Jag sitter ensam i mörkret och tänker

regnet faller ner och smattrar mot fönsterbläcket

månen lyser upp mitt kalla mörka rum

väskan står packad i hallen

i väntan på tåget som ska ta oss härifrån

I mitt brev till dig

ska det stå så tydligt vad jag känner 

och varför jag måste ge mig av

för det finns ingen tvekan kvar

Mina tårar faller kalla mot min kind

för det finns ingen kärlek kvar i denna spökstad

mörkret har fängslat mitt hjärta och sålt min själ

för den låga som brann för oss har sakta börjat falna

men långt där inne vet jag att jag älskar dig

I mitt brev till dig

ska det stå så tydligt vad jag känner 

och varför jag måste ge mig av

för det finns ingen tvekan kvar