En tyst skoldag och alla elever är spända inför starten av en ny termin. En del är självsäkra, en del är blyga och en del visar utåt att det är tuffingar. Tiden går och tyvärr så väljer rötäggen ut de offer som dom ska ge ett helvete. Det är knuffar in i skåp och krokben så personen faller, slag och sparkar tillsammans med kränkande ord och förföljelse och skadegörelse av egendom där offret bor. Varje dag som man går till skolan som mobboffer så känner man en klump i magen och en vilja av att inte ens gå dit. Man tänker bara: vad ska mobbarna hitta för fel idag då, vad ska jag utsättas för. I skolan får man inte sticka ut för då kommer de här svaga mobbar eleverna som hökar direkt. Pratar du som offer med lärare så nonchaleras bara det du säger, lärarna har ju fullt upp med att dricka kaffe och snacka en massa strunt, dom varken hör eller ser. Det var inte många som ville komma hem till mig heller eftersom jag hade fel föräldrar och syskon. Likadant var det i fotbollslaget, skulle vi samlas på ett ställe får att samåka till cuper eller bortamatcher så gjorde alla andra spelare i laget allt för att slippa åka i våran bil, jag minns att jag funderade lite då varför det var så, men det gjorde mig inget då. Jag ville byta skola under 90-talet då jag gick på hagaskolan i Sundsvall, jag hade inte många kompisar och trivdes inte, sedan så hade min bästa vän då flyttat till en annan skola för att få närmare hem. Jag tror inte att mobbare förstår hur mycket de förstör sina offers liv, allt de gör sätter djupa sår i själen och ger konsekvenser. Oftast handlar det om att offret måste uppsöka psykiatrin för att kunna laga det som går, ibland blir depressionen, ångesten och självmordstankarna för svåra så det blir inläggning på psykriatisk klinik om inte självmordet redan hunnit bli sista utvägen.