Ända sedan i Lördags så har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Ångesten har verkligen levererat en bäst av 10 kamp om vem som vinner, det var så nära att jag faktiskt tog livet av mig. Tänk om folk kunde förstå hur motigt det är med denna ångest, den är så otroligt stark och gör mig handlingsförlamad, det är sådana gånger som det ända mitt huvud tänker på är att somna in och bli fri från smärtan. Jag tänker inte ens på min familj dessa gånger utan sitter bara och gråter och vill dö, det finns ingen annan gång i livet där jag får känna friden och det vet jag, men samtidigt så vet jag ju inte vad jag skulle kunna missa i levande tillstånd. Det är absolut inte enkelt att slåss i motvind där alla ingångar är hårt reglade i detta samhälle, kraven är hutlösa och klarar du inte av dem så måste du straffas hårt, även om du inte gjort något fel egentligen. Jag minns förra året då jag kom på två arbetsintervjuer efter varandra inom några dagar på samma arbetsplats och på den första intervjun så sa jag på slutet som det var: att jag har diagnostiserats som deprimerad, det gav en liten ändrad inställning gemtemot mig, det såg jag. Men chefen på den intervjun sa att hon skulle höra av sig och jag kände direkt att jobbet kommer att gå till någon annan just då, det gjorde de med. På den andra intervjun så bestämde jag mig för att inte nämna det efter att ha pratat med min psykolog om det, då gick det mycket bättre och sommaren med ett arbete var räddat, ångest hade jag vissa dagar men körde på ändå bara. Så visst det finns hopp om mänskligheten, alla blir inte rädda och ser psykisk ohälsa som något farligt där de personer som lider av det måste spärras in som förr i tiden. Nej det är upp till mig att besegra denna ångest och ta min plats i samhället i den mån jag kan, det blir enklare och roligare med en kvinna och bra vänner omkring mig för vi är nu och i framtiden.


Leve oss med psykisk ohälsa, vi är lika mycket värda som alla andra och allt annat är bara skitsnack på grund av okunskap.


Sov gott


Kärlekspoeten