Nu är hösten på väg och jag tycker inte om det, för det blir ännu en höst i ensamhet utan kärlek. Men det är mörkret och kylan som är värst. Jag gick förbi min gamla skola igår och det kändes konstigt, jag gick också samma väg som jag alltid gjorde till och från skolan, det kändes som en tid som aldrig funnits på något sätt. Jag vet inte hur man kan laga en trasig själ för det är nog det jag har, livet känns så meningslöst egentligen för allt går ut på att arbeta och ha lite fritid och samtidigt kämpa för att överleva mörkret inom sig, jag håller nog på att ätas sönder av staden och alla minnen och jag kommer inte härifrån för har tappat hoppet om den detaljen. När ångesten kommer så är det som om en orkan fullständigt vänder mig ut och in och jag bara längtar efter friden, frid får jag den dagen mitt hjärta slutat slå. Men hur håller man sin längtan i styr