Jag står vid kanten och tittar ner mot det mörka hålet, jag känner vinden trycka i ryggen och hur fötterna lättar från marken. Jag faller ljudlöst ner mot det bottenlösa hålet och kommer aldrig sluta falla. Jag börjar känna mig deppig och orkeslös igen, det samhälle jag lever i är inte till för mig. Jag tycker inte om att leva i en värld styrda av politiker som bara är ute efter makt och pengar, folket är inte värt något. Det är inte enkelt att le när man är deppig, det är inte enkelt att kliva upp och få något gjort och att ringa läkare och myndigheter för att förklara tar bort all energi. Kan du inte arbeta och vara glad så ska du få problem, det verkar vara politiker och myndigheters motto. Jag får bita mig i tungan när andra som inget vet bara är sig själva och vill socialisera med mig och det är inte lätt, men jag lär mig. I min fantasivärld så lever jag ensam på en egen ö utan maktgalna individer som ska styra och ställa med allt, det är en fungerande värld och fridfullt. Det är stressigt att leva med alla priser som höjs och alla dessa krav på att leverera hela tiden. De som inte förstår hur det är att leva med depression kan aldrig acceptera de individerna utan är väldigt snabba med att påpeka att det är lathet och tycka synd om sig själv känsla man har, pröva att må dåligt själva säger jag till alla tvivlare. Det är aldrig något personligt när jag stänger allt ute, det är bara jag som inte vet hur jag ska hantera att vara glad, social och fyll av energi


Jag tar en paus ifrån allt.