Idag är en sådan där dyster dag, idag är det bara en sån dag helt enkelt, där jag inte har någon tro på mänskligheten eller ens fattar varför jag själv existerar. Att vara tung i sinnet och mörk i själen innebär alltid en kamp mot dig själv, det är när tvivlet på att leva dominerar som kampviljan får visa sig från den starkaste sidan, en genomsnäll människa kan vara elak mot sig själv för att det är så det fungerar med psykisk ohälsa, jag bryr mig sällan om hur jag ser ut eller hur jag lever under den perioden. Jag är inte den mest ensamma i världen men ibland känns det bara så, att vara utan partner är inte så farligt men att vara ensam utan vänner är det och gör ont. Någonstans i livet så svänger vi alla av mot nya mål eller insikter och tappar därför ofta bort varandra på vägen, nya bekantskaper finnes och gamla tynar bort men i vissa fall så finns det ju de som varit vänner hela livet och alltid är det. Jag vill börja känna tro och hopp igen, jag vill börja känna hur det är att leva i harmoni och medgång istället för motgång, vara en intressant människa att umgås med helt enkelt. Imorgon är en annan dag med nya tag iaf