Idag är en sådan här dag då jag inte får ordning på tankar, mål, känslor överhuvudtaget. Det känns så skrämmande att tappa kontrollen över sitt liv, sitt mående för det tär på kroppen. Jag känner mig mer och mer ensam utanför arbetsplatsen som jag är på och jag vet inte hur jag ska göra för att ändra på det, jag har inte orken eller viljan för jag vill bara så långt bort från denna plats, denna helvetes stad. Jag drömmer om ett helt annorlunda liv och annorlunda platser men min tro på att verkligen komma härifrån börjar tyna bort, jag känner mig smått egoistisk med då jag inte har tid för någon annan än mig själv för tillfället om det inte är någon utanför staden eller där jag kan känna den lilla glädjen som finns. Det är så svårt att vara en bra vän när man inte trivs på samma sätt som de gör, frustrationen kokar inom mig många gånger då inte många verkligen förstår att staden fräter sönder mig, jag har mig själv att skylla att jag sitter fast här men det misstaget och dumheten har jag tagit lärdom av och kommer jag inte härifrån så kommer jag nog aldrig att kunna förlåta mig själv för det. Är det så fel att vilja känna sig älskad av en kvinna? Är det så fel att hata en stad som inte gjort annat än skada?. Jag har märkt att jag dras till de som kan/vill förstå mig i mitt sätt att vara och tänka för där får jag andrum och blir accepterad och blir inte tagen för att vara negativ och tråkig, alla kan inte Älska Sundsvall men man ska inte behöva ta att man är fjantig om man inte gör det. Den största risken med att jag blir fast här förutom ovanstående är som jag sagt till min KBT-psykolog att jag kan komma att hamna i alkoholmissbruk som sakta tar mig bort från den lilla sociala kontakt jag har kvar för att jag inte orkar bry mig om livet längre då. Många vill säkert se mitt förfall komma så de kan säga " vad var det jag sa" och skåla och jubla i triumf över segern mot någon de inte gillar. MIn utstålning, charm, vilja, glädje kommer aldrig att komma till sin rätt här för att jag inte vill det och ingen kvinna i Sundsvall är värd mig, för att jag är värd bättre och går efter den inställningen att dög jag inte förr så duger jag inte nu. Man kan ljuga för andra men inte för sig själv. Tror jag ska skrika och gråta ut min frustration nu snart så jag kan ta nya tag denna vecka.

En dröm som etsar sig fast i skallen och gör mig ledsen och frustrerad är den om att jag bor i ett hus/lägenhet med fru och barn och ett arbete jag trivs med eftersom det känns så långt borta och tron på det börjar dala för en sån som jag får inte många chanser och 1 är redan förbrukad sedan länge.

Jag vet vilka som jag vill ha bättre kontakt med och ha i mitt liv men är så jävla feg att säga det av rädsla för att inte duga eller räcka till.

Känns som jag faller utan att ramla, känns som jag står i mörker utan botten!!!