllo ramla omkulll, hur kunde det bli så här?

för alla bör väl få en chans, att visa vad man kan, och sen få en egen lön

Det var du och jag, när sommaren var ung

det var du och jag, våra hjärtan stod i brand

det var du och jag, som fick kärleken att blomma

la la la la la la laaa la la la la la la laaa

Ingen av er vill ta i mig, ni ser mig som en galen man

ni tycker jag ska spärras in, och aldrig släppas ut

allt fick mig att känna mig ful, jag hatade mig själv

ni ignorerar alla mina försök, till att bli eran vän

men jag har rest mig upp igen, funnit mig själv, och hittat hem

vem var ni att döma och se ner på mig, för jag om någon borde ju veta

hur det är i rännstenen, utan kontakter, och utanför samhället

nu går jag med en rak rygg, huvudet högt, och börjar om mitt liv igen

Det var du och jag, när sommaren var kvar

det var du och jag, våra hjärtan stod i brand

det var du och jag, som fick kärleken att blomma

la la la la la la laaa la la la la la la laaa

Det har präglat mitt liv, men nu är det dags att vända blad

våran saga är slut nu, jag ser stadens vackraste flicka igen

Hon vinkar hej då, där på den slitna perrongen åhh åh

men hon vet inte vart jag ska, hon tror att jag kommer åter en dag

kärlek är inte längre min sak, i staden dom kallar för min barndomsstad

jag har förkastat att jag ens fanns där åh åh åhh

Ja här sitter jag i början på sommaren, dagen har varit varm och skön att vistas ute i med blå himmel och stark sol men jag känner mig ändå inte särskilt glad om sanningen ska fram. Jag orkar ingenting, jag vill inte så särskilt mycket heller och känner bara en ren frustration över att min kropp inte orkar springa och att hjärnan inte kan klara av att göra enkla saker utan att krångla till allting, när jag satt på mitt samtal idag så kom jag skrämmande nog fram till att det var mycket längesedan som jag ens var ett uns av en glad människa, jag vill kunna arbeta och fungera som folk förväntar sig av mig men det är en väldigt lång och brant backe utan räcke som jag måste ta mig över. En sak som blir väldigt tydlig för varje gång är ju den att ju längre bort jag är från sundsvall, desto lättare har jag för att andas och känna att inte mina axlar tyngs ner för här har jag alltid kommit in snett i livet, både vad gäller vänner och kvinnor samt arbete. Det är inte fullt så enkelt att sitta och köra en bil för mig eftersom jag kan få idèn att köra den av vägen med full fart i syfte att få min själsliga smärta att försvinna som ett exempel på det lilla helvete som jag tampas med varje vaken dag på dygnet. Men jag klagar inte annat än på mig själv och kör på i min ensamhet mot någonting som jag inte vet vart det ens slutar men en sak vet jag iallafall och det är att jag behöver lägga fokus på det som ger mig mest glädje och energi just nu och lämna det andra tills sedan, för fungerar man inte själsligt så är det svårt att ge ett yrke en chans eftersom man inte är på samma spelplan som de fungerande människorna på ett arbete, ett förhållande kan gå om man är ärlig från början och inte ser depression som ett hinder och verkligen vill av kärlek, ett umgänge med vänner kan också gå om man som jag bara kan sluta att tänka så mycket på hur jag ska vara.

Jag ska passa på att be om ursäkt för alla fel som jag gjort, lite tar jag på mig själv men mycket av alla fel som görs av mig får sjukdomen ta på sig.

Fridens till er alla

Vi hörs och syns säkert!!!

I måndags så var jag vid eran sten på platsen där ni vilar, jag var helt ensam där med er och det blåste samtidigt som jag kände hur sorgen efter er tog i ända från tårna, jag tror nog att mina ögon vattnades lite där när jag pratade med er i ett försök att sluta falla i det fria fall som anländer dag och natt. Jag har ingen att bolla med längre när jag känner mig orättvist behandlad av myndigheter och samhället i övrigt. Det inre kaos som besvärar mig lämnar mig inte ifred på det sätt som jag vill och kanske hade ni kunnat råda mig till ett bra sätt att komma ur det på om jag bara hade vågat berätta att jag är annorlunda. Det känns så konstigt med allt eftersom livet har stannat av här och nu på den plats som jag befinner mig på. Det är så inspirerande att se när vänner går bra, att se dom lyckliga och mitt i livet med att göra det som dom tycker är glädje. Mina största framsteg just nu det är att jag fortfarande andas och kämpar på i motvinden och den branta backe som hånar mig för det är ingen som kommer ihåg en fegis som ger upp vid minsta lilla motgång. Att se vänner skaffa barn och gifta sig är rätt så mäktigt även om jag så klart har missat själva högtidsdagarna men jag tror att dom förstår varför, förr drömde jag också om sånt men ser de mera som en bonus om det skulle inträffa, jag har så mycket i livet att ta igen så man får se vad tiden räcker till. När jag är redo så kommer det nog att gå fortare än jag kunnat ana. Min psykiska ohälsa har hjälpt mig att förstöra så mycket i livet så det är därför jag sitter där jag sitter för tillfället, jag är så förändrad i mitt sätt att vara och hur jag ska värdera saker men det är inte alltid det märks när disträheten tätnar.

En del av mig tänker så här: Det är ingen som vill ha/vara vän med en arbetslös person med psykisk ohälsa som inte fungerar normalt i det sociala livet. 

En annan del av mig tänker så här: Det finns dom som ser den friska delen av mig och accepterar den dåliga ohälsan i mig då jag är en bra person under det skalet som dom vill lyfta fram.

Det finns mycket kärlek och annat positivt som vill fram i mig men jag hittar bara inte rätt dörr att öppna ännu. 

Tack för allt stöd till er som förstår och bryr er

Jag bemöter andra som dom bemöter mig!!!

Du min kära älskade vän

Jag har fått det hårdaste straffet en människa kan få för jag tvingas att leva utan dig vid min sida på grund av att jag har så svårt för att leva, tänker på alla nätter som jag har gråtit tårar röda som blod av saknaden efter dig och din närhet och för alla försöken att säga vad jag känner och hur jag fungerar, du tog mitt hjärta i din hand en gång för längesedan men det känns som det var igår som du försvann, smärtan i själ och hjärta gör dagarna svåra att uthärda men jag måste försöka att leva med misstaget. Jag är ledsen att jag inte är en man att älska för dig och jag är ledsen för alla missförstånden som fick mig att kallas galen, jag älskar dig nu och tills den dagen jag försvinner min vackra drottning. Har sett att du har en man du älskar lika mycket som jag älskar dig och det gör mig konstigt nog glad men också så enormt besviken på mig själv, jag trodde att du skulle vara mamman till mina framtida barn, jag trodde att du skulle bli den som jag håller i handen på hemmet och skryter om för hela världen, men även jag kan ha fel. Visst kan jag låna ut mitt hjärta till någon annan kära du men frågan är hur det skulle mottagas av andra, för den som kan älska mig måste vara stark och ha förståelse för att du kommer att finnas med mig och samtidigt ha förståelse för mig och mitt inre kaos. Jag ska finna styrkan att lämna staden för att allt vackert påminner om dig så det bränner i mitt bröst, alla gator och dofter är du och se nu till att inte få ett lika brustet hjärta som jag fick. Detta är mitt avsked till dig trots att vi kommer att leva tillsammans på samma jord men isär och jag avslutar med att säga till dig att du har dom vackraste gröna ögonen och dom ljuvaste läpparna en man kan få och att jag alltid kommer att älska dig min drottning och jag ber så mycket om förlåt att du inte fick den kärlek som jag ville ge dig.

I himlen blir du kanske min drottning igen men det är väldigt lång tid dit!!!

Det fanns en tid då jag faktiskt hinkade i mig alkohol varje helg och många vardagar bara för att dränka min sorg, dränka min ömklighet och fara in i ett tillstånd då man inte behöver tänka eller känna och ofta tog jag några glas för mycket innan jag skulle fara till en fest någonstans eftersom jag vart mer trygg och avslappnad i mig själv då. Nätterna är svårast för då ser jag upp på stjärnorna och ser den pojke som försvann, den pojke som försökte att bli en man fast oddsen var emot redan från början. Det här med känslor är en konstig sak och oftast blir det stelt och dörren stängs, men nu ser jag inte tillbaka på det som inte varit bra på det sätt som fräter sönder hjärta, själ och vilja. Tidigare var jag ett monster som bara skadade mig själv utan att se att även andra for illa av mitt sätt att inte vilja leva och jag hatade att ställa mig för att vänta på att stiga på bussen för att det kändes som att alla stirrade ut mig och hånade, fråga om hjälp på en affär var lika svårt och jag sprang i väg utan att handla, när någon expedit kom fram så visade jag att jag inte behövde hjälp av rädsla för att någon annan skulle se vad jag handlade eller tittade på. Jag sa en gång till en kvinna: Låt mig älska dig till månen och tillbaka och hur det slutade behöver jag inte gå in på längre för det spelar inte någon roll nu ändå, jag har kommit över det. Nu har jag börjat spela fotboll igen och jag älskar det, det är en enorm uppförsbacke att få tillbaka flåset men slitet på vägen dit är grymt och samtidigt något som jag kommer känna stolthet över, gamla högerbacken berkka känner vittring på fotbollen igen. Jag lyfte på smlibandet tidigare i veckan då jag fick höra att jag är en stark person som orkar leva fast jag är så djupt deprimerad och har mina självmordstankar i skallen varje dag och kväll, det har jag aldrig tänkt på tidigare men jag ser det ju som att det är mina vänner som är dom starka som orkar med mig.

I mitt huvud ser jag ett liv som artist, pappa, god make och vän, fast det känns ändå rätt fånigt att se det för när man en gång har tappat sin tvillingsjäl så är det ack svårt att finna kärlek på riktigt igen och artisteriet kan jag inte göra själv för det inte är lika roligt, haha ja det finns många bilder i min skalle som jag ännu inte kan tyda men med tiden så kan jag kanske göra det. Min tro på mänskligheten och samhället kommer det dock ta evigheter innan jag börjar tro på igen, politikerna har sabbat allt det med sin skit och arbetsmarknaden står i vägen för mig vad gäller karriär och kärlek eftersom jag inte släpps in hur mycket jag än knackar. En kvinna vill inte ha en man som inte har ett arbete oavsett hur snygg han är, så är det bara.

Jag är faktiskt snygg och nagganade go!!!!

Än en gång lät du näven tala

I en vardags diskussion

Dina ömma ord betyder ingenting

Du lovade mig en bättring

Ändå fortsätter du att slå

Du blir till ett monster med din förbannade alkohol

Denna gången ska jag bara gå min väg

Inte fösvara dig när jag är blå

Du kan ju vara så rar

Och inte bli galen när jag ställer en fråga

Dina förlåt blir till ånga

Jag är tveksam till att älska igen

Du förnekar ändå alla felen

Jag sätter mig i bilen

Med tårar,  värk och rädsla

Du snackar skit om mig till dina vänner

Men jag ska berätta min version

Och aldrig mer ta dig tillbaka

Du blir till ett monster med din förbannade alkohol

Denna gången ska jag bara gå min väg

Inte fösvara dig när jag är blå