Kan jag vandra barfota på ängar gröna och mjuka, kan jag gå längs allér och ta in alla dofter som passerar förbi. Jag tänker mig att döden är enkel och fri, jag ser mig själv vandra på dessa ängar med solen värmande och gul och själen svävar fritt och utan sorger. Den stund på jorden jag givits är något jag sedan länge inte vill ha eller förstår, mina tankar och känslor svävar fritt. Jag går hellre och dränker mig än tvingas leva i staden jag sedan länge hatar, vad gör jag här i denna förbannade håla? Livet är inte vad jag tänkt mig och jag kommer leva ensam, förkastad och förnekad tills det sista andetaget, jag kan leva med det om jag bara tar mig härifrån. Livet kan vara enkelt om jag bara tar mig ner mot kusten, många många mil härifrån. Där vill jag bygga upp nya lyckliga minnen och slänga bort dom dåliga från Sundsvall. Kärlek är säkert mysigt men inget jag förstår, har mest bara mötts av obesvarat känslomässigt mörker, det har sänkt mig och lyft mig på samma gång. Ja med alla förälskelser så har mitt hjärta begravts levande många gånger, nu tror jag inte längre på att det finns någon att ha roligt och vara lycklig med. Pusselbitar ska passa i varandra och många har kommit dit och gått i mål för normen. Jag ställer mig utanför och protesterar tills den dagen då mitt hjärta tinar upp från isen, i himlen får jag nog min drottning och allting blir så självklart och enkelt. Gå inte vilse i labyrinten om du inte kan hitta tillbaka igen. Nu lägger jag mig och lyssnar på suset från vinden, lampor är släckta och bara klockan slår.