Regnet öser ner och jag sitter och funderar på vad det är som gör att jag inte blir fri ångesten. Jag tror att det handlar om att jag är rädd för att leva och bli kär, rädd för möten med andra människor som jag inte känner mig bekväm med. Det brinner en längtan efter döden mer än jag gläds åt att leva det liv jag fått, det är väldigt svårt egentligen att känna sig bakbunden utan att riktigt kunna göra sig fri. Det här med att bli kär är livsfarligt för oftast så kärar mitt hjärta ner sig i fel sorts kvinnor, ja det är dom kvinnor som dras till motsatsen av den person jag är och varje gång det händer så faller jag handlöst ner mot det tomma hålet utan botten, sedan tar det veckor att återhämta sig från den smällen och varje gång så efterlämnar det någons sorts sorg i hjärtat på mig, det är bara så det är. Men en dag så står jag nog där med en kvinna som tar mig för den jag är och stöttar utan att springa bort från min ångest. Nu ska jag vandra vidare i Umeå tills tåget går. Ha det bra alla läsare