I måndags så var jag vid eran sten på platsen där ni vilar, jag var helt ensam där med er och det blåste samtidigt som jag kände hur sorgen efter er tog i ända från tårna, jag tror nog att mina ögon vattnades lite där när jag pratade med er i ett försök att sluta falla i det fria fall som anländer dag och natt. Jag har ingen att bolla med längre när jag känner mig orättvist behandlad av myndigheter och samhället i övrigt. Det inre kaos som besvärar mig lämnar mig inte ifred på det sätt som jag vill och kanske hade ni kunnat råda mig till ett bra sätt att komma ur det på om jag bara hade vågat berätta att jag är annorlunda. Det känns så konstigt med allt eftersom livet har stannat av här och nu på den plats som jag befinner mig på. Det är så inspirerande att se när vänner går bra, att se dom lyckliga och mitt i livet med att göra det som dom tycker är glädje. Mina största framsteg just nu det är att jag fortfarande andas och kämpar på i motvinden och den branta backe som hånar mig för det är ingen som kommer ihåg en fegis som ger upp vid minsta lilla motgång. Att se vänner skaffa barn och gifta sig är rätt så mäktigt även om jag så klart har missat själva högtidsdagarna men jag tror att dom förstår varför, förr drömde jag också om sånt men ser de mera som en bonus om det skulle inträffa, jag har så mycket i livet att ta igen så man får se vad tiden räcker till. När jag är redo så kommer det nog att gå fortare än jag kunnat ana. Min psykiska ohälsa har hjälpt mig att förstöra så mycket i livet så det är därför jag sitter där jag sitter för tillfället, jag är så förändrad i mitt sätt att vara och hur jag ska värdera saker men det är inte alltid det märks när disträheten tätnar.

En del av mig tänker så här: Det är ingen som vill ha/vara vän med en arbetslös person med psykisk ohälsa som inte fungerar normalt i det sociala livet. 

En annan del av mig tänker så här: Det finns dom som ser den friska delen av mig och accepterar den dåliga ohälsan i mig då jag är en bra person under det skalet som dom vill lyfta fram.

Det finns mycket kärlek och annat positivt som vill fram i mig men jag hittar bara inte rätt dörr att öppna ännu. 

Tack för allt stöd till er som förstår och bryr er

Jag bemöter andra som dom bemöter mig!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har sedan slutet av tonårstiden burit på en inre stress på grund av hur samhället är format och att det ska gå i ett rejält tempo med allting och det passar egentligen inte in med tanke på hur jag är som person. Jag har ju en form av Autism som f...

Jag står på klippan, jag känner vinden i håret och jag tittar ner på havet, ett kliv och sedan är det över. Ett kliv sedan får jag frid och lycka. Det är så otroligt jobbigt att leva i ett samhälle med högt tempo och fokus på att tjäna pengar för att...

När jag vaknade morse så föll snön utanför fönstret igen, jag är less på vinter och snö och kommer flytta till varmare breddgrader i framtiden. Att bo i Sverige som styrs av inkompetenta politiker är inte så stimulerande för mig, allt dom gör blir sk...

Jag tänker ofta på vad som händer på andra sidan lyser alltid solen där, är det alltid ljust och varmt och träffar man dom, dom som fick gå vidare dom som man höll så kär   Jag vinkar upp mot stjärnorna ser ni att det är jag? känner n...

Jag vaknade upp idag och insåg att Sverige och världen inte är som den borde vara, de mörka krafter som länge varit dolda börjar mer och mer ta över och vill få oss att känna rädsla bara genom att kliva utanför dörren, det känns inte som att vi männi...