Nu börjar hösten verkligen komma igen och det finns en tjusning med den och alla olika färger, fast jag inte gillar hösten med sitt mörker och kylan och ensamheten. Jag känner i hela kroppen hur kraften börjar sina så som den alltid gör fram mot hösten, det är då mörkret i mig får större kraft och kontroll över mig. Igår på min långpromenad så var tårarna nära att falla ner på kinden och tur är väl att jag bär mina solglasögon med svarta glas ute bland människor just nu, men jag är inte rädd för att andra ska se mig falla och gråta utan vill bara bespara alla min kamp mot Depression och ångest. De senaste tjugo åren har jag inte hört ett grattis på födelsedagen av min så kallade far och heller inte fått presenter, men nu är ju presenter i min mening inte ens det viktigaste utan det är känslan av att känna sig uppskattad och älskad av sin egen far. Jo avsknaden av en far och son relation har byggt upp ett sår i min själ år efter år men även om det gör ont så har jag accepterat det. Jag har ingen livslust alls och är långt ifrån vad man kan kalla lycklig men utåt så sätter jag på mig min mask och biter ihop och ibland önskar jag att jag kunde få semester från min hjärna, det är så mycket tankar som far där inne i huvudet som om det vore en motorväg. Ibland står jag nere vid havet och bara skriker ut i vinden och faller ner på knä i nån sorts frustration över allt som passerar. Oftast missförstår folk mig och det kan jag inte göra något åt faktiskt utan jag är bara den jag är och tar min fajt med mig själv ändå. Det jag först och främst måste göra är att finna glädjen igen och komma in på rätt spår. Jag brukar starta och avsluta dagarna med att le mot min egen spegelbild för att lura mörkret att jag mår bra och duger något till och det funkar inte varje gång men tillräckligt för att lyfta upp mig. Sen försöker jag skriva något snällt till personer jag tycker om för jag mår bra av det och vill så gärna att andra ska se att jag är omtänksam och snäll mot andra även fast jag inte är det mot mig själv alla gånger. Jag har hört ord som att jag är snäll, omtänksam och lugn de senaste veckorna och det stämmer faktiskt rätt bra in på mig trots allt. Kärleksliv behöver jag inte prata så mycket om eftersom jag inte har något, men en dag så kommer HON kanske och knackar på, denna kvinna som kan älska mig för den jag är och vara mottaglig för all den kärlek som jag kan och kommer att ge. När jag älskar någon så gör jag det 110%.

Jag hoppas verkligen att alla Mammor och framförallt Pappor där ute ser och bekräftar sina barn hela vägen i mål, man tror kanske inte att det spelar så stor roll att säga: Jag älskar dig och finns alltid för dig mitt barn men det gör det, att inte känna den kärleken från en förälder tar på ett barn och sätter ett tomt hål i hjärtat och en enorm smärta i själen. Min mamma är fantastisk på alla sätt. Min längtan efter döden sitter i huvudet varje dag men så länge jag har kontrollen så är det inget att oroa sig för, det är bara jobbigt dock att inte kunna leva fullt ut. Alla misstag och dåliga uttryck från mig kommer då jag har en dålig dag. Jag vill inte leva men vill heller inte dö så jag befinner mig mitt emellan och går bara rakt fram och ser vad livet har att ge mig och jag kommer aldrig sluta kämpa för min existens.

Tack till alla er som finns i mitt liv, tillsammans är vi guldklimpar och starka

Fridens!!!