Jag vet att något hände med mig sedan ni försvann, det blev så jävla mörkt och meningslöst inom mig att jag tappade gnistan och glädjen av att leva totalt där. Livet är inte vad jag väntade mig, jag är så jävla skadad att jag kommer leva i ensamhet, för det är bara där jag fungerar utan att det blir skit. Jag har förbrukat så många vänner som är borta och som klarar sig så bra utan mig, jag måste verkligen anstränga mig hårt i sociala sammanhang för att inte uppfattas som känslokall. Jag trivs inte med livet, jag trivs inte i Sundsvall och lever med dödslängtan varje jävla dag, det är svårt för dom som aldrig varit där att förstå hur det är, men nu när jag vet hur ensamheten kommer bli, så spelar sanningen ingen roll för mig och sedan så gjordes misstaget av att ge mig depression och ångest för jag vägrar att förlora i alla lägen, men det är klart att just nu så är jag i fritt fall och tar det som det kommer. Jo missförstå mig rätt på en punkt nu, jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater men jag förtjänar inte dom heller för dom är också glädjespridare och jag bara stänger ner mer ofta än tvärtom, men när jag verkligen försöker vara social så flackar jag med blicken eftersom det känns bäst då och funkar bäst, jag önskar jag kunde vara godhet som er alla, ordet älska är inget jag tror på men mina arbetskamrater kan jag bäst beskriva med just det ordet. Jag vet att jag borde gå och dö för mitt eget bästa men vad tjänar det till egentligen, finns det ett helvete så är det där jag hamnar iaf och finner inte frid ändå. Jag brinner av hat mot cancer och ålderdom och att ni togs ifrån mig, men varför ska det gå ut över alla andra? Jag är snart den mest ensammaste människan på jorden på grund av min dåliga kapacitet att fungera, det som skrämmer mig mest här är att jag inte vet vad kärlek är längre eller hur den känns men jag vill vara där. Om ni bara egentligen visste hur mycket kärlek och respekt jag har för er alla så skulle ni uppfatta en del av hur jag har varit och fortfarande är, men jag har överlämnat allt det där med kärlek till er som fattar hur den fungerar och kan leva upp till den, ja även alla bad boys har fått min stafettpinne. Jag kommer aldrig hinna tina upp eller förstå kärlek innan jag dör ändå, så varför deltaga i konkurrensen av det som är som det ska eller fungerar. Jag ville leva upp till mina kusiner och vara en del av släkten att vara stolt över, men jag vet tyvärr inte hur man gör och det är försent även det sedan länge

Lever jag tills jag blir 40 så har jag gjort det bra, för bo på institut eller som det är nu är inget alternativ.