Jag längtar tillbaka till Göteborg varje vaken tid på dygnet, men det är så svårt att kunna flytta tillbaka eftersom jobb inte växer på träd och för att arbetsgivare så klart tvekar då det ser att jag bor i spökstaden Sundsvall. Jag har tappat hoppet om att komma till den stad som jag ser som hemma, Sundsvall är födelseorten men aldrig min stad. Jag kan aldrig bli lycklig i Sundsvall utan bara sakta dö bit för bit och glömmas bort som en vind. Jag saknar människorna, spårvagnarna, Liseberg, Frölunda och IFK Göteborg oerhört mycket. En vacker dag önskar jag att kärleken kommer även till mig och att vi bor i Göteborg och har det underbart tillsammans. Men jag har slutat att tro på det för att slippa bli besviken helt enkelt, det skulle göra alldeles för ont om det blev bekräftat. Jag vill bara bli lycklig för annars har ju livet ingen direkt mening tycker jag.