Jag har inte varit här på ett tag och jag vet varför. Jag känner mig helt enkelt sorgsen över livet, om jag vetat då att själen skulle vara så skör så hade jag inte velat bli född. Att leva bakbunden i nästan allt du gör är jobbigt, alla saker som är främmande ger ett otroligt ångestpåslag. Jo det går att träna bort men det tar tid och ingen vill så vitt jag vet leva med någon som jag, det är för skamligt. Du måste ha ett bra jobb och må bra i dig själv för att kunna bli älskad, sen att se bra ut är inget minus. Jag kan säkert må bra jag med, men ensam är det inte roligt och har svårt att bry mig om att leva. Ständigt dessa tankar om döden, dom hänger med mig som om de vore mina bästa vänner, jag är inte rädd för att dö om det skulle hända, men känner mig inte färdig med livet ännu. Jag vill älska någon igen, jag vill leva med någon som accepterar mig för den jag är och jag vill vara som alla andra som arbetar och har det bra. Jag inbillar mig att livet blir lättare om man är två, jag önskar ibland att få ha någon som håller om mig när jag gråter och som säger att allt kommer bli bra. Sundsvall som stad är absolut inte bra för mig eftersom jag inte trivs och kommer någon vart och för att det inte verkar finnas någon kärlek att hämta för mig här. Jag måste släppa lös mig själv och visa vad jag går för, annars kommer det aldrig finnas någon som ser eller hör mig. Får jag kontrollen över tankarna så är livet enklare och jag fungerar som vanligt. Jag har gått på många minor genom livet och lärt mig en del och samtidigt blivit jävligt rädd för att öppna mig, det tar på självkänslan att bli brädad så många gånger som jag blivit, men jag tror att kärleken finns även för mig. Jag lever just idag efter principen att kan dom kan jag. Ska skriva på boken senare också



Ha en bra Söndag alla, imorgon är det jobb som gäller :-)