Vad är det för fel på ynkryggen i mig, varför orkar jag inte slå tillbaka ångesten så att den försvinner helt ifrån mig? Ynkryggen i mig kommer göra mig ensam i livet på grund av att jag kan uppfattas som ointresserad av andra människor fast så inte är fallet. Dagar som denna då det är riktigt uselt med ångesten och längtan efter att få komma härifrån gör att jag isolerar mig från omvärlden därför att ingen ska behöva se mitt förfall. Jag är en stark person eftersom jag ännu lever och har mycket att ge men trots att jag själv gör mig ensam så blir jag så ledsen av att vara det, jag vill dela med mig av det som finns inne i min hjärna men tror att det är svårt för utomstående att förstå. Har kastat bort så många år av mitt liv som jag aldrig får igen och det är tungt det med så klart. Hur svårt ska det vara att bara ta telefonen och ringa till mina vänner och fråga hur det är? Ja för mig är det en riktig utmaning som tar för mycket negativ kraft för tillfället. Jag uppskattar det lilla jag har och längtar efter det som jag inte har, men vill ha. Bara att skriva detta känns bättre faktiskt för genom att jag mår dåligt idag så vet jag att morgondagen blir bättre än idag och jag likt som många andra har människor och andra saker som ger mig kraft, vilja och glädje att inte kasta in handduken för gott. Att samhället är tufft att leva i för en sådan som mig kan jag inte påverka så himla mycket själv annat än att söka jobb och bara vänta på en vändning, tyvärr så styrs landet av nötter som bara är giriga och egotrippade men en dag så bor jag i Göteborg eller någon annan stad och arbetar och har det bra så det är något att se fram emot iallafall.

Ta hand om varandra och ge kärlek & respekt!!!

Ikväll går jag med sänkt huvud men imorgon så bär jag det högt