Det värsta är när jag sitter på skolan och ska försöka bidra med kunskap och engagemang, jag längtar ju så mycket efter att få avlida så fokuseringen hänger inte med alls på någonting. Hur säger man till sin mamma och anhöriga att man inte vill leva längre för att man känner att man har gjort sitt och inte vill vandra runt som ett tomt skal utan innehåll?. Min kropp har stängt av och jag känner det så oerhört tydligt för jag har svårt att hålla fasaden utåt, man kan säga att jag är som ett träd utan blad på väldigt brutna grenar och det gör så ont att jag inte kan göra skillnad i någon människas liv eller bli fri från den inre demon som äter upp mig bit för bit varje dag och får mig att agera på ett sätt som ger stark ångest och totalt mörker. Alla bilder av ett lyckligt liv som jag har i mitt huvud gör mig så otroligt ledsen för att jag vet att de aldrig kommer att uppfyllas. Vad är jag utan Göteborg och att få agera musiker, ingenting vill jag påstå. Inget barn kommer att få mig som far och ingen kvinna kommer att få mig som livspartner därför att samhället gör mig svag med stöd av depressionen. Jag drömmer om Landet ingenstans, det är landet där jag kan vara kung och må bra och när jag tittar bort mot horisonten så anar jag en liten glimt av det ljuva livet som finns där, där kan jag följa varje steg du tar och sitta i gräset och le mot dig och njuta av dina andetag, där gör inte känslor ont och pengar är inte ett viktigt krav, ja där är det ingen som är bättre eller finare än någon annan.


För evigt tro, hopp och kärlek till er levande,
mig kan ni alla sakta glömma bort eftersom jag egentligen inte finns eller har funnits!!!!


Kram till dig.