Det är nu när det lider mot natt som känslan av ensamhet kommer, det är nu jag påminns om att min säng är tom bredvid mig, där ligger ingen som älskar mig. Kanske lite starkare ikväll eftersom fotbollsträningen personligen gick dåligt, jag blir så frustrerad de gångerna och kokar av ilskan över att ligga efter, men jag kommer snart att vara mitt gamla jag igen för det gäller bara att ligga i och ta fram vinnarskallen. Det är viktigt att vi alla som individer har drömmar och mål i livet, för annars blir det inte roligt att leva. Jag saknar verkligen idrotten, jag saknar verkligen känslan av att vinna och vara en av de bättre på matcher och träningar. Ångesten fräter i mig på nätterna, inte lika stark på dagarna då jag har saker att göra som då innebär att tankarna fokuseras på det. Jag ska ärligt säga att det är ett tomrum av att inte vara idrottstjärna som syns i medierna. Jag ville vara en spelare som gjorde skillnad på planen för mitt lag och representera landslaget. Men det gäller att inte vara bitter och grubbla för mycket över det, då blir jag säkert galen efter ett par år. Nu har jag ju mina texter och övandet på gitarren och kanske lyckas jag göra något vackert av allt det :-). Jag hoppas att alla som lider av depression, ångest och dödslängtan verkligen tar sig ur det, det är inte så enkelt att bli helt fri från det ska sägas. Ibland känner jag det som att livet går i stå, jag jobbar hårt med mig själv men finner ingen endå inte mycket till kompisar eller livspartner, jag ser mina vänner eller andra bekanta ta sig just dit. Men har jag tålamod så kommer min tid. Jag saknar Göteborg med, jag saknar staden så mycket att mitt inre gråter



Ha det gött alla