Idag kände jag mig fri i mitt arbete, hjärnan och de negativa tankarna gav mig inte ångest och viljan att bara springa iväg och gråta. Det tar en stund att ta in känslan av att jag är en individ och att jag börjar passa in här på jorden. I denna stund så vill jag bara gå hem med dig och mysa ner mig i soffan, innan det är dags att falla in i sömn inför morgondagens jobb. Men jag vet ju inte vart du är. Jag är livrädd för att leva och får panik när det kommer till ansvar, jo jag vet att det är en stor anledning till allt nu. Jag har hunnit landa efter att ha lekt med elden så länge nu. Jag har formats till den jag är idag efter många års plågor av vad jag kan kalla för plågoandar och demoner, jag är inte ens farlig utåt mot någon heller som det kanske har känts som. Jag blir knasig när inte alla korten läggs på borden, jag tror aldrig på ord fören dom blir till handling och så är det av den enkla anledningen att jag lärt mig det den hårda vägen. Man kan logiskt sett inte vänta på något som inte finns heller. Är det inte så att allt som är nytt för dig som individ tar tid att lära in, ta det här med känslor t.ex Om du i stort sett aldrig får dom besvarade utan alltid får höra att det är något som är fel på dig varje gång, så tror du ju mindre och mindre på det. Sedan beror det ju på hur man tar det samt hanterar det. Jag kan verka hård och elak på utsidan för att få lite utrymme, men egentligen så är jag en snäll person med ett gott hjärta. Det handlar bara om att få mina pusselbitar på rätt ställe för att finna den lyckan i livet som gör det underbart att leva för mig. Jag tänker inte vela med något utan bara köra på och göra det som känns rätt i hjärta och hjärna. Peace alla där ute. Må kärleken och glädjen vara med er