När jag tänker på dig så känner jag bara en besvikelse och sorg över att du fick mig att känna mig övergiven. Vi har aldrig haft någon bra far och son relation och kommer tyvärr aldrig att få det heller, det fanns en tid då jag faktiskt försökte riva ner muren som är mellan oss därför att jag saknar dig och vill ha en pappa som finns där för sitt barn, men de försöken är slut nu, det finns liksom ingen mening med det längre för du har inte förändrats. Skulle jag berätta för dig vilket djupt sår du gett mig så skulle du nog knappt reagera, men alla sår går och laga bara man kämpar på och aldrig ger sig. Möter jag dig på stan eller någon annan stans så frågar du inte hur jag mår och när jag fyller år kommer inget grattis, jag minns knappt när jag sist fick höra det och presenter är lika sällsynta dom också. Det gör ont att inte känna sig älskad när man är liten eller stor, varje gång som jag gick vilse och fastnade i mörkret så stod jag ensam kvar utan din hjälpande hand och det värsta är att jag inte vet varför och aldrig kommer få veta. Något bra har du säkert gjort för mig men jag kommer inte ihåg det isåfall, eller jo jag existerar ju och är i mina egna ögon både vacker och god. Mitt förflutna med alla misstag, missförstånd och misslyckanden vill äta upp mig inifrån men det kommer jag aldrig tillåta, för då har ju mörkret vunnit och jag behöver en seger efter alla förluster. Så mår ni dåligt över något som tynger i hjärta och själ, så bara kavla upp armarna och bjud upp till dans med mörkret. Jag önskar ibland att jag vore musiker för bara att få skriva låtar och spela upp dom för andra är ren glädje och jag säger inte att det är försent med den drömmen men det tar tid att lära sig spela gitarr och att hitta personer att starta ett band med.




Ta hand om varandra och sprid kärlek, inte hat.


Kom ihåg att ni duger precis som ni är oavsett vad andra säger eller tycker