Jag ser livet på andra sidan i huvudet och jag tänker på det varje dag. Min psykiska ohälsa kommer ta mig dit en dag, jag har hjälp av psykolog men det kommer inte räcka. Jag är för rädd att leva, får ångest bara av att vara bland folk och sedan känner jag mig ensam och ledsen för det. Jag vet att drömmen om samboliv och allt annat vanligt också finns där någonstans djup inom mig, men det känns så långt borta för mig eftersom jag alltid haft svårt att få kontakt med kvinnor. Det handlar nog om osäkerhet och att aldrig ha dugit i konkurrensen. Kärlek är farligt för den som egentligen aldrig mött den, jag tror att det var menat att jag skulle födas och bli den jag är idag och den jag var. Att inte vilja ha sitt eget liv är väldigt konstigt och skrämmande för många, men det är nog samma sak som att vilja ha det fast tvärtom. Tvåsamhet kan säkert lyfta en sådan som jag men jag är för rädd att det ska misslyckas, ja det är knepigt alltihop.


En kompis sa till mig tidigare att det märks hur jag förändrats till det bättre efter att jag fick ett jobb, det var kul för jag känner samma sak själv. Detta är dom bra dagarna


Nu ska jag jobba vidare och förtränga att jag nyss var orkeslös.

Ha det bra där ute och känn eran förändring varje dag.