Ja så har jag haft en jobbig Söndag och Måndag med den sedvanliga ångesten och den sociala fobin som kröp fram och fick mig ur balans för en stund, ja jag vet att det är en gamal vana men det är alltid lika skrämmande när det kommer. Det jobbigaste då är känslan av att livet är över på det sätt att jag aldrig kommer någon vart, personer i min egen ålder skaffar kille/tjej, barn och arbete och har det iaf till ytan väldigt bra medans jag bara famlar runt i en återvändsgränd och ett utanförskap som gör ont, jag blir inte yngre med åren så för varje dag som går så minskar chansen att hitta en hjärtevän att bli gammal med och det gör mig rädd. Sedan så vet jag ju att trivs jag inte på en plats så trivs jag inte med livet eller mig själv heller. Ibland kan jag få en sådan vansinnig panik av att prata, umgås med personer jag känner väl eller bara lite och jag tycker det är så jobbigt för de är sådana tillfällen som vill få mig att börja gråta, en annan sak som får mig att känna frustration är den att jag aldrig tar för mig och visar att jag finns, jag vill så mycket men vågar inte ta kliven över tröskeln av rädsla för att misslyckas och för att det känns farligt att lämna tryggheten av att inte vara någon till besvär, nu känns det som att jag faller utan att ta mark och att inte mycket spelar så stor roll längre, ja det är svårt att förklara men hela jag är ju en gåta. Det finns platser som jag vill besöka och upptäcka men har slutat att tro på att det kommer ske, jag vet inte så mycket alls numera annat än att jag älskar staden Göteborg och längtar dit så jag nästan spricker men Malmö kan även funka att slå sig till ro i. Det är jobbigt att känna att man inget gör för någon annan.

Jag har verkligen vackra ögon och är så tacksam för att jag har människor som stöttar mig om och om igen