Ja det är inte lätt att leva i samhället idag om man har detta psykiska handikapp som jag bär på därför att det finns för liten förståelse och acceptans på först och främst arbetsplatser men också i privatlivet. Jag är en trasig människa som ständigt letar efter den rätta vägen mot att bli hel på alla de punkter som inte alls fungerar. Jag känner att jag blir mer och mer sjuk här på denna plats på jorden och det får till följd att jag blir mindre fokuserad på det som vardagen har att ge eftersom jag bara tänker på att börja om på en annan plats, en region så långt bort från norr som möjligt. Min hjärna fungerar inte heller som den ska för att jag är så seg i varje tanke och får en känsla av att jag absolut inte klarar av någonting annat än styrketräna, det är inte roligt att vakna upp varje morgon med samma sorgsenhet som dagen innan och verkligen få känna på det hårda livet som deprimerad. Jag är som en öppen bok för den som vill höra hur tankarna far runt runt och sätter käppar i hjulen för mig hela tiden, det som gör mig mest rädd för stunden är känslan av hur ointressant allt verkligen börja bli i Sundsvall, för det ger väl antagligen en syn om att jag skiter i allt och alla här och det är inte riktigt sant. Jag är frustrerad och oftast ur balans och innesluten därför att jag är trött på att folk ändrar skepnad så fort de nystas upp att jag är deppig, anses ju vara ett psykfall då för att de är den synen som finns i Sverige än idag att psykisk ohälsa är något fult och skamligt. Det är ju egentligen dags att kavla upp armarna och visa sig från sin bästa sida men inte här, inte nu för jag har inte kraften eller viljan förrens jag har fått flytta iväg!!!!

Depression är inget skamligt, bara svårt att förklara.

Världen blir kanske roligare med tiden