En stunds promenad i regnet gjorde mig gott faktiskt, jag känner inte igen mig själv längre för när jag tittar mig i spegeln på morgonen eller under dagen så är det en snygg kille jag ser, en snygg kille som letar efter sin plats här på jorden. Jag gillar inte människor som vänder ryggen till så fort det kommer fram att man är deppig då och då, jag är komplicerad ibland och det vet jag om men om man lyckas att hitta in under skalet så märker man att jag är en snäll person som haft lite otur i livet. Jag vet att jag har svårt att ta för mig i samhället och kan se farlig ut utåt men de är bara för att få lite avstånd, inget annat. Har haft en känsla av orkeslöshet i några veckor nu och mest bara velat dra mig undan och gråta över känslor jag inte kan beskriva, jag finner ibland ingen mening med att ens ha ett liv vilket gör att jag kan stöta bort människor som jag vill ha i min omkrets. Jag känner mig så otroligt feg i det mesta som jag gör därför att jag är rädd för vad folk ska tycka om mig, jag är rädd för att få känslor som inte slutar bra, rädslan av att ångesten dagen efter jag tagit kontakt med någon ska fräta sönder mig, ja även rädd för att leva. Men lär mig om dating för jag har helt glömt bort hur man charmar en tjej, ge mig modet att våga kliva över tröskeln som kan leda till kärlek eller ialafall vänskap, det är så de brukar sluta när jag blir intresserad iaf. När någon visar känslor för mig blir jag också rädd och kan dra mig något steg tillbaka på grund av min egna osäkerhet och rädslan för att såra någon igen, som sagt jag har tappat bort förmågan att föra normala samtal men spring inte iväg utan stanna kvar och ha tålamod för i slutändan så kan det bli fint om känslorna är de samma från båda sidor.

Man ska aldrig ändra på sin partner, bara finnas.

Nu ska jag lyssna på regnet och se på film i ensamheten och de mörka rummet

Fridens